Nyckelord

Förhållanden

Besöker

Jag har lite skrivkramp just nu. Det finns visserligen väldigt bra saker att berätta om, men… sånt är ju inte lika roligt. En blogg är som bäst när författaren är deprimerad. Hur som helst så gick jag tillbaka lite i tiden, och läste gamla inlägg, i hopp om att få inspiration. Typ 34 sidor bakåt fick jag se det här:

8. Hur är du att bråka med?

Jag är sådär osexigt konflikträdd. Kan inte minnas att jag i vuxen ålder skrikit på någon under ett bråk, det närmaste är väl på jobbet när jag rutit ifrån ett par gånger. Snarare blir jag sur och ägnar mig åt silent treatment ett tag. Jag vet, jag är en riktig liten tonårstjej. Däremot är jag inte långsint, och jag hatar att bråka, så det tar inte lång tid innan jag tar initiativ till att sluta fred.

Inte för att jag sitter och tänker på mina ex nu, men jag skrattade till när jag läste det. Det var visserligen sant när jag skrev det, men bara några månader senare träffade jag Micaela. Och under vårt sex månader långa förhållande gjorde hon mig TOKIG flera gånger. Jag PRIMALSKREK minst en gång i månaden. Haha! Good times.

Inget ont mot henne, det lilla livet, alltså. Jag är absolut inte världens lättaste att leva med heller. Men det är en sån där viktig sak, när det gäller ex. Man får inte glömma de dåliga stunderna.

Med hänvisning till mitt tidigare inlägg tänkte jag nu berätta om min första kyss. Jag förstår om min framtida partner inte vill läsa detta. Då slipper hon. Men detta är trots allt en självutlämnande blogg. Så mitt påstående om att man inte talar om ex kvarstår. Det gör man inte, tycker jag… Förutom på sin blogg.

Here goes.

Det här utspelade sig den 13:e November 2004. Sent för en första kyss, tycker ni? Ja, det kan nog vara så. Jag hade precis fyllt 18 år, vilket nu är ungefär fyra och ett halvt år sedan. Antar att det är relativt kort tid av upplevd kärlek; kanske därför jag inte tröttnat på det än.

Hursomhelst. Jag hade pratat en tjej som hette Clarissa i flera månaders tid. Vi hade setts en gång tidigare och gått på bio. Efter bion fick jag en puss på munnen, vilket då var det största jag upplevt i mitt dittills oerfarna liv. Efter det hade vi inte setts på tre veckor, eftersom hon skulle åka till en kompis i London. Denna kompis visade sig senare vara hennes ex som hon officiellt bara hade en paus med. Jag var bara någon hon var otrogen med, fick jag veta långt senare. Allt föll på plats ungefär när vi kramades i hennes säng, och hon började gråta för att hon saknade honom så mycket. Men det är en annan historia.

Vi hade vår andra dejt, och såg på den mycket romantiska filmen Dodgeball på bio. Bio två dejter i rad – han kan det här med romantik, vår Daniel. Nåväl, innan bion skulle börja ville hon ta en promenad, så vi vandrade till Adolf Fredriks kyrkogård. Det tog för övrigt lång tid innan jag kunde vara i närheten av den igen – första tjejen var svår att komma över. Men där, på kyrkogården, kysste hon mig. Hon smakade tuggummi, fast på ett bra sätt. Inte gammalt tuggummi man hittat mellan sätena på pendeln och stoppat i munnen för att man är i desperat behov av något som kan täcka ens morgonandedräkt. Nejnej, detta var nytt och fräscht tuggummi, säkert med fruktsmak eller något annat gott.

Jag var som sagt mycket oerfaren vid denna tidpunkt, så jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig efter kyssen. Så jag gjorde det som kändes naturligt. Jag stod bredvid henne, med handen på hennes axel, och fånlog storögt. Sen skrattade jag nervöst och klämde lite på hennes axel. Jag minns inte ens hennes reaktion, jag var för mycket i min egen värld just då. På hemvägen fick jag ett SMS där hon undrade varför jag var så jävla konstig. Och det undrade jag också.

