Nyckelord

idiot

Besöker

Jag är hemma sjuk. Vet inte riktigt vad det är frågan om, det är nån slags blandning av en tidig förkylning och magproblem. Som vanligt pekar allting på dödlig aidscancersyfilislupus. Tidigare idag trodde jag seriöst att det var blindtarmen; jag hade ett sånt karaktäristiskt magont (jag skulle allvarligt talat kunna tenta av en läkarexamen, som jag har googlat genom åren).

I tisdags gick jag hem från jobbet, och resan hem var kanske hemskast på länge. Bussen som stannar utanför mig går bara på morgonen och eftermiddagen/kvällen, så jag behövde ta tunnelbanan. Vilket jag inte hade lust med eftersom jag måste byta en gång – från blå till gröna linjen (dagens I-landsproblem; resan tar fortfarande bara en halvtimme). Så jag fick tips av en kollega att åka till Solna och sedan ta bussen därifrån. Tre stationer med t-banan och sen buss raka spåret hem. ”Najs!” tyckte en stackars förvirrad feberomtöcknad ung man.

Så jag åkte till Solna, och eftersom jag sjukdomen till trots var svinhungrig kom jag på den smarta idén att köpa med mig lite mat hem. Eftersom jag ändå var i Solna så kunde jag handla från tacobar! Alltså, jag ÄLSKAR tacobar! Och tacos, rent allmänt. När jag letade lägenhet så var närhet till tacobar ett väldigt tungt argument för Solna. Men så blev det Bromma. Hur som helst! Efter att ha irrat runt i centrumets katakomber en stund hittade jag mitt kära tacobar, köpte en stor ”nacho deluxe” och var på väg därifrån. Det gällde bara att hitta lämplig busshållplats. Helst en som kunde ta mig hem. Till saken hör ju att jag inte har något som helst lokalsinne, så det visade sig bli fruktansvärt svårt.

Jag gick fram till varenda hållplats och tittade på bussnumren. Nej, det var fel. Till nästa. Fel. Tillbaka till den första igen. Fortfarande fel. Jag kände att nachotallriken blev mer och mer oätlig för varje sekund. Det kändes som att jag hade ett mänskligt hjärta i påsen, som snart inte längre kunde användas till transplantation.

Efter tio minuter gav jag upp och frågade spärrvakten. Jag hade gått upp på fel ställe, och fick gå ner i tunnelbanan och upp på andra sidan. Inte satan fanns det nån busshållplats där heller. Så jag gick runt i säkert tio minuter till, dyblöt av svett, väldigt arg och muttrandes för mig själv (en blandning av ”nej jag hittar inte”, ”det går inte att hitta här” och allmänna könsord). Måste sett ut som en heroinist på rejäl avtändning. Till slut hittade jag i alla fall hållplatsen. Nästan. Det var åt fel håll, korrekt hållplats låg på andra sidan vägen. Som jag inte kunde gå över eftersom Solna inte vet vad övergångsställen är för något. Och just då kom bussen, naturligtvis. Den kom, den såg, den åkte iväg. Och jag var i princip grinfärdig av trötthet, feber och hunger. Övervägde att sätta mig ner på trottoaren och börja äta nachotallriken med fingrarna, som en annan lodis. Men nej. Trots allt lite heder kvar. Jag lät bli, hittade en gångtunnel, och var till slut på rätt plats och såg nån slags strimma av hopp.

Sen kom den här härliga farbrorn (jag har censurerat ansiktet eftersom jag fick skäll på Instagram).

busskursidioten

Han började röka inne i busskuren, den jävla såskoppen. Då tog Ung Ilsken Man™ över. Jag övervägde först att säga nåt i stil med ”Ursäkta, skulle du kunna vara god och dra åt helvete och röka den där nån annanstans?” men jag hejdade mig eftersom det var lite väl overkill. Kan inte hjälpa det, jag ser rött när jag är på det humöret. Det kan man inte tro när man pratar med mig i vanliga fall, man är ju något av en svärmorsdröm annars.

