Nyckelord

Kärlek

Besöker

Igår var en av mina bästa vänner här och hälsade på. Vi brukar ha Nordsjön mellan oss så det är alltid kul att träffa honom. Så han och hans flickvän avnjöt varsin kebab och filmen ”Blades of glory” tillsammans med mig. Allt var jättetrevligt naturligtvis, men också extremt jobbigt. Jobbigt för att jag inte har någon. Jobbigt för att jag i flera års tid varit abnormt kärleksberoende.

Jag trivs verkligen inte som singel. Det är inte fråga om någon desperation, tvärt om så vet jag hur otroligt svårt det är att träffa någon det känns sådär superrätt med. Och när krogen inte är ens grej, nätdejtingen bara genererar otrevliga eller inga svar, och allt man får på facebook är inbjudningar till ninjalekar… Ja, då känns det jävligt tungt faktiskt. Jag vill också ha någon att krypa ihop med i soffan när regnet faller mot fönsterblecket.

De flesta människor tycker nog om kärlek, men inte på det här sättet. Och jag tror inte att någon som inte gör det förstår hur det verkligen känns för mig. Det är nog delvis mitt eget fel eftersom jag hela tiden skrattar bort det. ”Haha, nä inget smuttande i helgen.” ”Haha, i helgen ska jag gråta ihop med en bag-in-box i badet.” ”Haha.” Jag har skrivit just precis den här texten många gånger, sparat det som ett utkast, och sedan tagit bort det, eftersom jag vet hur jag kommer att stämplas som desperat och psykiskt sjuk och ointressant… Och allmänt dålig.

Det värsta är nog att ingen kan hjälpa mig i detta. De terapeuter jag pratat med står handfallna; jag har inga psykologiska men och jag tycker om mig själv. Det enda tips de har är att jag bör aktivera mig mer. Och det har jag gjort i form av dansen, teatern, och vännerna. Men ändå känner jag mig tom inombords. Jag går runt och bara finns. Jag lever inte, utan jag bara existerar. Existerar, och känner att livet rinner ifrån mig.

Bäst vore det om det kunde vara som på ”Vänner”. ”Hey Chandler, I’ve got the perfect woman for you!” säger de. Så är det ju inte i verkligheten, trots att jag nog frågat alla jag känner. Kanske känner de inga singlar, kanske har de svårt att tänka sig två separata vänner ihop, kanske vill de inte para ihop sin bästa väninna med någon som är kärleksberoende och så tydligt kommer att krascha. Hur som helst måste jag hitta någon på egen hand, och det känns oftast omöjligt.

Sen finns det såklart stunder av hopp, men de blir färre och färre. Innerst inne tror jag att min kärleksfulla och givmilda personlighet kommer att uppskattas mer och mer ju äldre jag blir. Jag menar, tryggheten jag ger kommer att vara jackpot runt trettio, när tjejernas biologiska klocka börjat ticka.

Men vad gör man under tiden när det känns som att man går sönder inuti?

Nu ska vi frossa i ett riktigt bittert inlägg som omväxling.

Det går inte så bra på kärleksfronten. Jag trodde att det gjorde det, men det gör det inte. Bara att inse. Nu var det visserligen inte allt för länge sedan som jag blev singel, men jag skulle bli tokig av att bara sitta hemma och vänta på att någon sorts kärlekskarantän ska upphöra. Jag avskyr när livet står stilla, så jag måste så sakteliga ge mig ut igen och småglutta lite för att fungera. Man måste kunna lita på sina känslor, och jag känner ingen större sorg över det som hände (längre). Jag anser mig väl redo.

Jag har i alla fall kommit fram till något bra. Nästa gång tänker jag inte nöja mig. Jag tänker inte acceptera en avsaknad av det som är viktigt för mig. Jag tänker inte blunda för varningssignalerna. Jag ska träffa någon som är söt, intelligent OCH väldigt kelig. ”Men det är ju tre önskningar i ett?” Ja, det är det. Och hon ska finnas där ute någonstans. Och hon ska jävlarimig tokragga på mig.

