Nyckelord

frukost

Besöker

Nej, bloggen är inte död. Det kommer bara inte att bli uppdateringar lika ofta som förr, eftersom det 95% av tiden inte finns något sug.

Idag har jag varit och handlat och köpt vadderade kuvert. På vägen hem fick jag en sån där barnslig lust att göra något ovanligt, så jag köpte med mig frukost från McDonalds. Några pannkakor och en macka med cream cheese. Deras pannkakor skulle förmodligen inte ge några stjärnor i Michelinguiden, men jag tycker de är goda. Ungefär som köttbullarna på IKEA – sådär basic-goda liksom.

Medan jag väntade på maten fastnade blicken på två personer som satt vid ett bord. En tjej på 20-25 och en farbror på säkert 70-80. Farbrorn satt bara och vilade sig – det såg inte ut som att han ätit något – medan tjejen fortfarande doppade de sista pommesen i ketchup och såg allmänt sur ut. Eftersom det var rätt få kunder på donken så hörde jag deras konversation utan att behöva känna mig särskilt stalkig.

Farbrorn: Ja… Då måste vi nog gå 20 över.
Tjejen: *argt* Men jaaaaaa!
Farbrorn: *gör ett hysch-tecken och tittar sig generat omkring, väldigt timitt och som att han är van att hon skriker* Jag ska sluta tjata.

Det gick några sekunder.

Farbrorn: Vi kan handla på Hemköp va?
Tjejen: Vi kan handla här ute.
Farbrorn: Men det är billigare på Hemköp.
Tjejen: *surt* Men varför ska vi dit om vi lika bra kan handla här ute?
Farbrorn: Vi ska handla toapapper… Och kaffe… Och limpa.
Tjejen: Säg inte att vi ska köpa sån där jävla Skogaholmslimpa igen.
Farbrorn: Tycker du inte om det?
Tjejen: NEJ! Det är fan det äckligaste jävla brödet som finns!
Farbrorn: Oj… Det har jag ätit sen jag var tre år.
Tjejen: Då kanske du borde förnya dig lite…
Farbrorn: Ja kanske… Jag är ju lite mossig. Det tycker *nåt kvinnonamn* också.
Tjejen: Ja, tänk då vad jag tycker som är hälften så gammal. Du är ofta ganska mossig. Ibland är du klar och ibland är du mossig. Det är lite gott och blandat med dig.
Farbrorn: *tittar ner i bordet och försöker låta bli att se ledsen ut*

”Fy satan” tänkte jag. Har ingen aning om huruvida det var hans barnbarn, nån personlig assistent, eller nån helt annan, men jag blev rätt illa berörd. Hon betedde sig som ett svin mot gubben, och han var aldrig arg eller särskilt jobbig tillbaka. Jag ville gå fram och berätta vad jag kände, men sen kom svenskheten ifatt mig och jag skötte mitt eget. Jag fick min mat, frågade om det var cream cheese, fick frågan ”på vadå?”, svarade ”ja på mackan” (inte på pannkakorna liksom), fick bekräftelse på att det var korrekt, och gick hem.

... Vadå?
… Vadå?

Ja, faktiskt! Jag tränar minst en gång i veckan, oftast på helgen. Tycker mig se lite resultat, men det kan vara inbillning.

Något som däremot är svårt är att träna efter jobbet. Jag har valt pass där jag slutar tidigt, men… det går inte. Om jag äter mat innan så mår jag illa. Om jag inte äter mat innan så känner jag mig svimfärdig. Pest eller kolera; det går inte att träna i något tillstånd.

Helst av allt skulle jag vilja träna på morgonen. Utan att (ännu) ha förvandlats till en sån där kille som går i linne året runt, oljar in sig, och står och spänner sig i timmar framför spegeln, så kan jag erkänna att det är bland den bästa känslan som finns. Man får sån energi! En timme innan frukost på morgonen, sen är man pigg hela dagen. Stor skillnad från vanliga vakna-klockan-tio-och-vara-småseg-hela-dagen-dagar.

… Träningsinlägg var väl för övrigt det sista jag trodde att jag skulle skriva på den här bloggen. Känner mig så äckligt hurtig. Som en reklam. Testa min Ultrapowerfecespower-diet NU! Jag är inte bara tandläkare; jag är mamma också. Vitaepro funkar för mig, eftersom jag är dum i huvudet! 😀

Året är 2011. Morgondimman ligger tät. En ung och mycket viril gosse har precis klivit av bussen och ska börja färden mot arbetet, när en främmande människa plötsligt träder fram ur dunklen och ropar på honom.

Okänd tant på gatan: Hallå där!
Jag: *fortsätter att gå*
Okänd tant: Hallå där!
Jag: *fortsätter att gå men möter hennes blick och ser att hon tittar på mig*
Okänd tant: Hallå!
Jag: Eh, hej?
Okänd tant: Är du möjligen sugen på att byta jobb?
Jag: Nej.
Okänd tant: Eller är intresserad av…
Jag: Nej.
Okänd tant: Men du kanske vill ha en liten frukostpåse ändå?
Jag: Ja!
Okänd tant: *lämnar över en kasse med en festis och en bit knäckebröd i*
Jag: *utan att se efter vad som är i* Tack!
Okänd: Jag lägger ner blanketten i påsen.
Jag: Ja, gör det! Hejdå!

Varje morgon, när jag stiger av tvärbanan och spatserar mot kontoret, så brukar jag svänga förbi kiosken på hörnet och köpa mig en macka och en MER. Gubben som har hand om stället är trevlig och vi brukar småprata lite. Men på sistone har han infört att det är tre kronors straffavgift när man betalar med kort under 100 kr.

Här uppstår en märklig situation varje morgon. Varje gång jag lämnar över kortet så tittar han lite generat på mig och pekar sedan på skylten med straffavgift-informationen. ”Är det okej?” frågar han. ”Japp” svarar jag. Varje morgon. Varför skulle det plötsligt en morgon inte vara okej?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att slippa detta onödiga meningsutbytande varje morgon. En gång sa jag ”det är ALLTID okej”, men det gick inte in.

Snälla Bullen, hjälp mig. Vad ska jag göra? Det här är jättejobbigt för mig.  Jag funderar på att döda gubben. Eller åtminstone säga till på skarpen.