Nyckelord

irritation

Besöker
soffhelvete
Soffhelvete.

Igår blev det lite dramatiskt här hemma. Jag och Micaela skulle precis lägga oss; klockan var väl en sådär halv ett på natten och jag kände mig lite småfebrig. Först skulle vi bara leta reda på varsin mobiltelefon som brukar finnas lite varstans i hemmet, sen kunde vi få sova. Det är märkligt det där; människan har kunnat gå på månen, men vi kan fortfarande inte uppfinna mobiler och fjärrkontroller som inte försvinner.

Micaela har dock för vana att lägga sin mobil i soffan, så även ikväll. När jag såg det bestämde jag mig för att busa lite, och sa att jag inte visste var telefonen var men att den kanske låg i sovrummet. När hon gick efter den så passade jag på att sno åt mig telefonen och gömma den. Trodde jag. Den hade halkat ner mellan två dynor, och när jag pillade till den så åkte den djupare ner… rätt mellan soffans två delar. Ni förstår, min soffa består av en huvuddel och en schäslong-del, och tamejsatan att telefonjäveln hade lyckats ta sig ner i springan mellan de två delarna. Cirka 1,5 cm bred.

Först övervägde jag att låta den vara där. Det är väl bara att prata mot dynan om nån ringer? Fasttelefoni får en helt ny innebörd! … Okej då, kanske inte.

Så… Vad göra? Jag gick efter nånting att försöka lirka upp telefonen med, vilket fick bli en penna och en kniv. Jag försökte på nåt sätt gripa tag om mobilen mellan dessa två saker, och få upp den ur soffan. Men icke. Totalt omöjligt! Hur jag en gjorde lyckades jag bara rucka lite på den, så den sådär retsamt preciiiiiiiiis var utom räckhåll för fingrarna. Jag hämtade två gafflar istället. Ingen skillnad. En pincett. Nä. Efter en halvtimmes lirkande gav jag upp, svettig, arg som ett bi, och iförd bara kalsonger.

Plan B var att trycka ner telefonen så långt det gick, så att den skulle ramla ned på undersidan. Trodde jag ja. På den sidan var det givetvis en pytteliten tröskel i springan, så att telefonen lade sig vackert fastkilad. Det var nu jag svor långa ramsor, och började avreagera mig genom att hugga i en dyna med gaffeln. MIO (där jag köpte soffan) och kinesiska barnarbetare fick sig några svärord, även de. ”Ska vi behöva åka till Byggmax och köpa ett specialverktyg för det här?!” skrek jag.

Till slut lyckades vi lyfta på schäslong-delen av soffan, medan jag pillade upp telefonen från andra sidan, lagom så att Micaela kunde få tag i den med sina flinka kvinnofingrar. SUCCESS! Äntligen kunde vi gå och få vår välbehövliga skönhetssömn. En liten detalj bara. Nu var MIN telefon borta istället! ”Den kanske också har åkt ner i soffan nu” skrattade jag. Och mycket riktigt.

Det blev en lång natt.

Jag har beställt ett sideboard från IKEA.

Sideboard är en möbel som används till serveringsbord, sideboardet kan även vara en barmöbel med drycker och glas bakom dörrar. Sideboard kan se ut på olika vis från enkla bord med med fyra ben till att var utrustade med skåp och lådor.

Mvh Wikipedia

I morgon har jag tagit ledigt för att ta emot leveransen från IKEA, samt bygga ihop åbäket. Det ska bli väldigt spännande. Nu var det ju här med min pessimism igen, men det skulle förvåna mig om allt går som det ska. Istället tror jag att något av följande händer:

  • IKEA har glömt min leverans. Jag väntar förgäves, men de ringer aldrig. Istället dricker jag mig full, somnar, och vaknar av att jag kissat ner mig.
  • IKEA levererar paketet och åker. Men när jag packar upp det hela märker jag att jag istället för ett sideboard har fått en bänkpress. Jag blir kraftigt deprimerad. Jag dricker mig full, somnar, och vaknar av att jag kissat ner mig.
  • Jag får mitt sideboard, men under själva bygget råkar jag slå mig själv på tummen med hammaren. Jag blir ilsken och sliter sönder tröjan, för att sedan dricka mig full och kissa ner mig.
  • Jag inser att jag byggt ihop hela sideboardet uppochned. I ren ilska sliter jag sönder skjortan och kissar sedan ner mig.
  • Jag lyckas bygga ihop mitt sideboard efter konstens alla regler, men på grund av den psykiska stressen av att följa en IKEA-manual hamnar jag i en psykos och ger mig naken ut i natten för att äta på andra människors ansikten. Jag döms till livstids fängelse och kissar följdaktligen ner mig.

Det finns dagar när man kommer in i ett sånt där ”flow”, där allt går som smort och man glider igenom dagen. Och så finns det mitt liv.

