Nyckelord

ilsken

Besöker

Nu på vägen hem från jobbet kom jag ännu ett steg närmare vad som i slutändan kommer att leda till att jag blir inspärrad nånstans.

Jag satt på pendeln mot hemmet, bredvid en tant. Jag hatar att sitta ytterst, för då kan man ge sig satan på att personen bredvid kommer att vilja gå förbi när hen ska gå av, lagom till jag slumrat till (jag lyckas aldrig åka hela sträckan utan att somna). Jag minns att jag tänkte ”undrar när tanten ska av” innan det svartnade. Snart halvsov jag, till ljudet av min shufflade spellista på Spotify.

Tio minuter senare väcks jag väldigt bryskt, av att en skallig man i 35-årsåldern knuffar till min axel. Jävligt hårt. Jag tittar på honom, och sedan på tanten som nu står upp och signalerar att hon ska av. Det känns som att resten av vagnen också tittar på mig, precis som att hela tåget har fått vänta i 45 minuter på att jag ska vakna. Tanten i fråga kunde tydligen inte själv peta på mig (kanske av rädsla för att bli hedersmördad).

Eftersom jag var trött, hungrig, och fortfarande befann mig i hypnopompi (de sekunder där man precis har vaknat och inte riktigt förstår vad som händer), så blev jag ilsken. Jag tittade på den skalliga mannen och semiskrek ”Jääävlar vad du tog i”. Han tittade bara tillbaka med ett leende som kunde kategoriseras någonstans mellan nervositet och hånfullhet. Sen fnyste jag, flyttade in, och stirrade ut genom fönstret resten av resan. Allt medan jag fantiserade om att sätta en tomahawk i huvudet på flintisen.

Ibland funderar jag på om jag bara inte borde bli galen fullt ut. Jag menar, visst, jag skulle förmodligen spendera stora delar av mitt liv på psyket, men jag skulle åtminstone vara sann mot mig själv. Jag skulle känna att jag vore min egen lyckas smed, som gör vad jag vill. Jag vrålar och är konstig mot vem jag vill, minsann! Det kanske vore bättre än att känna hur hela världen kör över en medan man bara knyter näven i ena byxfickan. För det slutar alltid i självhat för min del.

Finns det någon mer som känner så ibland, eller ska jag ange mig själv i förebyggande syfte?

Jag har beställt ett sideboard från IKEA.

Sideboard är en möbel som används till serveringsbord, sideboardet kan även vara en barmöbel med drycker och glas bakom dörrar. Sideboard kan se ut på olika vis från enkla bord med med fyra ben till att var utrustade med skåp och lådor.

Mvh Wikipedia

I morgon har jag tagit ledigt för att ta emot leveransen från IKEA, samt bygga ihop åbäket. Det ska bli väldigt spännande. Nu var det ju här med min pessimism igen, men det skulle förvåna mig om allt går som det ska. Istället tror jag att något av följande händer:

  • IKEA har glömt min leverans. Jag väntar förgäves, men de ringer aldrig. Istället dricker jag mig full, somnar, och vaknar av att jag kissat ner mig.
  • IKEA levererar paketet och åker. Men när jag packar upp det hela märker jag att jag istället för ett sideboard har fått en bänkpress. Jag blir kraftigt deprimerad. Jag dricker mig full, somnar, och vaknar av att jag kissat ner mig.
  • Jag får mitt sideboard, men under själva bygget råkar jag slå mig själv på tummen med hammaren. Jag blir ilsken och sliter sönder tröjan, för att sedan dricka mig full och kissa ner mig.
  • Jag inser att jag byggt ihop hela sideboardet uppochned. I ren ilska sliter jag sönder skjortan och kissar sedan ner mig.
  • Jag lyckas bygga ihop mitt sideboard efter konstens alla regler, men på grund av den psykiska stressen av att följa en IKEA-manual hamnar jag i en psykos och ger mig naken ut i natten för att äta på andra människors ansikten. Jag döms till livstids fängelse och kissar följdaktligen ner mig.

Jag skäms lite för att säga det, men det verkar som att mitt humör sakta men säkert blir allt värre. Idag var det dags igen.

Jag var på posten och skulle hämta ut två paket som jag, på grund av dess storlek, negligerat alldeles för länge. Detta visade sig bli ett litet äventyr, som befarat.

När jag kom dit så var det en fruktansvärd kö. Fruktansvärd. Posten finns nämligen inne på Coop, och kön var så lång att den hade ringlat sig ända in bland mejerihyllorna. ”Skitliv” tänkte jag, men ställde mig lydigt och väntade. Och väntade. Och sen väntade jag lite till. Sen var det min tur.

Jag läste upp de båda kollinumren, och förklarade att jag inte vet om jag kommer att kunna få med mig båda två. Tjejen sprang iväg på lätta fötter och hämtade snart en stor kartong som hon placerade framför mig. ”Det finns en till som är lika stor” sa hon. Jag provlyfte kartongen och konstaterade att det nog skulle gå vägen trots allt. Tjejen hämtade det andra paketet och ställde det bredvid. Det visade sig dock att hon måste ha världens officiellt sämsta ögonmått, ty det andra var dubbelt så stort och ungefär tusen miljoners kvadriljarders gånger tyngre.

”Helvetes… Det här kommer inte att gå”, förklarade jag, ”ni får lägga tillbaka den mindre kartongen så länge”. Tjejen och hennes kollega, för nu hade det blivit så stora paket att hon behövt be om förstärkning, förklarade att det inte gick att göra så. De båda paketen tillhörde samma försändelse, och då måste man minsann hämta ut dem samtidigt. ”Går det bra?” frågade en av dem. ”Ja, det måste ju gå bra” hörde jag Herr Otrevlig i mig säga, mer irriterat än det var menat. Jag försökte lyfta båda kartonger samtidigt, men satte ner dem efter någon sekund. Det gick inte. Åtminstone inte med min fysik, som rent generellt lämnar en del att önska.

Efter en del tjafs fick jag till slut gå hem och lämna paket nummer ett, och sedan komma tillbaka för att hämta det andra. Då var jag inte snäll. Jag spottade och svor, där bland annat en oskyldig tant fick sig en känga. Hon gick framför fötterna i vad som skulle kunna liknas vid slowmotion. ”Ingen brådska för min skull” flåsade jag spydigt, medan jag kånkade på Sveriges just då tyngsta paket.

Stackars tanten.