Nyckelord

flirta

Besöker

Nu bloggar jag officiellt från den nya macen. Lite spännande sådär. Känner mig som Carrie från Sex and the city. Och varför jag nu identifierar mig med en 35-årig kvinnlig sexkolumnist, det kan man fråga sig.

Häromdagen när jag hämtade ut datorn så uppstod det en liten situation på jobbet. UPS kom nämligen till mitt arbete för att leverera datorn, eftersom de annars erbjöd sig att göra det mellan 8-17. Då hade jag behövt ta ledigt för att ta emot paketet, så därför fick det bli till jobbet. Och när leveransen äntligen kom fick jag ett mail från receptionen. Och just det, från den receptionist jag har någon sorts historia med. Vi kan kalla henne A.

Jag har inget flyt när det gäller receptionister (det finns det bevis på HÄR, HÄR och HÄR). Och nej, jag är vanligtvis inte särskilt bra när det gäller att ragga och flirta, men när det kommer till receptionister förvandlas jag till en viking. Och då menar jag inte på ett attraktivt sätt. Jag KAN verkligen inte prata med dem.

Och så det här med A. Jag kan inte påstå att jag är intresserad av henne på riktigt. Jag menar, jag känner henne inte. Men jag tycker att hon är söt, absolut. Dock har jag sen länge övergett tanken på att försöka förmå mig själv att prata med människan. Mitt första försök blev nånting sånt här:

Daniel: Dueh… Om man ska ringa ner till receptionen här, vilket nummer är det då? *illa dolt försök att ha ett ärende*
A:  *skriver ner numret på en lapp*
Daniel: Tackar. Och um, vad heter du förresten? *ännu sämre dolt försök till att få hennes namn för arbetsrelaterade orsaker*
A: A.

Sen gick jag bara. Och skämdes. Sen dess har allt bara blivit väldigt awkward. Jag kan knappt se henne i ögonen. Jag kan säga hej, hej då, trevlig helg, och en gång sa jag även ”gott nytt år”. Men jag vet inte vad det är. Hon är helt enkelt omöjlig att prata med, för mig. Ibland har jag även försökt att få till nåt leende, men det blir lika illa. Då ser jag ut som en psykopat. Nej, det får vara.

Hur som helst, när jag fick datorn så var det hon som mailade, och jag fick skriva på någon slags uthämtningslista. Vi utbytte flera hela meningar, hon och jag. Men det känns inte bättre. Jag kan inte prata med receptionister. Jag får testa nånting annat. Typ veterinärer.

I några veckor har jag småflirtat med en ung kvinna som jag i princip träffar varje dag. Vi kan lämna det där. Och ”småflirta” är i mitt fall – eftersom jag tappar talförmåga bland personer av det täcka könet som jag inte snackat mycket med innan (paradoxalt, jag vet) – att jag har tittat på henne och dragit på smilbanden. Och hon har gjort detsamma tillbaka.

Jag känner inte alltid ett behov av att saker måste leda någonstans. Det är mest kul att ha någon att flirta med. Men så tar nyfikenheten överhanden, och jag stalkar med en ninjas skicklighet fram vad hon heter och hennes facebookprofil. Damn. Upptagen.

Detta fick mig att fundera litegrann. Är det bäst att söka upp sanningen, med risk att bli besviken och i så fall kunna gå vidare, eller ska man leva på hoppet och låtsas att hela världen är singlar?

Vad säger ni, o kära läsare, outtömliga informationskällor som ni är?

Del 6: Wham bam, thank you… Wern.
Offer: Marie
Plats: Någonstans i Älvsjö
Tidpunkt: Maj 2007

De lärda tvista ofta om huruvida det på riktigt kan kallas en dissning om den dissade överhuvudtaget får komma till. Ändlösa debatter florerar ute i världen och just detta är den näst populäraste anledningen till krig mellan nationer… Det skulle det teoretiskt kunna vara i alla fall.

Hur som helst, enligt undertecknad så var det som hade sitt klimax och fall den femte maj 2007 just detta. En diss. Så därför tänkte jag berätta om ännu en episod ur mitt liv. Personen i fråga kanske läser detta, och ska i så fall veta att jag inte hyser något som helst agg mot henne. Hon har inte gjort något fel, utan det var bara väldigt olyckligt att det inte klaffade. Det var såhär jag upplevde det hela.

Någon månad innan jag blev ihop med Exet med stort E (stort E då det varit det enda i mitt liv som känts riktigt rätt från början till slut), dvs Linnea, under 2006 så träffade jag en söt flicka på helgon.net. Hon hette Marie. Jag minns inte exakt, men hon började skriva eftersom vi båda gillar det tyska bandet Rammstein. Så vi pratade lite om det, lade till varann på msn, och pratade vidare. Jag upplevde hennes sätt som väldigt flirtigt. Detta har senare dementerats av henne eftersom hon då tydligen var upptagen. Det visste jag inte då, och när jag blev tillsammans med Linnea så dog våra konversationer ut. Jag kan inte heller säga att jag var särskilt intresserad. Hon var yngre än jag och detta var något jag då tyckte var något dåligt.