Jag reste mig i alla fall upp, tittade på gubben, och sa ”Nu får JAG gå härifrån eftersom du väljer att röka INNE I busskuren”. Jag tänkte ju att han liksom skulle fatta att han borde vara den som får anpassa sig till att andra människor inte vill andas in gift på ett sånt pass slutet område. För så är det. Rökare få anpassa sig till oss andra, inte tvärt om. Jag har fört den debatten flera gånger förut. De som själva röker tycker alltid tvärt om. Det är fascinerande; som att tjäran ersätter allt förnuft. Men ja, detta är väl ett annat blogginlägg en annan gång. Gubben verkade inte ens förstå vad jag sa, och jag kände att jag inte orkade kriga så jag gick därifrån.

Sen kom bussen. Väl hemma så pågick det NATURLIGTVIS nåt byggarbete vid övergångsstället, så jag fick ta en rejäl omväg för att ens kunna komma över gatan (jag bor vid Brommas näst mest trafikerade väg, och rusningstrafiken hade precis börjat). En timme efter jag gått från jobbet, och en halvtimme efter att jag hade fått min mat, var jag hemma. Men ja, halvkalla och väldigt degiga nachos funkar ju det också. Sen sov jag i fem timmar.

Kära dagbok. Idag har jag lärt mig följande:

Om man fyller en plastmugg med vatten, dricker upp halva, och sedan hämtar en ny likadan… då kan man inte placera den nya muggen i den gamla, och sedan dricka ur båda samtidigt. Det kommer garanterat att rinna ut vatten ur den undre muggen, rakt i ens skrev. Sedan kommer det att se ut som att man har kissat på sig.

Detta lärde jag mig den hårda vägen.

Det finns en dam på mitt lokala postkontor. Hon är väl en sisådär 50 år, smått korpulent, och så har hon lapp för ögat. Eller rättare sagt, hon hade lapp för ögat. Nu har hon behövt ha det så länge att hon har specialbeställda glasögon där ena glasögat är svart.

Det finns få människor som gör mig så galen som den kvinnan. Hon är en sån där som lägger näsan i blöt hela tiden, och kommer med tips och råd som man inte har bett om. Och så berättar hon saker om sitt privatliv, som jag inte i min vildaste fantasi skulle vilja veta.

För något år sedan, innan jag lärt mig veta bättre, begick jag det ödesdigra misstaget att fråga hur läget var. Då fick jag veta att hennes mamma avled i sviterna av Alzheimers. Ja, det var givetvis tråkigt, men jag ville bara hämta ut ett paket. Det var inte som att jag gick in på posten och meddelade att jag ville hämta mitt paket samt veta hur hennes mamma dog. Sedan var det samma sak, några månader senare. Då fick jag den livsnödvändiga informationen att hennes dotter lider av svår acne. Alltså, varför berättar hon detta för mig? Jag struntar väl i om hennes dotter så skulle lida av ett extra huvud!

Sedan har det varit sådär varenda gång jag tvingats träffa henne. Alltid är det något som får mig att gå därifrån i vredesmod. Antingen tjatar hon om att mitt leg har en spricka i sig och därför måste bytas ut. Alltid med samma vidriga tonläge. ”När ska du byta ut leget då?” väser hon fram, med ett hånleende. Då vill jag bara skrika rakt ut. ”Vi får se” svarar jag, tar paketet, och går. Men inom mig får jag hemska visioner. Visioner där jag hoppar över disken, drar av mig skärpet och stryper henne med det, för att sedan stoppa ner liket i en postsäck och skicka till något östafrikanskt land.

Dessutom säger hon alltid samma sak när jag hämtat ut ett paket. ”Sådär, då var helgen räddad.” Jag vill skrika rakt ut då också. Vadå helgen räddad? Hon vet väl inte vad det är i paketet? Det kanske är en hemmagjord bomb jag hämtat ut. Det kanske är en årsförbrukning av vitaminer. Det kanske är ett portabelt utedass! ”Helgen räddad”… Pyttsan.

