Nyckelord

Hår

Besöker

Jag känner fortfarande inte igen mig själv med snagg. Det blir alltid några millisekunders chock i spegeln. Men det är den lösningen det får bli när håret så sakteliga ger vika.

När 30 år har passerat, och kroppen börjar stänga ner.

Jag behöver en ny skäggtrimmer.

Den gamla trotjänaren från när jag senast behövde köpa en ny har länge varit dålig och slö, och härom dagen var måttet rågat. När jag försökte få bort lite av det svinto som jag kallar skägg (mitt skägg funkar så att det är stiligt när det är max en vecka gammalt, sedan muterar det och förvandlas till luffar-style) så fungerade givetvis inte detta. Jag var arg och stressad, eftersom jag precis skulle iväg och hade sparat rakningen till sista möjliga minut.

När trimmern hade fastnat i skägget, med den för stunden olidliga smärta som tillkom, för femte gången så tröttnade jag. Men jag tog det givetvis väldigt lugnt. Jag överreagerade inte eller något sådant. Istället så hände nånting märkligt. Det måste ha uppstått en tillfällig distorsion i tidsrummet, vilket orsakade att badrumsgolvet plötsligt och med våldsam kraft slungades mot min stackars trimmer. Den splittrades i tusen bitar, och jag kände mig så maktlös.

Så nu tittar jag på en ny. Det är knepigt det där. Jag visste inte att det var en sådan konstform, det här med skäggtrimmersinköp.

Det där kanske var världens absolut sämsta rubrik. Och världens sämsta försök till ordvits. Jag skäms lite, men inte så pass mycket att jag ändrar något.

Jag klippte håret idag. På lunchrasten på jobbet, eftersom jag ändå inte var sugen på något mer än en macka. Förstår inte varför vissa frisörer ska envisas med att prata trots att hela mitt kroppsspråk säger ”NEJ, jag vill inte prata, jag vill inte lära känna dig, du ska skita i vad jag jobbar med, och jag vill inte veta vad du har för operatör på ditt bredband”.

Den här gången var det en tjej som babblade på exakt hela klippningen, och jag log och höll med trots att jag inte hörde hälften av vad hon sa. Ja, hon var av invandrarbakgrund, och självklart är jag rasist för att jag tycker att hon bröt på ett väldigt ohörbart sätt. Blir till att rösta SD nästa val, skaffa bombarjacka, och börja heila på stadens torg. Får gå tillbaka till frisören imorrn, och raka skallen. Tusan också.

Men efter ett tag var jag klar, och kom ut som en ny människa. En människa som inte längre såg ut som någon ur Bröderna Herreys.

Här till vänster kan vi skåda ett annat praktexempel på en sån där krullhårig man som gör mig arg. Detta exemplar kommer från 2010 års julkalender, ”Hotell gyllene knorren”, som jag dessvärre råkade se några avsnitt ur då jag vid tillfället hade en flickvän som av outforskad anledning tittade på programmet.

Alltså… jag vill bara ta de där glasögonen och trycka in i munnen på honom. Är det normalt, eller har jag hittat ännu en sak som jag behöver gå i terapi för?