Nyckelord

ilska

Besöker

Nu börjar det så sakteliga bli ordning på lägenheten. Det är mest några hyllor kvar, som måste borras upp, vilket jag själv inte vågar göra eftersom jag är mån om lägenhetens värde.

I onsdags fick jag en IKEA-leverans innehållandes den tv-hylla som jag ska ha i sovrummet. Så jag byggde ihop den, fortfarande lite yr efter förkylningen (som för övrigt fortfarande inte är helt bra). Det gick åt en hel del svett och framförallt svordomar, men efter ett tag stod den faktiskt klar! Well, efter att jag hade satt några saker bakochfram och rättat till dem, alltså.

Det var bara en liten byrålåda kvar. Jag byggde ihop den ”inuti” själva tv-hyllan, och när jag var färdig slog jag givetvis i huvudet i taket på hyllan. Det är nånting speciellt med att slå i just huvudet. Det finns få saker som gör mig så vansinnig; speciellt om jag redan är uppe i varv efter flera timmars naket IKEA-byggande. Reptilhjärnan tog över, och jag skrek till och slog näven i hyllans tak. Varpå den sprack totalt… Varpå jag fick svår ångest… Varpå jag ringde IKEA och sa att den skadats vid leveransen… Varpå jag fick en ny igår, som jag byggde ihop utan raseriutbrott.

Nej… Nej. Ne… FAAAAAAAAAAAAAAAAN! Fan också. FAN. Det är inte sant…! HELVETE!

Ovanstående skreks av mig för ca tio minuter sedan, när jag plötsligt och oväntat dog i ett tv-spel, och inte hade sparat på evigheter.

Genast efter jag skrikit började ett jäkla klampande från grannen ovanför, vilket gjorde mig rätt nojig att de skulle komma ner och ringa på dörren. Jag vet att de har det i sig, de jävlarna. En gång, efter att jag fått ett utbrott, ringde de polisen. Men det är en så pinsam historia att jag inte ens vill prata om det.

Jag har något slags problem med arga kvinnor.

Och innan feministmaffian fullständigt vrålar ut förutfattade meningar om att detta är på grund av att jag inte tillåter kvinnor att visa känslor så vill jag förklara att det inte är så. Jag blir helt enkelt bara rädd för dem.

För ett helt gäng med år sedan så dejtade jag en tjej som jag hade döpt till kodnamnet ”Fetischen”. Det hade jag gjort eftersom hon gillade rätt märkliga saker. Första gången vi träffades hade hon exempelvis tagit med sig en sån där degsporre, som hon ville använda i nåt sexuellt sammanhang som jag inte alls hade lust att ställa upp på.

Redan efter några timmar tillsammans hade det skurit sig mellan oss, och hon var fly förbaskad över ett ogenomtänkt ordval från min sida. Jag hade på skämt kallat hennes amatörmodellportfolio för porr, och det var väl ungefär som att åka till Iran och kalla Koranen för fantasy. Inte smart. Det formligen brann i hennes ögon, medan jag kände mig som en valp som precis blivit uppträngd mot väggen av en pansarvagn eller tre.

Efter ett par träffar av samma karaktär bestämde jag mig för att inte träffa henne igen. Men lagom till att jag insett det så insåg jag även att hon hade glömt sina P-piller hemma hos mig. Hur det hade gått till vet jag inte ens. Men jag var absolut inte redo att höra ljudet av små barnfötter med denna kvinna, så jag förstod ganska snabbt att pillren var nånting som hon behövde få tillbaka. Så vi bestämde träff på T-Centralen. Det var mitt under den värsta rusningstrafiken, så en man råkade stöta till Fetischen när han skulle gå förbi. Hon ropade efter honom, ett gäng med glåpord. Jag blev rädd och lät bli att säga nånting om mina planer att avveckla förhållandet. Det gjorde jag istället lite senare, på säkert avstånd. Fegt måhända, men jag har åtminstone båda pungkulor kvar.

Några år senare var jag på dejt med en annan tjej. Vi hade köpt varsin hamburgare, och var på väg hem till mig för att – ganska logiskt – äta dessa. Men innan vi hunnit hem råkade vi gå förbi en redlöst berusad man som kräktes i rännstenen. Det är nackdelen med att bo nära en pub. Mannen stod lutad mot en vägg och SKREK ut spyorna. Det var det värsta jag hört! Eftersom jag har kräkfobi tyckte jag att allt var extremt obehagligt. Tjejen ville väl förmodligen bara vara snäll, så hon skrek åt mannen att hålla käften. Men det slog bakut ganska rejält. Där och då förvandlades hon till en argbigga, varpå jag blev rädd och attraktionen försvann lika snabbt som den kommit.

Jag vet inte varför jag har så lätt att bli avtänd av sånt här, men förmodligen ännu en sak att gå i terapi för.

Playstation Network (PSN) har legat nere pga en hackerattack, för er som inte vet om det. Nu är allt igång igen, och som plåster på såren ger de bort två valfria spel. Jag valde ett som heter Dead Nation, ett arkadliknande skjuta-zombies-tills-man-inte-längre-tänker-spel. Och det var ju jävligt kul.

… Tills det kom en så svår bana, med så mycket zombies och annat otyg, att det ta-mej-faan inte GICK att klara. Blev så arg att jag kastade handkontrollen i väggen. Kollade att den var hel. Det var den. Slog knytnäven i bordet. Kollade att den var hel. Det var den inte. Sen, i stridens hetta, trodde jag att jag hade en annan skjorta på mig än vad jag faktiskt hade; en sån man bara kan dra av sig. Slet av mig skjortan så knapparna flög över rummet.

