Nyckelord

Jobb

Besöker

Någon har med sin unge till jobbet idag. Få saker stör mig mer än när folk tvunget måste ha med småbarn hit. Ja, jag vet att det kan vara knepigt när man själv jobbar heltid, men man får väl för satan lämna in ungen till mormor och morfar, farmor och farfar, nåt akut-dagis eller hundgård eller vad som helst! Bara inte hit. Det här är ett syndens näste där vuxna diskuterar Musta, geggveck och penispiercingar. Det är inget ställe för ett barn!

Nu har barnet i fråga skrikit ”Jag vill inte!” typ 20 gånger. Jag vill inte heller, kid, men jag måste för att tjäna pengar.

Okej, det är dags att trappa ner på godisätandet nu tror jag. Receptionen på mitt jobb har nämligen en skål med små karameller med reklampapper runt, som jag girigt plockat åt mig av varje gång jag gått förbi. Häromdagen gick jag fram och fick se att de var slut, och såg tydligen så besviken ut att receptionisten omedelbart gick och fyllde på. Sen har jag gått och nallat därifrån i stort sett varje gång.

Idag var första gången jag lät bli, och skulle precis gå på lunch när jag hörde receptionistens röst bakom mig:

”Ursäkta! Vill du inte ha…”

Jag stannade till, och skulle precis vända mig om när hon fortsatte.

”…ett tillfälligt passerkort?”

Hon pratade med nån annan. Jag hade bara utgått från att hon tänkte föreslå att jag skulle ta några karameller. Paranoian blir värre och värre.

Jag ber om förhand om ursäkt för detta inläggs grafiska natur.

Kollega 1: Vet ni vad ”musta” är?
Kollega 2: Näe?
Jag:
Kollega 1: Det är när man vänder på en dam eller herre, så spottar man i anus och rör om det till ett brunt skum, och sedan suger man upp det.
Kollega 2: *förskräckt tystnad*
Jag: Såatteh… Någon som vill ha min chokladbit?

Kollega 1: Vad står ATM för?

Jag och en annan kollega svarar samtidigt.

Kollega 2: Automatic Teller Machine.
Daniel: Ass To Mouth! … eh… eller Automatic Teller Machine.

Sitter på jobbet. En kollega börjar fråga en sak, men avbryter sig.

Kollega: Vem är det som har lagt mitt…
Jag: … pessar i gröten?
Alla kollegor: …
Jag: Vad märkligt det hade varit om det var det du skulle säga.
Alla kollegor:

Ingen uppskattar min humor. 🙁

Kollega 1: Uh?
Jag: … Va?
Kollega 1: HUH? HUH?
Jag: Va?!
Kollega 1: JAG HÖR INGENTING!
Jag: Okej?
Kollega 2: Han pratar i telefon.
Jag: Jaha! Jag trodde att han blivit sinnessjuk.

Varför känner man sig alltid så urbota korkad när man försöker prata med någon som pratar i telefon?