Nyckelord

fuck you

Besöker

Herregud vilken dag jag har varit med om.

Jag bestämde mig för att åka till Heron City efter jobbet, för att pilla lite på en Macbook Pro på Mediamarkt. Jag är ju trots allt en sån som gärna vill känna lite på sakerna innan jag betalar 19 700 riksdaler. Så när jag slutade för dagen tog jag en snabb koll på SL.se, och sedan tog jag snabbaste vägen mot Kungens kurva (ja, jag vet att det finns ett Mediamarkt även i stan, men jag gillar Kungens kurva, och så är det relativt nära hem).

Det visade sig bli något av ett äventyr.

Först tog jag tunnelbana till Fridhemsplan. Så långt allt väl. Bytte sedan till buss 77 mot Liljeholmen, fortfarande helt utan intermezzon. Men det var i Liljeholmen det uppstod lite problem. Det var tamejfan helt omöjligt att hitta rätt bussterminal! Det fanns en hel hop med olika, med bokstäver från A till O. Jag skulle placera mig på bussterminal J, tydligen. Och den var som bortblåst.

Efter att vilset ha vandrat omkring ett tag tittade jag på klockan och insåg att jag hade ungefär fem minuter på mig. Fortfarande ingen terminal att prata om. Det närmaste jag hade kommit var terminal F. Och där! Där plötsligt kom ju faktiskt min buss! Den stannade ungefär där jag stod, och passagerarna klev av. ”Var kan man kliva på den här bussen?” frågade jag chauffören. ”Nej! Absolut inte!” ropade han med en ton precis som om jag frågat om han kunde slicka mig i stjärten för femtio spänn. ”Jo, men VAR kan jag kliva på?” upprepade jag. ”Där nere” sa han och pekade mot ett av väderstrecken.

Jag, i min enfald, trodde att han menade åt det håll som alla bussar verkade åka. Nämligen ner i någon slags tunnel. Då jag inte kan minnas att jag nånsin åkt buss från Liljeholmen förut så trodde jag att bussterminalen fanns där nere. Jag började att gå längsmed väggen, ned i de onormalt ödsliga katakomber som jag trodde var mitt mål. Plötsligt hörde jag ett envist tutande bakom mig, och fann en annan busschaufför som ilsket gestikulerade att jag skulle vända och gå upp igen. Jag slog ut med händerna och signalerade att jag inte hade den blekaste aning var jag skulle nånstans, men han bara fortsatte att se ut som en arg fransman i en rondell.

Då gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag pekade finger åt chauffören. Jag såg honom i ögonen, och sen drog jag fram långfingret medan jag bet mig i underläppen. Jag tror nog mest att det var vilsenheten och irritationen som talade (plus det faktum att jag inte hade ätit nånting på hela dagen), men jag blev ändå ganska förvånad över mig själv. Och… lite stolt. Jag hade låtit mina aggressioner ventileras lite. Det var nästan så jag blev lite full i skratt när jag gick därifrån.

Sedan gick jag upp från bussgaraget (det stod nämligen på en skylt, det såg jag först när jag gick därifrån) och fortsatte jakten på rätt terminal. Nu hade jag missat min buss, men målet var mest att hitta rätt överhuvudtaget. Och efter att ha frågat två spärrvakter hittade jag äntligen min kära terminal J. Den var bredvid alla andra, på andra sidan bussgaraget. Det var inte alls långt bort, men med tanke på mitt usla lokalsinne hade de förmodligen behövt visa vägen med ljusslingor i marken för att jag skulle haft något hopp.

Så jag klev på bussen mot Kungens kurva, Heron City, Mediamarkt, och min kära Macbook. Den här busschauffören (jag verkar ha otur med sådana) körde som en galning, så jag gjorde en annan sak jag aldrig gjort förut. Jag satte på mig säkerhetsbälte på bussen. Genast blev jag 90 år gammal.

Efter vad som känts som flera timmar var jag äntligen framme, gick in i affären, och smekte datorn en stund. Den var fin. Vilken skärm! Ge mig!

Det tog nog bara en sisådär tio minuter innan jag var färdig och skulle åka hem. Det gick naturligtvis inte heller smärtfritt. Jag klev på buss 710 som enligt SL.se skulle föra mig mot hemmet. Det var bara det att jag inte läste ordentligt, utan tog bussen åt fel håll. Så jag åkte från Kungens kurva till Skärholmen. Vilket var slutstation. Alla klev av, men jag var så säker på att bussen skulle åka vidare att jag bara satt kvar och såg ut som ett fån. De andra passagerarna tittade konstigt på mig. Och jag tittade lika konstigt tillbaka på dem, tills jag insåg att bussen var tom. Då klev jag av och såg den rätta bussen på andra sidan vägen. Jag klev på den, åkte tillbaka till Kungens kurva, och sedan vidare hem. Herre-jävla-gud.

Kan man inte få en remiss på ett stycke ledsagare? Jag kan uppenbarligen inte resa på egen hand.

På pendeln hem idag så hände en märklig och ganska… otäck sak.

Jag klev på tåget som vanligt, och fick direkt syn på ett ledigt tvåsits-säte. Eftersom jag i allmänhet ska åka lite längre än genomsnittet (de flesta går av vid centralen, jag åker ett par stationer till) så gillar jag att sitta vid fönstret så jag slipper ”oroa” mig för att någon ska knacka mig på axeln för att gå förbi när jag snarkar som bäst.

Precis när jag skulle knipa åt mig platsen så hann en annan man förbi och satte sig precis där jag hade siktat in mig. Jag suckade djupt och muttrade ”fan också”. Varför det här var en sån big deal vet jag inte ens, men nu var det så jag reagerade.

Istället satte jag mig på motsvarande plats på andra sidan av vagnen, mitt emot den andra mannen. Han var 25-30, hade rakat huvud, ett gäng tatueringar, och såg rent allmänt ut som någon som bär skor med stålhätta. Efter en stund möttes våra blickar. Han såg oerhört arg ut, men jag höll kvar blicken (tittar man bort så förlorar man, det är allmänt känt). Det tog kanske sju sekunder, sedan drog han fram ena handen och pekade finger mot mig. Vi hade ögonkontakt hela tiden, så det kan knappast vara mot någon annan. Sen tittade han ner på det han hade i knät, en iPad eller liknande.

Han gick av två stationer innan mig, men innan dess så hann vi titta på varann en gång till. Denna gång vände jag dock bort blicken efter ett tag. Minns att min gamla SO-lärare – som hade ett förflutet som mentalvårdare – sa just det: Det värsta man kan göra när man möter en psykopat är att se honom i ögonen, och det bästa man kan göra är att sätta sig ner. Jag satt visserligen ner, men jag kände att jag ändå inte skulle utmana ödet mer.

Jag hann tänka en hel del saker under den där resan. Såg framför mig hur han skulle gå av samtidigt som jag, och sedan följa mig ända till dörren där han slutligen skulle ”hunta mig down”. Jag funderade på om någon annan i vagnen skulle skyddat mig om han plötsligt hade gett mig en snyting. Eller hur många tänder han skulle hinna slå ut innan någon hann ingripa.

Det är inte utan att man sitter här och är lite skärrad. Ett litet ”fuck you” med handen och jag sitter här och känner mig som att jag precis blivit våldtagen. Dessutom kan jag inte hjälpa att känna lite självförakt för att jag inte stod upp för mig själv. Jag borde inte tittat bort. Jag borde pekat finger tillbaka. Jag borde gett honom en snyting. Fan!