Dagens resa hem blev inte nådig mot mitt stackars blodtryck. Det började med att jag, när jag skulle av pendeln, undersökte möjligheten att byta låt på iPhonen samtidigt som jag höll i mina två handskar med samma hand. Detta, möjligen i samband med tågets skakande, slutade i att jag råkade höja volymen maximalt. Grattis trumhinnor och grattis medresenärer som hoppade högt.

Sen svängde jag förbi den lokala… den lokala… okej, den lokala turkshopen (jag har aldrig påstått att jag är politiskt korrekt). Där skulle jag inhandla två burkar läsk att ha till senare. Jag har också märkt att de säljer såna där ”hot snacks”. Såna man annars bara äter på bio, ni vet. Fast med den väsentliga skillnaden att dessa har legat veckor i sträck, och förvandlats till riktiga bakteriebomber. Så jag ropade såklart in en liten ask sådana.

När jag skulle betala så tryckte jag fel kod. Jag drog ur kortet och satte in det igen. Kortfel. Samma procedur. Kortfel. Kön bakom mig var nu uppe i fem personer, alla ivriga på att få komma hem. Till slut gick köpet igenom, och jag skulle packa ner mina varor. Det gick ju inte så bra, utan istället spillde jag ut ungefär 40% av snacksasken över disken.

”Tänk att precis allting ska gå åt helvete hela tiden” morrade jag högt, varpå några i kön fnissade till. Sen tog jag det som fanns kvar av mina inköp, och pep iväg.

Jag hann inte gå många meter innan nästa irritationsmoment var där. Det var en tant som gjorde något jag hatar så innerligt. Hon hade ingen som helst koll på personer bakom henne, och gick längsmed en vägg.  Från början var det en ganska bra bit mellan henne och väggen, och jag tänkte att jag kunde gå om henne genom att passera där. Detta gick inte, eftersom hon liksom gick diagonalt, så lagom tills jag var framme så var det omöjligt att ta sig förbi. Hon sneglade bakåt och skrattade nervöst när hon upptäckte det hela.  ”Ja, FAAN vad roligt!” ropade jag, passerade henne från andra hållet, och fortsatte hemåt med raska steg.

Varning för Daniel. Han är folkilsken.

Jag har märkt det, när jag är ute på äventyr, att jag blir mer och mer irriterad på människorna omkring mig. Inte de som jag känner alltså, utan de andra. Statisterna. De som bara finns där, och vars enda uppgift i livet är att:

  • Stå i vägen för en
  • Gå långsamt framför en
  • Gå i sin egen värld och sedan tvärstanna framför en
  • Ha barnvagn

Dessa människor kommer jag snart att få fullständigt psykbryt på. Jag bara säger det redan nu, så kan jag ta detta som ett rop på hjälp och således förmildrande omständigheter, om jag skulle åka fast för dråp. Idag hämtade jag ut min nya Xbox (Jag har uppgraderat min Xbox eftersom den gamla var inköpt för flera år sedan (!) – det är varje ung prylnörds uppgift att hålla sina prylar a jour med det senaste) och gick mot kassorna, med det tunga paketet i händerna. Postkontoret ligger nämligen inne i affären. Efter att ha passerat ett helt gäng med pensionärer utan nån som helst uppfattning om andra människor, så kom jag till kassorna. Där stod en typisk white trash-morsa, med barnvagnen smidigt placerad på ett sätt som gjorde det totalt omöjligt att gå förbi.

”Jaaaaaaa…” sa jag med hög stämma, för att signalera något i stil med ”Hur har du tänkt här, din förbannade såskopp?”. Jag vågar dock inte säga såna saker rätt ut än, men jag känner att det är nära. Det är väldigt nära.

Idag fyller min far år. Han fyller år samma dag som Hitler, men annars har de inte så mycket gemensamt.

Jag har däremot en hel del gemensamt med min pappa. Han är nämligen vida känd för en liten episod med en byggmodell, innan jag var påtänkt. Det hela utspelade sig i mina föräldrars dåvarande lägenhet, och pappa hade fått en byggmodell föreställande en bil, med sig hem från jobbet. Nån sorts reklampryl. Pappa gillar bilar, så den skulle givetvis sättas ihop ganska så kvickt samma kväll. När hans oerfarna händer fastnade i klister och modelldelar för femtionde gången, och alla tänkbara svordomar hade sagts, då fick pappa nog. Han slet sönder sin egen skjorta i vilt raseri.

Nyss skulle jag bygga modell. Jag samlar på små japanska tv-spelsfigurer (jag har alla utom en – ni får ta på mig) och en av dem är lite vinglig. Så jag köpte en ny sådan. De kinesiska barnarbetarna som gjort modellerna har tyvärr en något begränsad känsla för kvalitet, så hål A där man skulle fästa del B var för stort, och orsakade att del B hela tiden föll ut. Det gick helt enkelt inte att få till, så jag orkade inte mer. Jag tog modellen i handen, krossade den, smulade sönder den mellan fingrarna, och kastade den sedan i soporna. Sen spottade jag på resterna. Två gånger.

Jag är min faders son.