Nyckelord

illamående

Besöker

Min kropp är en så kallad ”liten bitch”. Jag är tamejfasen illamående jämt och ständigt.

Illamående när jag är hungrig
Illamående när jag är mätt.
Illamående när jag är trött.
Illamående när jag är stressad.
Illamående när jag är glad.
Illamående när jag är ledsen.
Illamående när jag är pilsk.
Illamående när jag är tömd.
Illamående när jag är på jobbet.
Illamående när jag är hemma.
Illamående var jag går.
Illamående var jag sitter och var jag står.

Så får vi lov, så får vi lov, att sjunga den psykiskt illamåendes visa. *klappar lite för mig själv*

Idag var första gången på väldigt länge som jag inte var det minsta illamående när jag åkte till jobbet. Och det finns ju ett gäng olika sätt att hantera denna vetskap på.

Optimisten: Nu är äntligen dessa magproblem på väg att försvinna!

Jag: Nu har min hjärntumör vuxit sig tillräckligt stor för att slå ut känseln i maggropen.

Idag var jag på vårdcentralen, och så kom då domen. Bilan föll, så att säga. Vad är det egentligen för fel på mig? Varför är jag så trött i tid och otid? Varför går jag runt och mår tjyvens? Varför slutade de sända Dallas?

Efter att ha väntat på läkaren, som var tio minuter sen, fick jag träda in i salen och slå mig ner i en överdrivet obekväm stol. Läkaren tittade på mig. Sedan på datorskärmen. Sedan på mig igen. Jag såg framför mig hur han skulle säga ”Game over” och visa någon slags tumörbildning i det mest ovidkommande organ som finns.

Men… det blev inte så. Istället berättade han att alla prover var helt normala, utom ett. Jag hade alldeles för lågt D-vitamin. Man skulle ha över 50 (nanogram per milliliter – såklart) och jag hade 21. Så det kan mycket väl vara det som åtminstone bidragit till min monstruösa trötthet de senaste månaderna. Sen fick jag ett helt gäng med mediciner utskrivna, det var två stycken mot illamående och en betablockerare mot oro. Allting vid behov. Tyvärr lär jag väl inte ta något av det, eftersom jag givetvis även lider av oro över biverkningar. Så tar jag en medicin mot oro och en medicin mot illamående, så kommer jag bli så orolig över biverkningarna, att jag blir illamående. Fan.

Sen hade de glömt att ta prov på mitt antal röda blodkroppar, så jag skulle få ett stick i fingret innan jag fick åka hem. Det var bara att ta en kölapp så fixar sjuksköterskorna det, sa läkaren. Sagt och gjort. Men när jag gick ut i väntrummet så var det helt tomt. Inte en käft var där. Jag tittade på klockan, och då hade de gått på lunch sen tio minuter tillbaka. Bara till att vänta.

När jag kom tillbaka så fick jag det där efterlängtade sticket (som faktiskt gjorde ont :() och sen fick jag vänta några minuter till på resultatet. Läkaren hade speciellt sagt till om att jag skulle få svar direkt. Och mycket riktigt kom det strax en sköterska med ett papper, där alla provsvaren stod. X – 3,9 och Y – 7,2 osv. ”Är allt normalt?” frågade jag, varpå sköterskan svarade att detta hade hon minsann ingen aning om. Sånt fick jag fråga läkaren om.

”Jaha” tänkte jag och begav mig bort till läkarens rum. En röd lampa lyste, vilket betydde att han var upptagen. Jag knackade på, med den absolut mesigaste knackningen i mänsklighetens historia. Det var snarare som att jag smekte dörren lite. Hur som helst, inget svar. Då irrade jag omkring i korridorerna ett tag. Ingen ville möta min blick. Vafan, jag ville bara att nån kunde se över mina provsvar! Till slut haffade jag tag i en stackars människa i vit rock, som uppenbart besvärat förklarade att allt verkade vara normalt.