Jag tänker aldrig någonsin vara med om mitt standardförhållande igen, där jag ger utan att någonsin få något tillbaka. Där jag blir förd bakom ljuset med löften om mysiga framtidsutsikter, bara för att en kort tid senare tvingas inse att det inte finns mycket till känslor kvar.

Aldrig mer.

Del 1: One-Winged Angel
Offer: Elinor
Plats: Högstadiet
Tidpunkt: Omkring år 2000 e.kr.

I mellan- och högstadiet var jag kär i en flicka som hette Elinor. Hon gick i min parallellklass. De är förrädiska, de där parallellklasserna. I vilket fall gick vi på vissa ämnen tillsammans. Jag tror det var sy- och träslöjd, NO-ämnena (ja barn, så hette natur på den tiden), och lite sådant. Haha, jag minns särskilt sexualkunskapen i skolan förresten. Det var bara tragiskt. Hade jag följt lärarens teckning över var allt sitter så hade jag fått många örfilar.

I alla fall! Den här tjejen, Elinor, pratade med sina klasskompisar som gick i samma NO-grupp som jag. De snackade om vad hon hette på Lunarstorm. ”Lunarstorm?” tänkte jag. Så fick jag veta namnet. Smidigt skrev jag upp det på en lapp, lite halvdolt under bänken. När jag kom hem sökte jag på lunarstorm, och det var så jag blev medlem. Neo Gilgamesh kallade jag mig på den tiden. Jag sökte iaf upp henne och skrev, utan att få svar.

Under den här tiden passade jag även på att lägga lappar i hennes skåp. På alla hjärtans dag skrev jag ”te amo, formosos femina”. Det är latin och betyder ”jag älskar dig, vackra kvinna”. När jag tänker tillbaka på detta är det inte utan att jag undrar om jag var en idiot när jag var liten. Jag skrev under som ”The one-winged angel”. Detta var allt enligt min stora plan. Vi gick nämligen på samma syslöjd också, och där hade jag broderat en kudde jag skrivit samma sak på.

Efter några dagar utan svar på Lunarstorm (jag vill passa på och påminna om att jag hade trånat efter den här tjejen i typ ett år) skrev jag, citat:

”Men jag älskar ju dig…”

Men jag älskar ju dig… Hahaha! Visste jag var kärlek var på den tiden? Visste jag vad det innebär att älska någon? Vet jag det ens nu för tiden? På den sista frågan så hoppas jag i vilket fall det. Men på de andra två; förmodligen inte. Hon svarade och undrade vem jag var, jag sade det inte. Helt plötsligt skrev hennes närmaste klasskompis och frågade om jag var Daniel från 7B1. Det var jag. Men jag frågade varför hon trodde det. Då skrev hon: ”Därför att du är Daniel!”. Under ett tillstånd av allmän sinnesförvirring svarade jag då ”Okej, om vi säger såhär då… Hur vet du det?”. Det var all information hon behövde. Hon svarade inte mer. Däremot såg jag, snokande som det var brukligt att vara på den tiden, att en nätkompis hade sett mitt inlägg och frågat Elinor vem jag var. Då kollade jag svaret i nätkompisens gästbok. Aj.

”Haha, det är typ pluggets största tönt som tror han är kär i mig.”

Pluggets största tönt minsann. Under hela min skoltid var jag mer eller mindre en relativt tillbakadragen tönt, det kan jag gå med på. Men pluggets största? Nej. Sånt där gör ont när man är 13-14 år. Jag kan för övrigt tillägga att nu för tiden skulle jag inte kalla mig tönt överhuvudtaget. Nörd är okej, men det är på ett bra sätt.

Dagen efter kom jag till skolan som vanligt. Det första som hände var att jag mötte hånleende människor. Sedan mötte jag en av hennes klasskompisar, som var något av en värsting (senare hamnade vi i samma klass i gymnasiet, men denna händelse nämnde vi aldrig, och jag tycker faktiskt han är ganska okej nu för tiden). ”Tjena Neo!” skrattade han rått. Då visste jag vad som hänt. Mitt liv var över.

Det tog många år innan allt var relativt normalt igen i den lilla förorten.