Nyckelord

hörlurar

Besöker
daniels-nya-headset

Skåda mitt nya headset, och medföljande idolbild på undertecknad. Det var länge sen jag publicerade en bild på mig själv. Nu för tiden är det skägg för hela slanten, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det. Jag önskar att jag hade sånt där stiligt rakt och mjukt skägg som vissa har, istället för ett lurvigt som direkt får mig att se ut som en luffare. Nåja.

Antingen är headsetet ett Pissonmyarse™ Exclusive Edition 3018 för 39 995 kr, eller ett billigt och bra för 895 kr. Alla får gissa!

Tänk er följande scenario:

En ung man på en sisådär 26 höstar sitter på pendeltåget hemåt. Han sitter med hörlurar i öronen, och ser med tom blick ut genom fönstret. Kanske tänker han på vad han ska äta till middag. Kanske tänker han på någon form av avföring. Det får vi aldrig veta.

Hur som helst har han begått ett stort misstag. Ett ödesdigert sådant. Han har glömt att sätta i hörlurarna i telefonen, så just nu strömmar musiken obehindrat från högtalarna och in i medpassagerarnas irriterade sinnen. Den unge mannen själv märker ingenting. Istället höjer han volymen, eftersom han tycker att ljudet är lite lågt. Allt till medpassagerarnas ännu större förtret.

Varför tycker jag att detta är det absolut värsta som skulle kunna hända? Nog för att jag lyssnar på rätt skev musik ibland, men… är det verkligen hela världen?

Jag tänkte först berätta det här via videoblogg, men eftersom iPhones videofunktion är så groteskt inzoomad hade det bara blivit ett enda stort skägg (som för övrigt snart kommer rakas bort). Så jag beslutade mig, efter att ha spelat in en version och sedan betraktat mitt misslyckande, att skriva det i text istället. Åtminstone till stor del.

För några år sedan var jag på väg till jobbet per pendeltåg, precis som vanligt. Det var vinter och enormt trångt på tåget; så trångt att man fick stå så nära att man i princip torrjuckade varandra.

Mitt i detta kaos hade jag spanat in en person av det täcka könet, som jag ville imponera på. Detta uppnåddes genom att spela Rammstein på ganska hög volym. Meningen var väl någonstans att hon skulle höra vilken tung musik jag lyssnade på, bli blixtförälskad och bara slita av sig kläderna i ett enda ryck.

Mitt under ”Tier” knackade det på axeln. Där stod en riktig Stockholms-brat. En sån där som ni icke-stockholmare tror att alla stockholmare är. Människan sa följande; jag citerar:

Slut citat. Och hela vagnen hörde alltsammans.

Till följd av detta fick jag såna skamkänslor, och sådan ångest på grund av det, att jag var tvungen att kliva av tåget. Det kändes som att jag skulle svimma. Jag skulle av två stationer senare, men fick gå av och ta tåget efter.

Jag har precis lagat mina hörlurar, och eventuellt upptäckt att mitt kall är att arbeta med just detta. Jag menar, ingen kan säga att jag inte löste uppgiften på ett närmast övernaturligt skickligt vis. Var lugna, jag ska berätta hela historien från början. Buckle up.

I morse, när jag satt och lyssnade på Kent och kände mig allmänt alternativ, tyckte jag att ena hörluren hade lägre volym. Vad gör man då i dessa lägen, frågar ni er. Tillämpar trial and error-principen, ála Werner naturligtvis. Jag slog den felande hörluren på ett morgonstjärnigt vis i skrivbordet. Denna gick sönder, hörsnäckan ramlade ur själva hållaren och hängde nu löst i några sladdar. Jag tryckte då in snäckan med våld, och den har sedan dess fungerat klockrent.

Men kom nu för guds skull inte dragandes med era moraklockor och mp3-spelare, jag har (åtminstone någorlunda) bättre saker för mig.