Nyckelord

huddinge

Besöker

Jag hoppas verkligen att jag får den där lägenheten jag är spekulant på. Jag hoppas så mycket att jag riktigt får ont i magen av nervositet. Tänk om nån jävel tar den mitt framför ögonen. Då blir jag kvar här i Huddinge, på obestämd framtid.

Det känns som att jag kanske skulle kunna bli lite mer harmonisk i Bromma. För det är jag verkligen inte här. Tvärt om. Jag går omkring och småhatar människor, för att de inte vet hur man beter sig. De går för långsamt. De har inte bestämt sig vad de ska beställa när det blir deras tur i McDonalds-kön. De börjar fippla med plånboken först framme hos busschauffören. Herregud förbered er!!!

Jag märker ganska ordentligt att jag har sån där Stockholmsstress i kroppen. Har jag bråttom till nåt egentligen? Nä, ganska sällan. Dessutom har jag börjat irritera mig på saker som går emot naturens lagar. Jag har liksom helt orimliga krav på hur saker ska fungera. Idag skulle jag packa ner fyra stycken 50 centiliters flaskor läsk i en kasse, och sedan trycka ner typ femton vadderade kuvert. Kuverten skulle längst ner i kassen. Allt skulle ske inom fem sekunder medan jag stod i Coops snabbkassor.

Det gick givetvis inte, utan flaskorna ramlade ju omkull så att kuverten inte gick ner. Varpå jag svor ganska ljudligt, och kände mig stressad. Det är såna där saker som jag hoppas kan bli lite bättre när jag kommer till ett lugnare område. Om inte så får jag väl säga upp mig från jobbet, sälja allt jag äger, och bli ett med naturen uppe i de norrländska skogarna.

Jag har funderat en del över mina skeva matvanor. Jag kan t.ex må dåligt om det är mycket mat på tallriken, eftersom jag sen barnsben blivit inpräntad att jag måste äta upp allting jämt. Man får absolut inte lämna kvar mat. Tänk på barnen i Afrika, herregud!

Värst var det i lågstadiet, i mitten av nittiotalet nån gång. Jag gick i Stenmoskolan här i Huddinge. Och jaha, det var väl en helt okej skola. Förutom just det här med ätandet. Det hölls extremt hårt på det, och jag minns allting obehagligt väl. Vi barn utsattes för utstuderad tortyr, speciellt av en lärare som hette Eva Z (som för övrigt senare blev lesbisk med parallellklassens lärarinna – lite fun fact sådär). Eva Zäta sade folk, men vi kallade henne för Eva CP. Det var alltid samma sak. När Eva CP stod för bespisningen så gick ingen säker. När det var min tur, och det var något äckligt till lunch (vilket det ofta var), så bad jag om ”lite”. Och fick givetvis mycket. ”BLAFF!” dundrade det i tallriken, när lapskojsen eller tonfisken föll ner.

Trots att man bett om lite, så var man tvungen att äta upp. Man fick helt enkelt sitta kvar tills man gjort det. Jag minns oräkneliga eftermiddagar, där man ensam fick sitta kvar och peta i maten medan de andra lekte. Den skammen alltså. Man blev bestraffad för att ätandet inte var ens största intresse, och det fanns inget att göra åt saken. Gick man och slängde maten så fick man skäll, och en ny tallrik med ännu mer.

En gång satt jag och några till kvar vid bordet långt inpå kvällen, ty vissa gånger var maten så äcklig att flera barn fick sitta kvar. Klassens mobboffer (dock inte av mig, jag var faktiskt snäll när jag var liten) nös plötsligt, och fick klungans uppmärksamhet. En annan tjej fullkomligt skrek ut att ”HON NÖS RÄTT I MATEN”. Känslig som jag var, redan då, blev jag så äcklad att jag nästan började gråta.

Det är såna där saker som man minns. Så tvinga inte i era barn någon mat, folk.

Var på posten igår. Slapp den enögda tanten och pratade istället med en tös i min egen ålder.

Hon: Jaa, jag är lite ny här, det är bra att du kommer med just ett sånt där paket.
Jag: Jaså?
Hon: Ja, jag har inte tagit emot ett sånt förut. Det är bra att jag lär mig.
Jag: Haha… Jo, det var faktiskt din chef som sa åt mig att komma med det just idag.
Hon: Jaså? Var det?!
Jag: Nej… Haha.
Hon: Eh…? Jaha! Haha.
Jag: Skojade bara.
Hon: Hehe…

Kvinnor blir nervösa runt mig.

Jag tycker ibland att det är ganska kul att läsa kontaktannonserna i diverse tidningar, denna gång blev det Mitt i Huddinge. Gratistidningen som inte går att bli av med och som utan mellanhänder går till pappersinsamlingen. Fast nu var jag hos mormor, så det fick bli en dos Mitt i Huddinge trots allt. Det fanns ett gäng fina annonser där.

”Man 45 år i västerort söker svart, kurvig kvinna. Har bil, jobb, övervikt, ser OK ut. Intressen dans och kultur, stillsamt familjeliv.” (Oj, mannen som har allt. Han har BÅDE jobb och övervikt!)

”Hej! Jag är en kille på 45 år, eknomiskt oberoende. Söker kramgo, snäll, söt tjej 18-35 att bilda familj med. Har alla intressen som finns.”

”Hej! Jag är en kärring 64 år som är 17 i huvudet. Älskar att resa.”

”Hej! Svensk kille på 44 år, normalbyggd, söker kille/man som bejakar sin kvinnlighet. Endast seriösa svar.”

”Tre pensionerade systrar med eget boende nära varandra på Malma. Behöver hjälp med hammare, spik, pensel och spade. Allt-i-allo?”

Den sista tycker jag är rätt rolig. Den stod under ”vänner sökes”. Inte ”hjälp sökes” eller ”hantverkare sökes”. Let me get this straight, tre snåla tanter som inte tänker anlita någon utan istället tror att de kommer att kunna hitta en Martin Timell som mer än gärna gör alla deras sysslor gratis? De får nog gå med i amish-folket.

Se även mitt detta gamla inlägg för annat skoj i kontaktannonsvärlden. Och nej, jag är inte medlem på spraydate längre så ingen behöver undra.