Idag var det dags igen. Den här gången träffades vi inte vid posten, utan när jag skulle betala en chipspåse och två små pet-flaskor julmust. Jag nickade lågmält åt henne, när jag såg att det var hon som var dagens snabbkasse-övervakare. Signalerade med hela mitt kroppsspråk att jag inte ville chitchatta. Det spelade ingen roll. Inom sekunder var hon på väg mot mig. ”Satan” tänkte jag så innerligt att jag nästan rörde på läpparna.

”Varför köper du inte en 1,5 liters julmust? Det är mycket billigare.” hörde jag henne säga med sin vanliga, äckliga, ton. ”För att du ska sköta dig själv, that’s why” ville jag säga, men lät bli. Jag tror inte att jag varit så pass nära att explodera förut, som jag var just då. Julmustgrejen kan tyckas vara en bagatell, men efter allt jag fått utstå från henne så slutar stubinen strax innan den börjar. Lyckligtvis lyckades jag behärska mig, och svarade istället ”för att jag inte ville det”. Kort och koncist.

Vad ska jag göra med människan? Kan man anlita en torped tro? Han behöver ju inte mörda henne liksom. Bara… peta ut det andra ögat, kanske?

1. Jag var på den lokala grillen och beställde en kebabtallrik efter jobbet idag. Före mig i kön var det ett medelålders par som såg ganska slitna ut. Gubben hade vitt hår och mustasch, och verkade allmänt vilse, och tanten hade en stor blåtira över ena ögat.

Gubben fick sin mat och gick och satte sig. Tanten däremot, hade beställt en sandwich och var inte nöjd med resultatet. Hon gick fram till disken, och ropade ilsket att de minsann fick fixa till hennes mat. Jag förstod inte riktigt vad det var för fel, men hon visade nästan hånfullt med händerna hur hon ville ha det. ”Såhär gör man en sandwich!” gapade tanten odrägligt, och slog ihop armarna som en sax. ”Och sen vill jag inte ha så jävla mycket sallad! Jag vill inte ha en sandwich som liksom gapar, utan den ska gå att få igen.”

Jag vet inte riktigt vad de gjorde med mackan, men efter ett tag ställde de fram den till tanten igen. ”NEJ! Då får det vara!” skrek hon, och vägrade gå och hämta den.

Då blev jag trött. Jag gick fram till tanten, tog fram en hundralapp från min plåbok, och slängde den på henne. ”Här! Nu kan du gå hem och laga din egen jävla sandwich. Du får pengar av mig, bara du försvinner härifrån. Vi vill inte ha några otrevliga kärringar här!”

Tanten blev helt paff. Jag hämtade min egen kebab som precis blivit klar, log för mig själv, och gick därifrån.

2. Jag var på den lokala grillen och beställde en kebabtallrik efter jobbet idag. Före mig i kön var det ett medelålders par som såg ganska slitna ut. Gubben hade vitt hår och mustasch, och verkade allmänt vilse, och tanten hade en stor blåtira över ena ögat.

Gubben fick sin mat och gick och satte sig. Tanten däremot, hade beställt en sandwich och var inte nöjd med resultatet. Hon gick fram till disken, och ropade ilsket att de minsann fick fixa till hennes mat. Jag förstod inte riktigt vad det var för fel, men hon visade nästan hånfullt med händerna hur hon ville ha det. ”Såhär gör man en sandwich!” gapade tanten odrägligt, och slog ihop armarna som en sax. ”Och sen vill jag inte ha så jävla mycket sallad! Jag vill inte ha en sandwich som liksom gapar, utan den ska gå att få igen.”

Jag vet inte riktigt vad de gjorde med mackan, men efter ett tag ställde de fram den till tanten igen. ”NEJ! Då får det vara!” skrek hon, och vägrade gå och hämta den.

Jag blev helt paff. Sen var min mat klar. Jag hämtade den, tittade åt tantens håll och funderade över hennes sinnessjukdom, och traskade hemåt.

Gissa vilket jag önskar hade hänt, och vilket som faktiskt hände.