Nyckelord

Grannar

Besöker

Jag gick precis ner i källaren med en gammal tavla (den föreställande ett enormt isberg, för den som bryr sig – en äkta IKEA) och två flyttkartonger. Jag kände mig extremt duktig då jag slog i tavlan i vartenda trappsteg hela vägen ner. Dessutom gjorde det hela mig så irriterad att jag sannolikt hade bett eventuella kommenterande grannar att fara åt helvete.

Dessutom, på allmän begäran (okej, en person) så tänkte jag berätta hur det gick för Star Destroyern. Den höll! Jag trodde aldrig att det skulle gå, men det gick väl på Guds försyn eller något. Jag beställde en stor taxi – nåt lastbilsliknande för +50% av priset – och satt med Destroyern i baksätet. Krampaktigt. Som att jag höll i mitt döende barn påväg till akuten, typ.

Men det är inte över än. Just nu står den hos mormor, eftersom det var närmast. Nån gång, när jag kan få skjuts, ska den till Bromma. Helst hel.

Ja jädrar. När jag skulle hem från affären idag så möttes jag av min granne och hans skötare i entrén till huset. Det visade sig att hissen har gått sönder, och eftersom grannen i fråga är rullstolsbunden (det är av någon anledning nästan bara handikappade personer i området – jag hoppas att jag är ett undantag) så blev det lite svårt.

”Kan du hjälpa till att bära honom uppför trapporna?” frågade skötaren mig, varpå jag instinktivt tänkte att jag inte skulle klara av en sån sak. Det skulle ju sluta med att jag hade ihjäl den stackarn!

Istället tog skötaren honom på ryggen, medan jag gick bakom som nån kofösare. Men det gick. Sen pratade jag och grannen en bra stund, djungeltrumman har tydligen trummat på ordentligt angående att jag ska flytta. Men det är spännande det där; sista månaden i lägenheten är första gången jag säger mer än ”hej” till en granne.

Jag har köpt en ny TV, något som ger oerhörd ångest. Så är det ganska ofta med saker som kostar mycket pengar. Och detta i kombination med mitt prylnörderi orsakar såklart en hel del ångestproblematik. Men det är kanske något man får leva med.

I morse kom det i alla fall en stackars farbror från Posten, som hjälpte mig kånka upp åbäket till lägenheten. TVn är en ”helt vanlig” 46-tummare, men kartongen måste vara det största jag sett. Kartongen var så stor att den nu tar upp i princip hela min hall. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av den eftersom jag vet att TVn kommer att gå sönder om jag slänger kartongen. Samma sekund jag stänger dörren till grovsoprummet så kommer TV-apparaten att börja koka där hemma.

Men det jag egentligen skulle skriva om var inte den nya televisionsmottagarapparaturen, utan den andra farbrorn som kom förbi medan Posten-farbrorn fortfarande stod i min dörröppning och ville att jag skulle signera leveransen. Farbror nummer två var tydligen fastighetsskötaren i föreningen, och som nu hade synpunkter på mitt sätt att leva.

Fastighetsskötaren: Du, öh… Du har inte funderat på att ta ner julbelysningen på balkongen?
Jag: Njaaae, vadå då?
Fastighetsskötaren: Nja, det är några som har pratat lite…
Jag: *försöker låta bli att nämna ”pensionärer” och ”inget liv” i samma mening* Jaså?
Fastighetsskötaren: Ja… Men du gör ju som du vill såklart, det var bara en tanke.
Jag: Ja. Nejmen jag har gärna kvar den, eftersom det fortfarande är mörkt om kvällarna.
Fastighetsskötaren: Okej.
Jag: … Jag kan släcka den om det stör folk?
Fastighetsskötaren: Näe gör som du vill.

Och som jag ville gjorde jag, släckte belysningen, men lät den sitta kvar. Aldrig i helvete att jag plockar ner den, efter allt arbete det tog (för min mamma) att montera det hela. Då kan pensionärerna själva klättra upp för stuprännan och riva bort de fejkade julgransbarren.

Efter en stund började jag att känna obehag. Jag kände mig kränkt av farbrorn i fråga. Det kändes som att jag var Homer Simpson, och han var Flanders som tyckte att jag klippte gräset för sällan. Vilket jävla sätt… Shut up, Flanders.

Inatt drömde jag nåt jävligt märkligt.

Jag hade min vän Mattias över, vi var hemma hos mig. Tydligen skulle vi koka makaroner. Så vi gjorde detta, och av någon anledning fick jag för mig att ta en okokt snabbmakaron och kasta ut den i trapphuset. Fråga mig inte varför. Men det gjorde jag i alla fall. Jag tyckte väl att det var ett kul practical joke typ.

Men det slog ganska fel. Efter ett tag ringde det på dörren, och där stod inte mindre än två grannar. En arg man på ca 30 och en inte lika arg tant på ca 60, som den arga mannen hade ringt på hos innan mig. Den arga mannen hade tydligen, på ett närmast magiskt sätt, fått in snabbmakaronen genom brevinkastet och in i hans lägenhet. Och nu var han då alltså väldigt arg över detta.

De båda grannarna gick igenom hela mitt kök för att försöka hitta snabbmakaronspaketet. De vände upp och ned på allt, hällde ut innehållet av andra pastaförpackningar över golvet. Fråga mig inte varför de inte tänkte på den kokande kastrullen med snabbmakaroner som stod på spisplattan, det framgår inte riktigt. Men jag nekade naturligtvis allt, jag hade absolut inte kastat in en snabbmakaron till den arga mannen. ”Det här är olaga intrång, så här får ni inte göra” sa jag, och körde till slut ut grannarna. Sen vaknade jag.

Tolkningar på det?