Nyckelord

Foto

Besöker

Nämen se! Här har vi Dagens Daniel Werner™, kraftigt Instagram-filtrerad då jag haft morgonpass på jobbet i en vecka. Skägget börjar bli ganska stort nu, dock ännu inte så stort som när den ökända ”Smirnoff Ice-droppe i skägget”-bilden togs (den tänker jag dock inte publicera, vill helst ha kvar några läsare åtminstone).

dagens-daniel-werner

Att försöka ta en bild på pillret visade sig för övrigt bli en mycket svår historia. Kameran ville ständigt överexponera pillret, varav jag kom med ett klassiskt Daniel Werner-citat på jobbet nyss.

”Men! Det går inte! Jag vill ju liksom se själva skåran! … Som flickan sa. Hahaha!”

Jag är aldrig så attraktiv som när jag skrattar åt mina egna skämt.

Är det bara jag som tycker att den här bilden ser väldigt hemtrevlig och mysig ut? Så vill jag ha det! De ser ju ut att vara hur fina människor som helst.

(När de inte går i Ku Klux Klan-tåg och bränner ner gårdar och sånt, såklart.)

Varför ska det vara så svårt att ta ett bra kort på sig själv? Jag kräver liksom ingenting där varenda millimeter av mitt sargade anlete måste vara i perfekt skick eftersom bilden ska visas på storbildsmonitorn på Ullevi, utan blott någonting jag blir nöjd med. Det torde inte vara för mycket begärt.

Men varje gång jag ska försöka så blir det samma sak. Jag tar säkert hundra bilder, i olika vinklar och vrår. Lagom till jag börjar bli svettig av allt poserande sätter jag mig ner och går sedan metodiskt igenom alltsammans. Först tar jag bort de bilder där ögonen fastnat på halv stång, så det ser ut som att jag inte sovit på några månader utan bara spenderat tiden med att skjuta heroin. Sen tar jag bort de bilder som är så överexponerade att jag ser ut som ett vattenlik av blekhet. Sen tar jag bort de där bilderna där jag av någon anledning skulle testa att le in i kameran (note to self: aldrig mer).

Efter ett tag är det bara ett tiotal foton kvar, som har potential att kallas ”OK”. Som en riktig CSI-tekniker växlar jag fram och tillbaka mellan bilderna, för att urskilja vilken som ska få gå vidare till nästa kvalomgång. Problemet är bara att det brukar sluta med att jag blir hemmablind. Jag menar, säg ordet ”hammare” femtio gånger efter varann. När du är klar så kommer du förmodligen att tycka att ordet ”hammare” låter väldigt fånigt. Precis så är det när jag har fått en överdos av mitt eget ansikte. Till slut ser allt fel ut.

Nåväl. Efter fler delmoment än nya melodifestivalen kommer jag slutligen överens med mig själv om vilken bild jag ska använda. Och då blir ÄNDÅ slutresultatet nånting i DEN HÄR stilen.

Haha, jag kom på en liten tragikomisk grej om mig själv. Såna gillar ju ni att höra om, så jag tänkte helt enkelt dra den rakt uppochned.

En gång skulle jag ta en helkroppsbild föreställande mig, som jag sannolikt skulle ha till facebook, helgon, eller någon annan sida. Bilden hade jag bestämt att jag skulle ta inuti hissen på jobbet, för det var den enda spegel som var tillräckligt stor. Jag ville försöka få till en riktig pang-bild, som även den bittraste av manshatare skulle kunna tycka var trevlig, så jag ställde mig i någon flashig pose och knäppte av en bild.

Dessvärre är jag kanske en av världens minst fotogeniska människor, så ska jag få en bra bild så måste det till några hundra. Men jag gav mig inte. Jag åkte upp och ned i hissen säkert tio turer.