Sen fick jag åka hem och vila efter dagens strapatser.

Vilken jävla mardrömseftermiddag. Hela dagen gick bra, som de i allmänhet gör nu för tiden (för nytillkomna läsare så led jag av daglig ångest för ungefär ett år sedan), men vid 16-tiden smällde det till. Först blev jag ljuskänslig; jag fick kisa för att se vad som hände på datorskärmen, och det kändes som att hela rummet snurrade.

Jag gick in på toaletten och defekerade en stund. Det blev inte bättre efter det, utan istället tillkom en stark feberkänsla och illamående. Så då satt jag där en stund. Vid 17 åkte jag hem.

Jag satt på bussen och var rädd för att kräkas eller svimma. Hyperventilerade lite. Sen försvann känslan för en stund, lagom till jag fick kliva av och gå mot pendeln. På tåget kom känslorna tillbaka. Jag satte mig längst bak, med benen i kors och händerna knäppta. Flera gånger gick tankegångarna som att jag inte skulle klara mig hem, men snart var jag hemma och hade klarat det. Det gick endast åt två bett i armen och en nypning i låret.

Att jag fick ångest av att må dåligt är det inget tvivel om, men var de utlösande känslorna också ångest? Varför då i så fall? Jag känner mig inte ångestfull. Jag känner mig seg och sexuellt undernärd, men det är en helt annan sak än ångest.

Om min kropp försöker säga mig något så verkar den tala ett helt annat språk än jag. Jag kanske borde svälja ett sånt där reselexikon. Frågan är bara på vilket språk. Bäst att stoppa i sig en av varje.

Idag fick jag ett tillfälligt skov i ångestproblematiken. Jag nämnde ju att det blivit mycket bättre, och det har det, men idag blev det ett litet ”anfall” igen.

Födelsedagen till ära blev jag överraskad av min chef, som kom förbi med en enorm tårta. En gigantisk tårta. Det var en prinsesstårta med en omkrets på åtminstone en meter eller två. Så vi tog varsin bit och pratade lite. Under pratet måste mitt undermedvetna kommit på att jag tycker att det är jobbigt att äta bland folk, så då började tårtjäveln att åka hiss i halsen. Förmodligen låg den tryggt och vilade i magen egentligen, men mitt ack så sargade psyke ville få mig att tro att så ej var fallet. Att jag blivit förgiftad av marsipanens trolska sötma.

Konstig stämning uppstod. Jag hade väldigt svårt att konversera, och funderade på om jag skulle ursäkta mig eller bara ignorera mina känslor. Men jag behövde inte fundera så länge. Istället ursäktade sig chefen hastigt (kanske såg jag så psykotisk ut), och jag gick upp och bjöd kollegorna på tårta. Visserligen trodde jag att jag blivit matförgiftad, men ändå visste jag så pass mycket att det var inbillning, att jag med gott samvete kunde bjuda.

Sen mådde jag illa resten av dagen. Fram till jag kom hem och kunde lägga mig i soffans trygga famn.

Idag, mina vänner, åt jag en fucking barnmeny på Max. Sedan mådde jag illa resten av dagen. Tills jag kom hem och innanför dörren. Då åt jag en jätteportion köttbullar och potatissallad utan problem.

Mitt psyke är ett polskt fuskbygge. Det har säkert varit ett renoveringsobjekt i halva mitt vuxna liv, men snart verkar det bara vara att ta fram släggan som gäller.

Kan inte min mage bara ta och dra åt helvete?

Idag har jag varit illamående konstant från 07.30 när klockan ringde (den borde ringt en timme tidigare, men pga att Apple inte förstår att människor i andra länder använder sig av vinter- och sommartid, så gick dessa planer åt pipan) till i skrivande stund. Har jag inte ätit nåt så säger Herr Mage ifrån. När jag väl äter nåt så tycker Herr Mage att även det är oacceptabelt.