Nyckelord

hypokondri

Besöker

Det är vid såna här tillfällen jag önskar att jag drack. Då skulle jag ha något att skylla på, istället för att sitta och vara hypokondrisk.

Annars då? Idag är det måndag och jag har helt tokigt mycket att göra på jobbet. Men jag måste ägna en stund åt att berätta något historiskt. Är ni med? I morse… Ni är fortfarande med va? Bra. I morse tog jag, för första gången någonsin, med mig hemmagjord frukost för att äta på jobbet! Två mackor med ost, och en festis till det.

Som alla framgångsrika bloggare brukar skriva för att få kommentarer: Vad ska ni göra idag?

Urk. Ingen bra Lindy hop-dag. För det första hade jag ingen lust. Och för det andra gick det inte så jättebra idag. Jag var ju inte där förra gången, och eftersom jag i vetenskapliga kretsar är känd som Daniel ”Alzheimers” Werner så hade jag givetvis glömt det mesta. Vad gör man? Jag dansade grundstegen. ”Du kanske ska dansa mer än grundstegen”, tyckte en tjej, och jag fick instinktivt lust att kräkas över henne. Men det gjorde jag inte.

På hemvägen märkte jag att min vänstra bröstvårta ömmade. Och det gör den fortfarande. Den liksom svider. Och så har den en något rödare färg än den högra. Jag anar att det är ett förstadie till Lupus. Eller möjligtvis Rabies.

Ja, vad ska man säga? Det är slut mellan Hanna och mig nu. Exakt vad som hände är väl något mellan henne och mig egentligen, men jag kan säga att vi var ganska olika. Hon är den finaste tjej jag träffat, men jag kan helt enkelt inte vara med nån som inte vill träffa mig mer än på helgerna. Eller kan sätta mig framför allt annat åtminstone nån gång ibland. Jag behöver en überromantiker, som jag själv. Och jag är trots allt ganska stolt över att jag för första gången i livet var ärlig mot mig själv och insåg vad JAG behöver.

Jag tror jag skulle behöva en bisexuell tjej. Inte en butch dårå, utan nån som egentligen vill vara med en annan kvinna (fast inte så pass mycket att det är en manshatare). För jag är klart mer känslosam än genomsnittskillen.

Sen ska jag förmodligen köpa mig en lägenhet. Jag och mor min var på visning idag, och det verkar inte som det är så många andra spekulanta. En tvåa på 65kvm en minut från Huddinge centrum är det iaf. Med 100mbit fiber (det viktigaste). 900 000 kr fattigare blir jag dock, och det är mindre roligt.

Ännu ett glädjeämne just nu är för övrigt att jag äntligen lyckats komma på varför jag mått så dåligt den senaste tiden. Det kanske låter lite larvigt i och med min ständiga hypokondri, ungefär som att tro att man har aids, lepra och cancer i ögat när man egentligen bara är förkyld. Men det är troligtvis magkatarr jag har. En obehagskänsla i magen, smått illamående, uppblåsthet, mättnadskänsla väldigt fort. Allt stämmer (och Breki, kom nu inte och säg att jag har tvådelad magsäck, för då får jag bara onödigt mycket ångest 😉 ). Har känt så väldigt länge, så det känns väldigt skönt att äntligen veta vad det är. Och att det inte är nåt allvarligt. Så i morgon ska jag bege mig och köpa nån mysig medicin så ordnar det sig nog det där.

KAN jag inte få slippa oroa mig för att jag är sjuk hela tiden? Först var det problem att svälja, sen var det problem att andas, sen var det problem med njurarna, sen var det problem med ryggen, och nu känner jag knappt mitt hjärta slå längre.

Det tär på en att oroa sig så mycket.

Jag har lite problem med mitt ätande, och jag är så oerhört trött på det nu.

Jag tror att allting började för några månader sedan, när jag var på middag med pappa och farmor. Jag åt gott och allt var bra. Men sen högg det till som tusan i magen, ungefär vid levern fast på andra sidan. Fick riktig ångest, för första gången. Efter ett tag fick jag gå in på restaurangens toalett bara för att ta några djupa andetag. Sen hade jag ont resten av kvällen, tills det sakta avtog när jag kommit hem. Jag minns speciellt känslan i kroppen när jag gick fram och tillbaka på busshållplatsen, och bara mumlade för mig själv. ”Sluta nu… Sluta nu…”

Sen är det nog en bidragande faktor att jag för ett tag sedan gjorde det ödesdigra misstaget att se på House M.D. Jag hade fixat de tre första säsongerna och sträcksåg dem. En hur bra serie som helst, men inte om man är hypokondriker. Och speciellt inte om man tycker sjukdomar är intressant och kollar på wikipedia vad t.ex Gastroenterit faktiskt är för någonting.

Jag har alltid varit lite smått hypokondrisk, men inte så att det varit ett hinder. Men nu har det blivit ett helvete, och det är väl främst det här med ätandet som jag hängt upp mig på, eftersom den obehagliga upplevelsen dök upp när jag åt middag. Själva värken som kom den där kvällen var väl egentligen inget att hänga upp sig på, hade det varit något riktigt illa så hade det kommit tillbaka. Men hjärnan tog nog stryk av händelsen däremot. Nu är det så att jag ibland inte ”kan” svälja. Mycket irriterande. Allt sitter givetvis i huvudet, är jag ensam hemma blir det bara problem när jag aktivt tänker på det. Många gånger har det inte blivit några problem alls, och då har jag själv insett att det varit för att jag t.ex sett på nåt spännande program och glömt att vara hypokondrisk.

Jag tycker väl att det hela borde försvinna bara av det faktum att jag själv vet att det inte är på riktigt. Men det gör det inte. Det har blivit lite bättre på sistone, men inte tillräckligt. Jag finner ibland mig själv med att faktiskt dra mig för att äta med andra människor.

Men men, det får väl dra sig tillbaka i sin egen takt…