Nyckelord

födelsedag

Besöker

Idag var det lite extra roligt på jobbet, ty en kollega fyllde år. Min grupp på jobbet består enbart av killar (hallååå? Datanätstekniker!) så det tog inte lång stund innan vi bestämde oss för vad vi skulle köpa. Givetvis en Clone-a-willy! För er som inte vet vad detta är för något så kan jag berätta att det är en gjutform man doppar snoppen i. När formen stelnat fyller man på med flytande gummi, och vips kan man ge bort en äkta dildo-replika av sitt organ. I det utförande vi gav bort så var gummit ersatt med choklad; det kändes lite mer rumsrent dekadent, istället för enbart vulgärt.

När själva uppackandet skedde var jag givetvis där och filmade, likt en nyanländ japan på Arlanda. Tyvärr har jag lovat att inte lägga upp klippet på Youtube, annars hade jag såklart delat med mig. Men det var roligt, så skratta gärna ändå. Ett gott skratt förlänger käften!

Igår upptäckte jag att det faktiskt är exakt en månad kvar till undertecknad fyller 25 år. Fattar ni? Tjugofem år! Det är stort. Således kommer här den stora önskelistan, eftersom det – precis som allt annat jag skriver på den här bloggen – ligger i allmänhetens intresse:

1. Ett anständigt liv, där jag kan gå ut och äta en bit mat på restaurang eller åka iväg någonstans utan gå fullständigt sönder av ångest.

2. En flickvän, eller kanske snarare en fin människa som uppenbarar sig, där ömsesidigt intresse uppstår. Människan måste vara av kvinnligt kön, vara söt, ha bra humor, och tycka om tacos.

3. Att den här bloggen blir större än vad den är, eftersom mitt skrivande och det faktum att relativt många trots allt verkar gilla den, i allmänhet är det enda jag är stolt över i mitt liv… Förutom en sexuell grej, men den behöver vi inte ta upp nu.

4. Att den där äckliga Oreo-reklamen, där en vidrig liten tysk (han ser tysk ut) unge slickar på kakor och blir ”skrämd” av sin pedofilpappa, plockas bort från televisionen för all framtid. När ni ändå håller på kan ni också plocka bort reklamen för Proviva, där unge nummer ett målar på unge nummer tvås mage, och ännu en pedofilpappa kommer fram och ler på ett obehagligt sätt.

5. Och sen en sån liten… En sån liten… Ni vet, en sån liten som man… Eller ja, vad fan skulle jag ha den här uppe för? Nej, det får bli nåt av det andra.

Tacksam om ni kan ordna något av ovanstående. Men det är inget tvång.

11:00 – Vaknar av att Salahuddin väcker mig mycket ömt genom att vänligt men bestämt jama i örat på mig. Han är hungrig, och då beter han sig alltid lika ohövligt. Man puttar ner honom och somnar om, och så är han där och stångas några minuter senare. Mormors katt brukar bita henne i näsan om hon inte serverar mat halv ett varje natt, men så långt har det inte gått för mig än.

12:00 – Går upp och ger Salahuddin mat. Han tackar mig genom att äta, och sen gå och lägga sig igen, medan jag yrvaket hasar omkring och städar bort gårdagens urdruckna colaburkar.

12:30 – Mor och Bengt kommer. Jag får en 1000 kr, en lampa, en biljett till Rammstein i Globen i Februari, och en Rammstein-tshirt (nu först, när jag skriver detta, kommer jag på en märklig sak. Mammas spontana fråga var ”När ska du ha t-shirten då”, varpå jag svarar att jag inte vet. Jag måste vara väldigt tankspridd).

13:30 – Går ner och handlar två glödlampor till den nya lampan, en vetelängd, och en frukttårta av outforskad karaktär. Givetvis tar konditoriet inte kort (för de har ingen kamera, hö hö) så jag tvingas ställa mig i den tio meter långa bankomatkön, och där genomlida det eviga hostandet från tanten bakom mig.

14:30 – Mormor, farmor, pappa och Peo kommer. Jag får 1500 kr och en kulspetspenna. De var försenade eftersom farmor hade gått vilse. Hon hade glömt att jag flyttat, och var och pratade med någon f.d granne till mig. Efter en timmes skallgång ordnade det upp sig, och truppen kunde sammanstråla till mig. Vi samtalar och äter tårta.

16:00 – Alla går hem till sig,  varpå jag sjunker ner i soffan och börjar se på tv. Reprisen av ”Vem kan slå Filip & Fredrik” är i rutan. Jag slötittar och kan inte hjälpa att tycka det är lite spännande trots att jag några dagar innan redan råkat sett hur det slutade.

18:00 – Handlar middag. Jag beslutar mig för att lyxa till det lite, eftersom jag trots allt fyller år, och går ner till O’leary’s (ja, det är faktiskt Huddinges finaste restaurang typ – rätt illa) och köper oxfilé, pommes och bearnaisesås. Och sen en nachotallrik på det.

18:30 – Går hem och förtär middagen.

19:00 – Förtär nachosen trots att jag egentligen är äckelmätt.

20:00 – Jäser i soffan och lovar för mig själv att aldrig nånsin äta mat igen.

20:30 – Gör dagens Lego-inköp, samt beställer en ritplatta för presentpengarna.

21:30 – Ser på filmen på TV4, ”Little miss sunshine”. Helt okej faktiskt, extra kul att se Steve Carell i en roll som inte är konstant tokrolig utan rätt djup och seriös.

23:30 – Överväger att skriva detta.

00:00 – Skriver detta.

Hörni, jag har funderat på en sak.

Är det inte väldigt irriterande med folk som, när man grattar dem på facebook, svarar och tackar i sin status? De orkar inte svara på varje gratulation och tacka personligen. Det är som om jag skulle ha födelsedagskalas och sedan tacka alla för att de kom via anslagstavlan på ICA. Fy fan!