Nyckelord

Frisör

Besöker

Nu kom jag att tänka på en av mina många pinsamma episoder igen. Denna gång var jag hos frisören; en av få jag faktiskt kan tänka mig att småprata lite med. Det hela var väl några år sedan.

Jag: Så, du har inga planer på att plugga vidare?
Hon: Eh… Nä alltså, jag är ju utbildad till frisör.
Jag: Jaha… Heh.
Hon:
Jag:

Efter det var den märkliga stämningen så tjock att man kunde klyva den med yxa. Jag hade kallt utgått från att frisör, det var nånting man var högst temporärt. Nu vet jag bättre. Men ändå; vilken vidrig människosyn. Jag blir äcklad av mig själv. Usch!

Det där kanske var världens absolut sämsta rubrik. Och världens sämsta försök till ordvits. Jag skäms lite, men inte så pass mycket att jag ändrar något.

Jag klippte håret idag. På lunchrasten på jobbet, eftersom jag ändå inte var sugen på något mer än en macka. Förstår inte varför vissa frisörer ska envisas med att prata trots att hela mitt kroppsspråk säger ”NEJ, jag vill inte prata, jag vill inte lära känna dig, du ska skita i vad jag jobbar med, och jag vill inte veta vad du har för operatör på ditt bredband”.

Den här gången var det en tjej som babblade på exakt hela klippningen, och jag log och höll med trots att jag inte hörde hälften av vad hon sa. Ja, hon var av invandrarbakgrund, och självklart är jag rasist för att jag tycker att hon bröt på ett väldigt ohörbart sätt. Blir till att rösta SD nästa val, skaffa bombarjacka, och börja heila på stadens torg. Får gå tillbaka till frisören imorrn, och raka skallen. Tusan också.

Men efter ett tag var jag klar, och kom ut som en ny människa. En människa som inte längre såg ut som någon ur Bröderna Herreys.

MissnöjdJag var och klippte mig idag. Blev inte nöjd nånstans. Men eftersom jag är svensk så sa jag givetvis ingenting, utan tvingade fram ett leende när frisörskan frågade om jag var nöjd. ”Mm, fiiiint” sa min mun medan hjärnan mest tänkte ”nej, nej, nej, nej”.

Men nej, jag blev faktiskt inte nöjd. Jag har i sort sett haft samma frisyr sedan jag var fem år, så när jag ser något annat än det vanliga i spegeln så blir det alltid ett visst gnäll och sedan åtgärder för att försöka få tillbaka den gamla Danieln igen. Den här gången bad jag att få behålla luggen, och nu fick jag någon sorts emo-frisyr. Jag vet inte vad eller vem jag är. Hjälp.

Det är spännande när man ska klippa sig förresten. Det blir alltid ett sånt väldigt artighetskonverserande. Jag tycker inte om sånt. Jag önskar henne all lycka i livet, men faktum kvarstår att jag inte är intresserad av hennes liv och inte tror att hon på allvar är intresserad av mitt. Jag fann mig själv med att flera gånger prata med frisörskan som jag pratar med extremt fulla personer på pendeln. Man nickar och håller med, och undviker sedan ögonkontakt. Men frisörskan malde på. Jag hade bokat tid en halvtimme fram och medan jag väntade sprungit hem och duschat, så om detta tyckte hon att vi skulle prata i timmar. Jävligt obehagligt.

Frisörska: Har du stressat nu?
Daniel: Hehe, ja, jag var hemma och duschade.
Frisörska: Vad jobbar du med som måste hem och duscha?
Daniel: Support. Jag jobbar på *censur*.
Frisörska: *lyssnar inte alls på svaret* Jaså. Men du behöver inte duscha innan.
Daniel: Nja, jag tyckte jag hade så smutsigt hår, så.
Frisörska: Vi har sett värre. Gamla människor man inte vill ta i.
Daniel: Hehe okej… Ja… Mm… *undviker ögonkontakt*
Frisörska: Ja det är viktigt att duscha när man jobbar med sport.
Daniel: Hehe, ja… *undviker ögonkontakt och tänker ”SUPPORT, inte sport”*
Frisörska: Du är den andra idag som håller på med sport.
Daniel: Hehe, ja… Mm… Jorå… *undviker ögonkontakt*
Frisörska: Hehe… Men nu vet du iaf att du inte behöver duscha innan du kommer hit.
Daniel: Hehe, ja… Då vet jag det… *undviker ögonkontakt*

Det var ett jävla tjat om det där duschandet. Som om ingen människa nånsin har tvättat håret innan man ska till frisören förut. Bah, det säger jag.