Nyckelord

hypokondri

Besöker

Vilken konstig morgon. Vid tiotiden möttes jag av ett mail som började med texten ”jag hittade din blogg, och”. Instinktivt tänkte jag att det åter igen handlar om nåt casinoföretag som vill att jag ska skriva om dem för en femhundring svart, men det visade sig vara från TV4. De undrade om de kunde ringa mig gällande ett ämne i ett kommande program.

Direkt började jag fundera på vad jag nu skrivit för dumt. ”Vi gör ett inslag om näthat och ser att du bloggat argt om Kändishoppet på TV3” eller ”Vi gör ett inslag om antifeminister och ser att du skrev ett (mycket ogenomtänkt, Daniels anm.) negativt inlägg om radikalfeminister 2012” eller kanske ”Vi gör ett inslag om fenomenet blåpung och ser att du lider av detta.”

Men det var faktiskt inget av detta, utan det handlade om hypokondri. Jag är ju något av en hypokondriker, även om jag inte är så extrem. Så tjejen som ringde upp frågade lite om hur mitt liv ser ut, och jag förklarade hur det brukar vara när jag får valfri åkomma som sitter i längre än ett dygn, och hur jag då googlar symptomen vilka alltid leder till någon form av cancer. Jag tog även upp den där gången jag trodde att jag hade prostatacancer eftersom jag hade ont i… det området (jag ville inte säga ordet ”mellangården” till TV4s researcher; det kändes lite för ingående). Sen pratade jag med en läkare som sa att jag vore ett medicinskt under om jag hade prostatacancer vid 25 (som jag var när detta utspelade sig), och samma dag försvann smärtan.

De var hur som helst intresserade av att ha med mig i nyhetsmorgon. That’s right, direktsänd TV. Jag sa som det var; att jag inte tror att jag är lämpad för live-TV, eftersom jag då troligen skulle få ångest och få för mig att jag kommer att kräkas. Och då skulle jag trigga igång mig själv tills fullskalig panikångest vore ett faktum. ”Jag har ingen lust att bli nån ny Kräk-Eva och hamna på youtube”, sa jag. Researchtjejen förstod det, och höll med om att det inte vore så bra TV.

Så nej. Ni kommer tyvärr inte få se mig sitta i morgonsoffan och diskutera personliga tillkortakommanden med Tilde de Paula. Mina 15 minutes of fame är någon annanstans.

Här kommer ännu ett hypokondriskt inlägg. Jag ser framför mig hur jag blir alltmer världsfrånvänd när det gäller sjukdomar. Som nån slags psykos som slutar med att jag går runt och känner på kroppen efter böldpest och lepra.

Men alltså. Häromdagen satte jag i halsen. Riktigt rejält. Jag tänkte att det var en bra idé att äta mat och dricka läsk på samma gång, och inom kort kändes det som att jag hade en bit mat i lungan. Och nu har jag hosta och ont i halsen.

I huvudet på Daniel Werner: ”Förkylning? Knappast. Fått ner något i lungan så jag får dubbelsidig lunginflammation och helst dör men åtminstone får göra en plågsam bronkoskopi utan narkos? Troligen!”

Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig febrig i stort sett dygnet runt. Sen tar jag tempen. 37,2. Det är ingen feber. Nu för tiden har jag med mig en termometer i rockfickan. Jag vet att jag borde sluta, men jag har blivit besatt av den. Till och med på jobbet stoppar jag in den.

Termometern alltså.

I munnen alltså.

Nyss funderade jag på att köpa en blodtrycksmätare också, men jag inser själv att det vore som att öppna Pandoras ask. Den där jäveln skulle vara sönderanvänd inom en vecka.

Vilken jävla mardrömseftermiddag. Hela dagen gick bra, som de i allmänhet gör nu för tiden (för nytillkomna läsare så led jag av daglig ångest för ungefär ett år sedan), men vid 16-tiden smällde det till. Först blev jag ljuskänslig; jag fick kisa för att se vad som hände på datorskärmen, och det kändes som att hela rummet snurrade.

Jag gick in på toaletten och defekerade en stund. Det blev inte bättre efter det, utan istället tillkom en stark feberkänsla och illamående. Så då satt jag där en stund. Vid 17 åkte jag hem.

Jag satt på bussen och var rädd för att kräkas eller svimma. Hyperventilerade lite. Sen försvann känslan för en stund, lagom till jag fick kliva av och gå mot pendeln. På tåget kom känslorna tillbaka. Jag satte mig längst bak, med benen i kors och händerna knäppta. Flera gånger gick tankegångarna som att jag inte skulle klara mig hem, men snart var jag hemma och hade klarat det. Det gick endast åt två bett i armen och en nypning i låret.

Att jag fick ångest av att må dåligt är det inget tvivel om, men var de utlösande känslorna också ångest? Varför då i så fall? Jag känner mig inte ångestfull. Jag känner mig seg och sexuellt undernärd, men det är en helt annan sak än ångest.

Om min kropp försöker säga mig något så verkar den tala ett helt annat språk än jag. Jag kanske borde svälja ett sånt där reselexikon. Frågan är bara på vilket språk. Bäst att stoppa i sig en av varje.

Min senaste stridsåtgärd i kampen mot hypokondrin: Nu har jag en termometer i bröstfickan, ständigt redo att motbevisa mina feberföreställningar. På pendeln, på jobbet, i mataffären. Inga problem!

Och nej, det är ingen stjärttermometer.

08:23 – Äter en smörgås med rostbiff av outforskad karaktär.

08:27 – Upptäcker, till stor förskräckelse, att rostbiffen är rosa. Den är ROSA. Detta upptäcks tyvärr efter att halva mackan är uppäten. Funderar någon minut på huruvida rostbiff ska vara rosa eller ej.

08:28 – Frågar runt på kontoret. Ska rostbiff verkligen vara rosa? Får i stort sett jakande svar, men någon antyder att köttet inte bör vara fullt rosa som mitt är. Kraftig oro uppstår.

08:31 – Googlar på rostbiff + rosa, får där veta av köttkännare att rostbiff ska vara brun utanpå och rosa inuti. Beslutar mig för att inte lita på dessa quislingar, utan att jag troligen kommer att bli kraftigt magsjuk och lägga en sprutspya över både bord och bänkar.

09:01 – Äter upp hela smörgåsen för att testa mig själv. Klöks ett par gånger.

09:24 – Ännu ingen magsjuka. Homans tecken negativt. Det har visserligen med blodproppar att göra, men bäst att vara på den säkra sidan. Hur som helst är det negativt vilket alltid är positivt.

09:39 – Allt OK. Jag kan äntligen andas ut. Jag har kla