Nyckelord

jul

Besöker

God fortsättning, kära vänner och bekanta.

Nu har jag precis kommit hem från mor och plastfar i Strängnäs, där jag har haft det väldigt gemytligt i ungefär ett dygn. Aldrig sett så mycket godsaker förut; stort julbord, godis, nötter, ostar, frukt. Jisses. Nu har jag precis kommit hem, och tagit av mig byxorna (det gör jag oftast när jag är hemma; skönast så). I julklapp fick jag följande:

  • 4500 kr på kontot. Det kommer faktiskt inte att slösas bort på knark och horor, utan för att täcka upp kontantbetalningen på min nya säng. Så trist är jag.
  • En Sodastream-apparat. Lite skeptisk eftersom jag tycker cola-smaken påminner om gammal fot, men det kan nog finnas bra smaker nånstans därute.
  • En mycket snygg vattenkaraff-ish-pryl med två glas.
  • En bok; Hundraåringen. Jag är hemskt dålig på att läsa, men jag ska försöka ta mig tid.
  • Två paket lakritspipor. Jag fucking ÄLSKAR lakritspipor. Och det var inte de där äckliga gula med havssalt-smak som exet köpte när hon varit utomlands. Jag fick seriöst inte i mig mer än en halv innan jag fick kväljningar.
  • Ett par LILA kalsonger, av mormor. Kan inte minnas en jul då jag inte fått kalsonger av mormor.
  • En awesomely skön fårskinnspläd.
  • En svenskgjord visp som är enklare att rengöra.
  • En prenumeration på Macworld. Den har jag visserligen inte fått än, men pappa sa att han skulle fixa det.

Hur var er jul? Blev det en Norénjul med fylla slagsmål och bränder?

christmas-suicideBleh, nu har den kommit. Julensamheten. Vinterdepressionen. Eller snarare vinternedstämdheten, deprimerad skulle jag inte påstå att jag är. Men visst tusan känns det tungt när man är på väg hem från jobbet och det är helt kolsvart ute, varpå man möter ett par som håller varann i handen. De går åt ett håll, och själv ska jag hem till just ingen alls. Då känns det som att nånting går sönder inom mig; varje gång.

Sedan tänker jag en del på mitt ex. Inte att jag saknar henne – eller jo, det gör jag ju visserligen. Som person. Men jag saknar inte att vara tillsammans med henne. Däremot tänker jag ganska ofta på vår sommar tillsammans, och då blir jag nästan alltid ledsen. Ibland försöker jag slå bort känslorna direkt när de kommer, genom att skrika ett svärord. Men det går ju mest hemma.

Jag vet inte, jag romantiserar väl det hela lite eftersom det dessutom var sommar och varmt när det begav sig. Kontrasterna är så påtagliga när det är vinter och kallt nu.

Ja, hörni. Det här med julen.

När jag var liten var julafton årets höjdpunkt. Jag minns tydligt hur jag kunde vakna redan vid sextiden (då menar jag alltså runt klockan sex; jag blev inte antastad som barn) och gå in och väcka mamma som vänligt men bestämt sa åt mig att sova lite till. Sen lade jag mig i sängen och stirrade i taket i någon halvtimme, för att repetera proceduren. Nån gång vid åtta-nio fick jag äntligen kasta mig över de julklappar som låg under granen. Visst älskade jag julmaten och gemenskapen också, men julklapparna var ändå drivkraften. Som för så många andra barn.

Såhär i vuxen ålder är det väl… inte lika roligt. Jag har en väldigt liten familj, vilket innebär få klappar och ganska lite gemenskap. Julmaten får jag mest ångest över, eftersom jag i allmänhet tycker att det är jobbigt att sitta till bords och äta.

Men det värsta är den genomborrande känsla av ensamhet som jag inte kan hjälpa att känna. Det spelar faktiskt ingen roll hur många familjemedlemmar som sitter vid bordet. Hur mycket de kramar om mig och säger att de tycker om mig. Hur många eller hur dyra julklappar jag får. Känslan består; en känsla av att jag inte riktigt hör hemma nånstans.

