Nyckelord

jobbet

Besöker

26 Mars 2015
Stockholm

Det är dystra tider för den här bloggen. Jag vill inte slå på stora trumman och säga att den är helt nedlagd, för rätt som det är får jag lust att dela med mig av nånting igen. Men just nu… not so much.

Anledningen är flera:

  • Jag har fått jobb som drifttekniker på NOCen (nätövervakningen) på det företag jag jobbat på de senaste fem åren. Awesome hittills. Om två veckor börjar jag köra nattpass en tredjedel av tiden. Får väl se hur det går, men än så länge känns det hur bra som helst. Dock tar jobbet en hel del tid.
  • Det händer inte så mycket spännande saker i mitt liv längre. Det är vardag, på gott och ont.
  • Jag har eventuellt lite andra webbprojekt att jobba med. Ett som kanske kan bli större och generera lite mer intäkter, vilket osökt leder mig in på den sista punkten.
  • Nu har jag bloggat relativt flitigt här i nästan åtta år. ÅTTA ÅR! Resultatet av det är ungefär 300 besökare om dagen. Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli någon ny Kissie, men det hade varit roligt att bli lite mer känd i bloggosfären. Jag hade kanske behövt vara lite mer radikal, men varje gång jag skrivit något kontroversiellt har jag inte klarat av de negativa åsikterna. Jag skrev negativa saker om radikalfeminism för ett tag sen. Sen blev jag kallad kvinnohatare och fick flak från diverse håll. Nånstans där dog mitt intresse för bloggen, Birro-kränkt som jag ibland blir.

Och för att spä på hela denna misär, nu när vi ändå är igång, så kan jag med en klump i halsen meddela att det ICKE blir någon Eurovision Song Contest-liveblogg i år. Jag ska nämligen jobba natt den 23/5, när finalen sänds.

Jag kommer säkert skriva här igen nån gång, ska ni se.

För pressackreditering, intervjuförfrågningar och spontant nakenbildsskickande, vänligen kontakta:

Daniel Werner
daniel snejbel-ej danielwerner dått se

Någon har med sin unge till jobbet idag. Få saker stör mig mer än när folk tvunget måste ha med småbarn hit. Ja, jag vet att det kan vara knepigt när man själv jobbar heltid, men man får väl för satan lämna in ungen till mormor och morfar, farmor och farfar, nåt akut-dagis eller hundgård eller vad som helst! Bara inte hit. Det här är ett syndens näste där vuxna diskuterar Musta, geggveck och penispiercingar. Det är inget ställe för ett barn!

Nu har barnet i fråga skrikit ”Jag vill inte!” typ 20 gånger. Jag vill inte heller, kid, men jag måste för att tjäna pengar.

Idag skulle jag köpa dagens lunch på det lokala mackstället. Inte mackställe som i bensinmack, utan som i ”ställe som massproducerar mackor utav matmässig karaktär” (direkt från SAOL).

Problemet är bara att jag STÄNDIGT lyckas missa avfarten, så att säga. Mackstället är som i ett litet skrymsle, och jag finner mig själv med att hela tiden gå förbi det utan att tänka mig för. Och det intressanta ur beteende-synpunkt är hur jag aldrig vågar erkänna mitt misstag och gå tillbaka så fort jag kommer på mig själv. Istället går jag lite längre, och sedan står jag och liksom SIGNALERAR ”hmm, jag vet inte riktigt vad jag är sugen på idag” med hela mitt kroppsspråk, bara för att ingen ska tro att jag begått en sådan dödssynd.

Jag gillar när man sitter på jobbet och upplever en ganska lång period av att det inte finns så mycket att göra. Sedan söker man, smått uppgivet, på youtube efter ”man shits himself”, och det dyker upp som förslag eftersom man sökt på samma sak förut.

Nu bloggar jag officiellt från den nya macen. Lite spännande sådär. Känner mig som Carrie från Sex and the city. Och varför jag nu identifierar mig med en 35-årig kvinnlig sexkolumnist, det kan man fråga sig.

Häromdagen när jag hämtade ut datorn så uppstod det en liten situation på jobbet. UPS kom nämligen till mitt arbete för att leverera datorn, eftersom de annars erbjöd sig att göra det mellan 8-17. Då hade jag behövt ta ledigt för att ta emot paketet, så därför fick det bli till jobbet. Och när leveransen äntligen kom fick jag ett mail från receptionen. Och just det, från den receptionist jag har någon sorts historia med. Vi kan kalla henne A.

Jag har inget flyt när det gäller receptionister (det finns det bevis på HÄR, HÄR och HÄR). Och nej, jag är vanligtvis inte särskilt bra när det gäller att ragga och flirta, men när det kommer till receptionister förvandlas jag till en viking. Och då menar jag inte på ett attraktivt sätt. Jag KAN verkligen inte prata med dem.

Och så det här med A. Jag kan inte påstå att jag är intresserad av henne på riktigt. Jag menar, jag känner henne inte. Men jag tycker att hon är söt, absolut. Dock har jag sen länge övergett tanken på att försöka förmå mig själv att prata med människan. Mitt första försök blev nånting sånt här:

Daniel: Dueh… Om man ska ringa ner till receptionen här, vilket nummer är det då? *illa dolt försök att ha ett ärende*
A:  *skriver ner numret på en lapp*
Daniel: Tackar. Och um, vad heter du förresten? *ännu sämre dolt försök till att få hennes namn för arbetsrelaterade orsaker*
A: A.

Sen gick jag bara. Och skämdes. Sen dess har allt bara blivit väldigt awkward. Jag kan knappt se henne i ögonen. Jag kan säga hej, hej då, trevlig helg, och en gång sa jag även ”gott nytt år”. Men jag vet inte vad det är. Hon är helt enkelt omöjlig att prata med, för mig. Ibland har jag även försökt att få till nåt leende, men det blir lika illa. Då ser jag ut som en psykopat. Nej, det får vara.

Hur som helst, när jag fick datorn så var det hon som mailade, och jag fick skriva på någon slags uthämtningslista. Vi utbytte flera hela meningar, hon och jag. Men det känns inte bättre. Jag kan inte prata med receptionister. Jag får testa nånting annat. Typ veterinärer.

Jaha, nu har jag gjort bort mig igen.

Skulle gå på lunch på jobbet för en stund sedan. Gick nedför trapporna, till entréplan. Inte en enda människa i närheten, så jag kände att jag var alldeles ensam. Började då att högljutt vissla på temat till ”Albert och Herbert”.

När jag kommer nedför den sista trappan ser jag att det sitter ett helt gäng med kostymnissar där, och väntar på något. Helt knäpptysta, och tittades på mig. ”Hej!” ropar jag glatt medan jag helst vill gå hem och lägga mig. Sen fortsatte jag att vissla lite, för att inte pinsamheten skulle märkas lika mycket.

Bara ännu fler brända broar.