Nyckelord

Hundar

Besöker

Kom att tänka på en annan episod i mitt liv, som utspelade sig för… Ja, kanske ett par år sen.

Jag skulle på dejt dagen till ära, och hade åkt till Flemingsberg där jag och flickan i fråga skulle mötas. När jag klivit av pendeltåget och gått några meter på perrongen så halkar jag till lite, och märker direkt att jag har trampat i en enorm hög med bajs. Helt jäkla sanslöst! Mitt på perrongen har någon låtit sin hund skita!

Och ännu roligare… På andra sidan perrongen så står det mötande pendeltåget stilla i väntan på att åka, så där sitter en hel tåglast full med människor och bara skrattar åt mig.

Jaha. Vad gör man? Man träffar sin dejt, förklarar situationen, och åker tillsammans hem till mig och byter skor. Och kroppsvätskor. Kanske. Jag minns inte kroppsvätskebiten riktigt.

Idag, när jag gick mot busshållplatsen efter jobbet, så trampade jag i hundavföring. Jag märkte det inte förrän jag satt på bussen och märkte att det kändes som jag hade en stor sten under ena foten. Den gick liksom inte att sätta ner fullt ut. Jag tittade ner på ena skon, och givetvis. Där var något stort och brunt och jävligt äckligt.

”Låt det vara en jordkoka, låt det vara en jordkoka…” tänkte jag. Sen kände jag stanken. Då tänkte jag mest en massa svordomar, och tittade ut genom fönstret. Som tur var hade en hop dagisbarn precis klivit på bussen, så om det hade krävts hade det ju inte varit så svårt att skylla på dem.

Sen klev jag av bussen. Paniken började så sakteliga att sprida sig i min späda kropp. SMSade mamma. ”Trampade i hundskit på vägen hem. Faaaaaan.” Efter någon minut fick jag svar. ”Ta för fan inte med dig det in! Torka av dig på lite gräs.”

Det är två frågor jag ställer mig själv. Var får jag tag i gräs i mars, två dagar efter snön försvann? Och vad tror min mamma om mig?