Nyckelord

helgon

Besöker

Ibland tror jag att jag har någon slags sjukdom. En sjukdom som gör att jag måste finnas på varenda community som överhuvudtaget existerar på internet. Eftersom jag har ett sånt begränsat umgänge ”IRL” (är det ens försvarbart att skriva så?) så måste jag ha ett desto större ånn-lajn.

Problemet är att det inte finns några mötesplatser längre. Facebook har tagit över allting, och där kan man ju knappast varken ragga eller träffa nya bekantskaper av icke-sexuell karaktär. Liksom, hur ska man presentera sig? ”Åh, jag ser att vi har en gemensam vän, därför torde vi också kunna bli extremt bra vänner. Jag ser absolut ingenting av din profil, mer än att du gillar banan och Richard Gere. Ska vi älska med varandra?”

Häromdagen fick jag dock tipset att gå med i en sida som heter Emocore.se. Haha! EMOCORE! Det låter hemskt redan där. Men emokid-Daniel kunde givetvis inte hålla sig från att testa, och snart var medlemskapet ett faktum. Efter några timmar såg min besöksstatistik ut såhär.

Och det var ungefär där jag insåg att stället nog inte är något för mig. Det finns ingen plats för mig på internet längre. Jag är för gammal. Dags att ta ner skylten. Det är över.

Idag raggade jag på en tös på internet. Inget fancy, jag kommenterade något i hennes galleri och skrev något fyndigt och småflirtigt. Vad fick jag som svar tror ni?

Haha, du är inte tillräckligt snygg.

*eko, eko, eko inuti mitt huvud*

Hon kan säkert slänga ur sig en sån kommentar utan att blinka, men hon ANAR inte hur ledsen jag blir låååångt efteråt.

Alltså… Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag överlever nog. Men jag blir förundrad över hur vissa människor fungerar. Jag hade aldrig dissat nån på det viset; aldrig. Och om det nu skulle ha hänt pga tillfällig sinnesförvirring eller liknande så skulle jag ha så infernaliskt dåligt samvete efteråt. Hur kan vissa människor må bra av att såra andra? Tråkigt att se.

Nåt som däremot var desto roligare att se var att min nyaddade vän Nalle Knutsson skickade en julhälsning till mig på Facebook! Att han inte har en aning om vem jag är utan skriver på knackig engelska väljer jag att se mellan fingrarna på. Men ändå. Tack Nalle, du gjorde min dag. På köpet fick jag även en bild på en något överförfriskad Nalle samt chaufför. Vackert!

22 av 24 personer har röstat för att jag ska skriva mer om kärlek och känslor. Statistiken talar sitt tydliga språk, och här kommer det.

Jag vet inte vad jag ska säga för att du inte ska ta det på fel sätt.
Du verkar vara en underbar kille, men jag är en bortskämd satmara och ditt utseende tilltalar inte mig, heller inte din personlighet, du verkar vara för klängig.
Och jag hade inte hjärta att säga det till dig rakt ut(men nu tvingar du mig) och därför såg jag en enkel utväg när jag blockerade dig.

Nej, det är inte Hanna som sagt det. Detta är nånting som skrevs för länge sen, i en annan tid och av en annan person. Ingen jag nånsin berättat om. Men det är ändå det värsta jag har hört, även om det kanske inte är något jag tar åt mig så fasligt mycket av.

Men ja, jag behöver bekräftelse. Sån är jag. Det kommer jag förmodligen alltid att vara.