Nyckelord

Iphone

Besöker

Idag betedde jag mig som ett riktigt praktmongo på pendeltåget. Jag har för övrigt märkt att en stor del av allt jag bloggar om handlar om saker som händer på tåget. Man skulle kunna tro att jag är en nomad; men det är nog mest så att tågresan är dagens mest spännande händelse för mig.

Hur som helst. Jag satt och lyssnade på min nya upptäckt och glädjeämne i livet – Filip och Fredriks podcast (som visserligen funnits i två år, men je suis en retard). De pratade om att det går ett rykte om att Gösta Ekman skickade ett julkort där hans fru gav honom oralsex, och sen spann de vidare på vad de skulle vilja se på ett julkort. Jag fann mig själv med att sitta och skratta rakt ut, och att alla resenärer inom några sittplatsers radie vände sig om och tittade på mig. Blickarna sa inte direkt ”han lyssnar nog på Filip och Fredriks podcast”, utan snarare ”ringer man 112 eller 11414 för att prata med akutpsykvården”.

Så ja, det var ju succé som vanligt.

Jag satt på toaletten på jobbet idag. När jag hade uträttat det jag behövde uträtta, samt pysslat lite med iPhonen (typ spelat Tiny Tower, surfat på obskyra saker, samt tagit poserbilder i olika vinklar), så lade jag den ifrån mig för att använda toalettpapper. Notera hur jag säger ”använda toalettpapper” istället för att ”torka mig”. Det låter lite mindre grafiskt på det viset.

Sen reste jag mig och drog upp byxorna. Och telefonen var borta. Jaha. Jag tittade mig omkring. Ingenting. Kände i fickorna. Icke.

Det visade sig att jag i min frånvaro av normala tankegångar hade placerat telefonen i mina byxor, vilandes någonstans vid skrevet (dock utanför kalsongerna) för att den inte skulle slitas mot stengolvet. Mycket riktigt hittades min kära iPhone efter lite grävande vid sömmen mellan mina ben.

Nu har jag fastnat för en sån där timelapse-app på telefonen igen. Eller snarare återfunnit min gamla timelapse-app. Hittade där en gammal film på ingen mindre än Salahuddin. Notera även den mycket obehagliga unge mannen i spegeln. Usch. Finns det institutioner för såna?

Mormor ringde och undrade om jag vill komma över och äta köttbullar och stuvade makaroner imorgon. Det lät trevligt.

Samtalet drog ut lite på tiden, så jag ville kolla min status i Tiny Tower (ett fruktansvärt beroendeframkallande iPhone-spel). Jag reste mig ur soffan, och gick runt i lägenheten letandes efter min telefon. Letade på bordet. Letade på soffbordet. Letade till och med i hallen.

Efter säkert en halv minut trillade polletten ner. Det var iPhonen jag pratade i. Jag har inte ens någon hemtelefon.