Jag anar att det är tvåsamhet jag längtar efter. Jag är visserligen ingen psykolog, men det känns inte som att det behövs heller. De få gånger jag varit i ett (fungerande) förhållande har inte den här känslan funnits. Go figure.

Jag gjorde det ödesdigra misstaget att gå in på Instagram, såhär en julaftonsmorgon. En enda stor kavalkad av bilder på par som klär granen, par som önskar oss alla en god jul, par som glatt visar upp sina välutrustade hem som bara osar av mysighet, par som håller varann i handen, par som pussilipussas, och par som goseligosar. Här par, där par, överallt par par.

Jag vill också bli en del av ett sånt par, nån gång. Då tror jag att jag skulle kunna bli lycklig på julen, på riktigt. Och kanske även annars. Jag har inte gett upp, än kan nog det här bli bra.

Idag var jag med om min 25:e jul i detta liv. Och det var inget fel på den, men inte fanns där någon särskild julstämning direkt. Det beror nog mycket på att inte kommit nån snö.

Men det var trevligt ändå. Jag gick upp ungefär vid elvatiden. Sen spenderade jag förmiddagen med att slötitta på Alexander. Det är inte någon homosexuell älskare alltså, utan hollywoodfilmen om Alexander den store. Hängde inte med i handlingen överhuvudtaget, en sekund var person 1 tillsammans med person 2, och nästa sekund var person 3 ihop med person 1 och dödade person 2. Ungefär samma dramaturgi som gamla testamentet.

Sen blev jag upphämtad av min morbror, för gemensam färd till mormor. Min mor är som många vet belägen i Sydafrika i några år till, så därför blir det några rätt stillsamma jular ett tag. Men jag och morbror och mormor åt god mat. Jag fick bara plötslig-kräkning-över-hela-bordet-ångest en eller två gånger, så på det stora hela var det lyckat.

Sen såg vi på Kalle Anka. Eller, det var snarare på i bakgrunden. Nu för tiden är Kalle Anka mest något irriterande som man måste genomlida. Fast det är fortfarande så mycket av en tradition att jag vägrar låta bli att se det.

När Kalle Anka var slut var det julklappsutdelning. Jag fick en skjorta, aftershave, ett par strumpor, ett par kalsonger, och en sån där jullott med fem olika triss-lotter på. På den vann jag hela noll kronor, eftersom jag har en medfödd genetisk mutation som orsakar att jag har otur i BÅDE spel och kärlek.

Ungefär här glömde jag att ta fler bilder, så det blev inte så mycket mer. Men som plåster på såren bifogar jag en sexuellt suggestiv bild på en ung naken karl, liggandes i soffan.

Själva då? Hur var er dopparedag? Fick ni doppa? Vad åt ni för mat? Hur smakade den? Grät ni när askungen fick se sin klänning? Fick ni några fina julklappar? Var de vad ni önskat er eller ska ni byta dem så fort affärerna öppnar? Vad gör ni nu? Hur känns det? Vad ska ni göra sen? Vill jag veta? Kommer jag bli avundsjuk om jag får veta? Tänker ni berätta ändå bara för att jävlas?

Ja, vet ni vad det är? Att X antal procent går i kyrkan varje söndag? Att det fortfarande anses som fult att svära?

Nej, faktiskt ingetdera. Det slutgiltiga beviset på att Sverige fortfarande är ett religiöst land är att det inte visas porr på TV1000 på julafton. Och faktiskt inte i mellandagarna alls, om inte jag minns fel.

Skandalöst, tycker jag. Tänk på de stackars själarna som ger bort dildos i julklapp till exempel, dess mottagarare kan då inte använda sina gåvor så fort som de vill. Vad säger diskrimineringsombudsmannen om detta? VA?!