Nyckelord

Handla

Besöker

Efter ett par dagars bloggångest återkommer jag till er, när allt verkar som mörkast. Eller hur nu Gandalf säger. Jag funderade i säkert ett par dagar på att lägga ner bloggen. Men då den är en stor del av min identitet, så… nej. Dessutom ska jag ju bli Sveriges nästa Blondinbella; detta livsmål kan jag ju inte bara ge upp sådär! Att absolut ingenting pekar på att min blogg blir mer populär, och att antalet beundrarmail bara minskar och minskar, det tycker jag att vi låter bli att prata om.

Så hej! Jag tänkte fira min återkomst med att berätta en kort grej som hände igår.

Jag köpte en fralla på ett café i närheten av jobbet, efter att hungrigt ha ögnat igenom de olika delikatesserna som just detta café erbjöd. Kvinnan i kassan räckte vant fram kortläsaren; hon lät maskinen glida över disken likt en näckros på en spegelblank sjö. Våra blickar möttes och allt blev stilla, bara för att någon sekund senare avbrytas av det dova ljudet som uppstod när mitt kontokort långsamt trycktes in i skåran. Kortläsaren reagerade med ett blipp som tydligt signalerade dess vällust. Sen lät jag mina fingrar gå som lärkvingar över de olika knapparna, medan jag utan förbehåll masserade in min kod. Sen stod vi där i några sekunder, medan köpet registrerades, och bara andades in den erotiska spänningen som var så tät att man kunde klyvt den med yxa. Kort därpå var allt klart, och jag fick min smörgås.

Det märkliga i situationen uppstod dock när jag skulle få tillbaka mitt kort. Hon började att dra tillbaka kortläsaren till sig, samtidigt som jag sträckte mig efter mitt kort. Hon drog läsaren närmare sig. Jag sträckte mig ännu längre. Till slut kändes det nästan som att jag blev lite irriterad, och demonstrativt tog mitt kort medan jag tittade henne i ögonen. Sen gick jag. Snacka om att sumpa stämningen sådär.

Idag kände jag mig korkad på jobbet. Jag fattade inte att den IP som syns i disten, som inte har någon TTL eller age, är default gateway. Självklart, eller hur? Så då kände jag mig korkad. Som en jävla bluff.

Sen skulle jag handla toalettpapper, fettlösare och sweet chili-sås; hela kostcirkeln. Självbetjäningskassan krånglade som vanligt, och jag fick höra ”lägg varan i kassen på packhyllan” hundra gånger trots att var-jäveln redan var i kass-jäveln på pack-jävel-hyllan. Ungefär där var min Sims-kristall ganska röd, och jag gick mot hemmet.

Angående hemmet kan jag bara säga en sak. Känslan av att komma hem till en tom lägenhet. Visserligen hade jag städat den i helgen, så det var i alla fall inget bombnedslag jag kom hem till. Men ändå. Så jävla tråkigt ibland.

Har ni varit med om att man tänker igenom något man ska säga i huvudet, och sen när man säger det så låter det inte alls som man tänkte det? Det var jag med om igår.

Jag var i affären och skulle handla lite tacos-påfyllning. Jag har ätit tacos i fem dagar nu (Dorthe tröttnade efter två); allt jag behöver är lite extra salsasås efter några dagar, eftersom den tar slut så fort. Så jag stod där i affären och försökte sträcka mig efter ett paket tortillabröd, men detta gick inte så bra eftersom en tant ställt sig och diskuterat köttfärs med sin make, så att deras kundvagn blockerade halva tacohyllan. Svensk som jag är sa jag givetvis ingenting, utan sträckte mig lite närmare och lite mindre diskret. Och sedan ännu närmare och ännu mindre diskret.

”Står jag i vägen?” frågade hon samtidigt som hon flyttade vagnen något. Då tänkte jag att jag skulle vara sådär skämtsam som jag har en förmåga att kunna vara i mina bästa stunder. Så jag tänkte att jag skulle säga ”Ja, litegrann bara” och sedan fnissa lite charmigt. Så blev det inte. Jag halvskrek ”JA LITE”, eftersom jag inte kan kontrollera mitt tonläge när jag tänker för mycket på hur jag ska säga något, och sedan kom det ut ett väldigt rått och otäckt hånskratt som inte alls var vad jag tänkt mig. Tanten rynkade på näsan och gick, och jag funderade över vilken slags social utvecklingsstörning jag egentligen har.

Varje morgon, när jag stiger av tvärbanan och spatserar mot kontoret, så brukar jag svänga förbi kiosken på hörnet och köpa mig en macka och en MER. Gubben som har hand om stället är trevlig och vi brukar småprata lite. Men på sistone har han infört att det är tre kronors straffavgift när man betalar med kort under 100 kr.

Här uppstår en märklig situation varje morgon. Varje gång jag lämnar över kortet så tittar han lite generat på mig och pekar sedan på skylten med straffavgift-informationen. ”Är det okej?” frågar han. ”Japp” svarar jag. Varje morgon. Varför skulle det plötsligt en morgon inte vara okej?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att slippa detta onödiga meningsutbytande varje morgon. En gång sa jag ”det är ALLTID okej”, men det gick inte in.

Snälla Bullen, hjälp mig. Vad ska jag göra? Det här är jättejobbigt för mig.  Jag funderar på att döda gubben. Eller åtminstone säga till på skarpen.

Jag har en lite larvig grej jag gör när jag är ute och handlar. Gjorde det senast idag faktiskt.

I affären finns det olika sorters kassörskor. Den unga söta typen som söker ögonkontakt, och den gamla fula tant-typen med hårnät och dålig andedräkt. Jag väljer alltid vilken kassa jag ska stå i beroende på vad jag har handlat.

Idag var en sån där dag då jag mestadels handlade onyttigheter. Ett sexpack coca-cola, några minipizzor, två koppar snabbnudlar, senaste fibban… Nej okej, inte senaste fibban, men ni fattar. Saker som signalerar ”hej jag kan inte laga mat och är allmänt patetisk, skratta åt mig”.

När jag köper ovanstående ställer jag mig i kön till de gamla och fula kassörskorna. Jag bryr mig inte ifall de tycker att jag är en slusk. Big deal liksom.

När jag däremot är ambitiös och handlar typ en massa taco-ingredienser, ostbricka eller fullkornspasta ställer jag mig givetvis i de unga kassörskornas köer. Då får de se vilken mästerkock jag är, och vilka vuxna inköpsvanor jag har. Oftast vill de gifta sig och skaffa barn med mig på momangen. Det är just därför jag fortsätter att göra på det här viset.

Sån är jag.