Plötsligt hade jag inte bara förlorat i spelet. Hela jag var sämst, jag var sjuk i huvudet, och ingen tyckte om mig. Då satte jag mig ner och snyftade litegrann, tills jag lugnat mig.

Jag är mycket patetisk, men sådant är livet för mannen med låg självkänsla.

Kära dagbok. Idag var jag med om ett litet prekärt missöde. Jag låg i soffan och spelade tv-spel, närmare bestämt PSP. Det står för Playstation Portable, och ni oinvigda kan se hur konsolen ser ut om ni tittar på bilden här bredvid. Fin va? Sådär ser min ut. Svart och glansig och väldigt macho.

Tyvärr gjorde jag idag åter igen misstaget att försöka spela fightingspel. Varför lär jag mig aldrig att jag inte kan spela sådana? Det finns nämligen ingenting som gör mig så arg som fightingspel. Jag är i allmänhet ganska bra på att spela, men när det kommer till just den här genren så förvandlas jag ett monster av frustande ilska så fort något inte går som jag vill. Och efter att ha dött mot samma motståndare tio gånger i rad kände jag för att kasta PSPn i golvet. Som tur är så är jag, även när jag är så arg, fortfarande tillräckligt vid mina sinnens fulla bruk för att inte vilja ha sönder saker med flit. Så jag kastade PSPn i soffan istället.

Jag hade dock missat en liten variabel i ekvationen. Skiten studsade från soffan, ner på golvet, och det var slutet på den skärmen.

Jag satt en stund och svor för mig själv, men insåg att jag omöjligt skulle kunna skylla ifrån mig. Bara att bita i det sura äpplet, och skamset beställa en ny. Operation ”Hitta en så billig PSP som möjligt som jag kan använda tills den nya kommer ut julen 2011” inleddes. Och jag hittade faktiskt en för under tusenlappen. En Limited Edition och allting! Så den beställdes snabbt.

Det fanns bara en liten hake… Inte ett ord. Jag vill inte höra. Tyst!

Häromdagen var jag och Dorthe på IKEA, detta Mecka för förälskade par som ännu inte bråkat offentligt. Målet var att hon skulle köpa ett skrivbord och en datorstol, eftersom jag fyllt min 65 kvadrats lägenhet med nördprylar och således inte riktigt gett henne en egen plats att vara på. Nu har vi trots allt bott ihop i typ åtta-nio månader, så det är hög tid.

Efter att ha hittat möbler vi gillade, konstaterat att dessa var slut, hittat nya, ätit köttbullar och potatis med lingonsylt, gjort bort oss vid en handikappstoalett, hämtat ut varorna, försökt styra vagnen som har totalt ostyrbara hjul genom en decimeter hård snö, hittat en taxi, artighetskonverserat i en halvtimme och slutligen kånkat in allt i porten så var vi äntligen hemma. Då kom det riktiga eldprovet, eftersom jag fått till uppgift att bygga ihop skrivbordet.

Det tog bara några minuter, sedan var jag rejält i gasen och arg som ett bi. Jag hade byggt ihop stommen av bordet, och skulle nu försöka få en liten irriterande skrivbordslåda på plats. Detta skulle ske genom att skruva fast gängor på insidan av skrivbordet, och på utsidan av lådan… Helt omöjligt. En hand skulle längst in i skrivbordet och hålla i skruven, en annan skulle hålla fast gängorna, och en tredje hand skulle skruva fast skiten. Resultatet blev att jag satt på golvet, svettig och väldigt arg, drog ut lådan i huvudhöjd mot mig och skrek att det inte finns någon bra ställning för att göra detta. Sedan följde ett lång rad svordomar, ett par knytnävsslag i golvet, och en lång suck. När jag var klar så gick det ändå inte att stänga lådan, så vi (läs: Dorthe, eftersom jag var i ett frustande upplösningstillstånd) fick montera bort allt och använda den utan gängor istället.

”Epic fail” suckade jag och gick och tröståt inlagda vitlökar i chilimarinad.

Häromdagen skulle jag hem från jobbet, och stod på sedvanligt vis och väntade på bussen. Det var en sån där hållplats utan kur, där det bara fanns en stolpe med tidtabellerna, och sedan inte så mycket mer. Folket stod lite utspritt och väntade, med säkert två meter mellan första väntande och själva stolpen. Så jag hade helt sonika gått förbi människorna och ställt mig vid stolpen. ”Ingen onödig yta skall förfaras så länge Daniel Werner kan stoppa det”, hade jag tänkt säger vi.

Sedan kom bussen och stannade precis framför mig. Precis när jag skulle försöka närma mig bussdörrarna så hade en fet och mer än lovligt ful tant ställt sig i vägen. Det var liksom uppenbart redan direkt att hon tyckte att det var hennes rätt att gå in i bussen först, eftersom hon väntat längst. Det tyckte inte jag, eftersom bussen stannat vid mig. Tärningen var kastad! Jag försökte gå förbi tanten, vilket hon verkade tycka var helt oacceptabelt. Hon gjorde ett aggressivt utfall och trängde sig förbi, och vände samtidigt lite på huvudet och fnös mig i ansiktet. Inom mig lät jag som Kalle Anka när han är arg, typ kvack-kvack-kvack-kvack-kvack, men utanpå var jag mitt vanliga jantelagsjag.

Ovanstående utspelade sig säkert inom loppet av fem sekunder, men jag tyckte det kändes som flera års krigsföring mellan två envisa nationer. I vilket fall spenderade jag hela resan med att ge tanten onda ögat och knyta handen extra hårt i fickan. Funderade på att peka finger åt henne innan jag klev av vid min station, men lät bli på grund av skymd sikt. INTE bra att av misstag peka finger åt exempelvis en muskulös gruvarbetare, och sedan få stryk efter noter.