Nyckelord

Jay Smith

Besöker

… i natt. Jag drömde att jag var med i Idol (musikprogrammet på TV4 alltså, för läsare som bott i en skokartong de senaste tio åren eller för framtida läsare som hittar den här bloggen år 2549). Problemet var bara att jag precis hade åkt ut. Det säger väl en del om mitt självförtroende.

Jag stod alltså i något rum och hade förlorar-intervju efter programmet, och det var där min dröm började. Inget glitter och glamour, inga hårresande ballader inför ett fullsatt Globen. Nej, sånt drömde jag inget om. Bara delen där jag redan blivit utröstad.

Efter intervjun fick jag åka hem. Det märkliga var att hela Idol hölls hemma i mitt barndomshem, så jag gick bara in på mitt rum.

Vem vill tolka den här drömmen?

Vad är mest tragiskt? Här är några alternativ.

  1. Att jag på reguljär basis söker efter vilka sidor som har länkat till min blogg, och som jag fått besökare från.
  2. Att jag precis hittade en hel hop med inkommande besök från Jay Smith’s gästbok.
  3. Att jag, trots att Jay Smith’s gästbok kan jämföras med en enda stor chat för tusentals fjortisar, spenderade en halvtimme med gå igenom 61 sidor av ”Ååååh, Jay är så söt, han är så braaa, jag älskar honom” för att äntligen hitta länken.
  4. Att länken bara bestod av en fjortis som påpekade att det finns fler som drömmer om Jay. Hon jämförde mig alltså med en fjortis-groupie! Men å andra sidan, vad förväntade jag mig?
  5. Att jag nu har skrivit två jävla inlägg om Jay Smith. Tänk efter. Två jävla inlägg om Jay Smith.

Kanske den märkligaste rubriken någonsin på den här bloggen. Och snälla, döm inte ut mig som totalt psyksjuk på grund av mina drömmar nu.

I förrgår natt drömde jag att jag skulle flytta. Eftersom flyttfirmor är så dyra så hade jag bestämt mig för att ta alla mina möbler på en färja. Efter en stund var jag i rörelse när jag letade efter toaletten. På vägen mötte jag ingen mindre än Jay Smith, idolvinnaren 2010 (vilket jag tyvärr känner till lite för väl för att kunna försvara min manlighet). Jag hjälpte Jay med nånting som jag inte riktigt minns vad det var. Kanske visade jag vägen till nånting åt honom. Som tack fick jag ett gäng signerade bilder på honom, samt hans gamla iPhone. I den hittade jag TUSENTALS med nummer till kvinnor. Sen vaknade jag.

I natt drömde jag dock nånting ännu mer disturbing. Hela min familj hade råkat ut för en härlig dos radioaktiv strålning, och automatiskt blivit med barn. För kvinnorna var det inte någon större skillnad från en vanlig graviditet, men för mig… Lite knepigare. Jag frågade mamma vad jag skulle göra. Hon pekade på navelsträngen som hängde ur min ädla bakdel. ”Det är bara att dra lite i den” sa hon. ”Okej…” tänkte jag och låste in mig på toaletten. Sen drog jag i snöret, och ut ploppade ett dött decimeterlångt foster. ”Fyfan, man ser händerna och allt” visade jag mamma. Sen slängde jag alltsammans i papperskorgen, vaknade, och gick till jobbet som vilken dag som helst. Mycket obehagligt.