Så, boys and girls, min första kyss kunde säkert varit mycket mer romantisk, men just då var jag världens lyckligaste grabb… HAH!

En gång frågade Hanna #2 mig hur min första kyss var. Jag funderade. Hur skulle jag berätta utan att ge för ingående detaljer om min dåvarande flickvän? Till slut sa jag att det hela skedde på en kyrkogård i Stockholm, och att jag var väldigt nervös.

När vi gjorde slut tog hon upp detta. Tydligen hade inte jag kommit över mina tidigare förhållanden, eftersom jag hade så svårt att prata om dem nu. Jag blev helt ställd. Inte tusan har jag svårt att prata om tidigare förhållanden heller, men jag trodde bara att jag gjorde henne en tjänst som lät bli att ge för mycket detaljer.

Jag kan bara se till mig själv. Visst kan man tala om vissa saker som hänt i ens tidigare liv, även med andra partners. Men jag har iaf inget intresse av att få veta exakt vilka fina stunder min partner har delat med hennes tidigare pojkvänner. Men jag vet inte… Är det måhända jag som har en ålderdomlig syn på det hela?

Sen när blev det befogat att prata om sina ex?

Ja, igår tog det slut. Tydligen är vi för olika. ”Kärleken övervinner allt” är mitt motto, ”ensam är stark” är hennes.

Imorgon kommer hon och hämtar lite saker. Jag vill inte detta. Det kommer att vara så grymt jobbigt, och jag kommer säkert grina en skvätt. Men det är lika bra att få det gjort.

Men jag hade det hela på känn faktiskt. Inga svar på ens SMS, ovilja att träffas, stark osäkerhet på om vi skulle träffas eller inte beroende på hur bakis hon skulle vara efter fredagens krogbesök (till skillnad från att dricka måttligt för att kunna träffa sin pojkvän dagen efter). Jag anade att hon hade tröttnat på mig, men jag hoppades in i det sista att det inte var så. Inte efter såhär kort tid. Det är nytt rekord.

Men tyvärr är det så sanningen ser ut. Jag är alltid den man tröttnar på. Det hände med Linnéa för två år sedan. Med Hanna #1 för ett år sedan. Och med Hanna #2 igår.

Jag vill inte framstå som någon martyr nu. Tyck inte synd om mig. Men det får en ju onekligen att fundera. Är det dem eller mig det är fel på? Är jag så omöjlig att vara tillsammans med? Ja, jag erkänner. Jag har inte världens bästa självkänsla. Jag tycker om mig själv, men jag behöver ändå bekräftelse. Det finns dagar då jag behöver höra hur fin jag är och hur lycklig min tjej är för att hon är tillsammans med just mig. Jag kan önska hur mycket som helst att jag inte vore så, men jag har efter många år insett att det inte är något jag kan ändra på. Jag kan säkert jobba på det, och det kommer jag att göra. Men det grundläggande bekräftelsebehovet kommer alltid att vara där. Alltid.

Men alltså… Behöver detta innebära att jag aldrig kommer att ha ett fungerande förhållande då? Varför kan jag inte träffa någon som det håller med? Någon som förstår mig, och som inte ger upp om mig? Jag ser det ju runt omkring mig hela tiden. Par som varit tillsammans i flera år, där båda är lyckliga över att ha varandra och ingen skäms för att berätta det. Par som älskar varann trots sina brister, och stöttar varann. Par som håller ihop i vått och torrt.

Varför kan inte det hända mig? Finns det inte på riktigt? Är det en illusion? Eller är det bara för mig det är en omöjlighet, på grund av min hemska och oälskbara personlighet? Jag vägrar tro att det är så.

Nåja. Som sagt, jag fiskar inte efter medlidande. Jag blir bara väldigt ledsen och orolig för om det alltid kommer att vara såhär.