Sen gick tiden. Vi pratade ganska lite, och jag var överhuvudtaget inte särskilt aktiv på nätet de första månaderna med Linnea. Jag spenderade nästan all tid hos henne i Eskilstuna, så det var endast kortare sessioner helgon för att stilla den värsta abstinensen från emokids och fjortonåriga kevlarsjälar.

Men det tog slut, som så mycket gör. Jag får skriva om det en annan gång. Dock inte under rubriken dissningar. Nej, mitt och Linneas förhållande var det jag som sakta men säkert förstörde pga mitt då urusla självförtroende, till hon gjorde slag i saken och dumpade mig per telefon. Men det hör som sagt inte hit. Jag och Marie började hursomhelst prata igen.

Efter nio månader som singel, X antal töser det inte känts rätt med och en hälsosam dos misär hände något som skulle förändra förhållandet mellan henne och jag. Hon blev dumpad av sin pojkvän. Pojkvännen som hon då alltså tydligen varit tillsammans med hela tiden, vilket hade blivit fem år. Hon var förkrossad. Jag tröstade via msn och mobilen. Söta SMS om hur bra hon är och hur han inte var värd henne. Det hade jag själv fått av henne när jag hade varit i samma situation.

På kvällen den fjärde maj satt jag ensam vid datorn. Hon loggade in. Det var tydligen relativt bra, och hon behövde träffa någon för att tänka på något annat ett tag. Vi hade aldrig setts IRL. Efter några minuters betänketid sprang jag ner till tåget. Det var det sista som gick, halv tolv eller något var väl klockan. Jag har nog aldrig varit så anfådd. Jag sprang 200m men var anfådd som om jag sprungit Stockholm Marathon. På tågstationen var jag anfådd. På tåget var jag anfådd. På tågstationen i älvsjö var jag anfådd. På bussen till henne var jag anfådd. Sen gick det över, tur att man har kondis.

Hon kom och mötte mig. Ögonen var rödgråtna. ”Förlåt, jag ser hemsk ut” sa hon, och jag tänkte att det var den sötaste tjej jag någonsin sett. Det gjorde jag verkligen. Vi gick hem till henne och satt i hennes soffa. Vilken klockren människa på att munhuggas sådär härligt. Jag stormtrivdes. Vi pratade om allt möjligt. Till slut sjönk vi ihop bredvid varann där i soffan. Med hennes armar kring min hals och mitt ben fastkilat mellan hennes funderade jag.

”Fan. Jag vet vad som håller på att hända. Jag vet varför, och jag vet hur det kommer sluta. Men aldrig att jag inte tar den här chansen.”

Jag kysste henne. Och hon kysste tillbaka. Det klart jag var kär i henne. Moralmänniskor pratar alltid om hur omöjligt det är att fatta tycke för någon som man bara träffat en kort stund. Men ibland känns det läskigt bra. Sen gick det som det gick. ”One thing led to another” brukar man säga. ”Jag vill inte om det bara är rebound” hade jag sagt om och om igen. Hon svarade inte. Jag visste att det bara var rebound.

Sen sov jag över och morgonen därpå var hon som förbytt. Hon skulle bort senare på dagen och morgonens uppdrag var uppenbarligen att få mig ur lägenheten på så kort tid som möjligt. ”När ses vi igen nu då?” sa jag sådär gulligt ynkligt i dörrspringan. Hon svarade inte. Så någon halvtimme efter uppvaknandet stod jag där, i trappuppgången. Marie hade tagit första plats i SM i onenightstandutkastande. Sen gick jag till bussen. Solen sken.

Men som ni alla vet så är jag själv fyrafaldig svensk mästare i naivitet (viktklass medel), så jag trodde inte att loppet var kört. Jag skulle minsann kämpa för det här. Patrick fick äran att få SMS:et. ”Shit! Första tjejen jag spettar sen exet som det känns rätt med” stod det. Jag vet att jargongen är väldigt tvivelaktig, men så är det ju ofta mellan grabbar. När jag kom hem skrev jag att jag var kär, så det får väga upp grisigheterna.

Men hur som helst, det blev inte några fler barn gjorda där. Det var rebound. Jag försökte få henne att tänka om vid flera tillfällen, men det gick helt enkelt inte. Vi hade pusskalas den där natten i maj, och så var det med det.

Del 5: Då går jag ner i min fruktaffär
Offer: Mia
Plats: ”Björns” i Haninge, MediaMarkt, Stockholms innerstad
Tidpunkt: Oktober 2006

Kort efter att det tog slut mellan mig och Linnea så hängde jag med min kompis Robert till Haninge. Han pluggar på KTH där och de har en kvarterskrog som heter ”Björns”, där man kan inmundiga diverse läskande drycker och den fruktade björndräparen.

Hursomhelst, Robert och hans flickvän hade gett sig den på att hitta mig någon, så de hade dragit dit flickvännens kompis Mia. Och ja, det funkade rätt bra mellan oss. Vi pratade hela kvällen, och spelade fyllespel tillsammans. Det var något kortspel där man skulle fylla ett glas med 25% av det man drack om man fick upp en kung. Och den som fick upp sista kungen fick dricka upp allt. Och det blev självklart jag, och Robert är nykterist och drack mjölk… Det var inte kul. Ett glas med öl, mjölk, cider och annan öl. Men vi hjälptes åt att dricka upp det, hon och jag. Så det var ungefär så det var. Alla bara satt en bit bort och tittade på oss och fnissade. De var fullständigt övertygade om att kvällen skulle sluta i bingen hos nån av oss, med både BJs, HJs, HDTVs och Cleveland steamers.

Men så blev det inte. Istället sov vi båda över hos Robert och hans tjej, i deras lägenhet. Vi låg bredvid varann och pratade hela natten. Och dagen efter hängde vi med till MediaMarkt och valsade runt där. Det var ungefär då intresset svalnade, jag försökte söka kontakt hela tiden men blev avvisad. Tyvärr lider jag ju av det kroniska och ack så svårartade syndromet att jag inte kan förstå tjejer. Så när dagen kom till sitt slut bjöd jag likförbaskat ut henne på en dejt. Och ”visst, det kunde vi göra”.

Så dejt blev det. Vi spelade biljard och jag pratade. Och åt på McDonalds där jag pratade. Och gick till T-Centralen medan jag pratade. Och… Vänta, var tog hon vägen? Hon hade helt plötsligt, utan att säga till, gått och köpt frukt på Tempo där. Väldigt märkligt, i vissa kulturer brukar man säga till när man ska gå någonstans. Inte Mia. Ooookej.

Missade pendeln gjorde vi också. ”Neeeej” var hennes spontana reaktion. Då insåg jag att det inte fanns något slags intresse. Det finns ju ingen som njuter av ens sällskap som längtar efter att få komma hem. Så jag frågade om jag borde känna mig dissad. Och då fick jag veta att det fanns någon annan. Och så fick det vara med det. Vi kramades, kom överens om att vara vänner, och sågs aldrig igen.

Del 4: Certificate in Advanced Stalking
Offer: Hanna
Plats: Huddingegymnasiet
Tidpunkt: April 2005

I gymnasiet läste jag ganska mycket engelska. Engelska A, B, C och det som kan liknas vid D, Certificate in Advanced English. Högskoleengelska typ. De två senare kurserna läste jag ihop med en fruktansvärt söt tjej vid namn Hanna. Hanna såg ut som en modell, lång och nästan skräckinjagande på något vis.

Det var också med denna tjej jag tog risker ”IRL” på riktigt för första gången. Tidigare hade det bara varit lätt att prata med folk man var intresserad av på nätet. Så en sen eftermiddag var det lärarkonferenser på skolan. Så de flesta antog att det inte var någon lektion, och hade gått hem. Alla utom jag och Hanna. Vilket guldläge! Så vi hade en mysig lektion ihop, och delade leenden och skratt. Tyvärr lider jag ju av den kroniska sjukdomen att jag tror att alla som är trevliga är kära i mig, så det gick ju som det gick. Som vanligt.

Efter lektionen sa vi hejdå till varann; hon gick mot utgången och jag mot mitt skåp. Men ICKE att historien slutar här, tänkte jag, och gick efter i rask takt. Jag hann upp henne och vi pratade på vägen hem.

Och så blev det. Lektionen efter stod jag medvetet och pratade med mina klasskompisar som skulle på nästa lektion (medan jag inte hade kemilabb förrän en timme senare), för att maskera mitt väntande. När hon gick ut slank jag efter. Jag minns att jag tänkte hur otroligt stalkigt mitt beteende var, och sa givetvis detta till henne som sedvanligt nervöst smalltalk.

Daniel: Hej. Vilken stalker jag är. *nervöst skratt*
Hanna: Ja… *tittar bort*

Usch. Men trots detta så gick allt rätt bra, vi pratade om väder och vind och hade trevligt. Och efter att jag vinkat av henne sprang jag snällt tillbaka till skolan och hade lektion.

Tredje gången detta hände stod vi tillsammans och väntade på hennes buss. Jag pratade på om vad hon gillar för musik och hejsan hoppsan, men jag märkte hur besvärad hon var. Till slut frågade hon om inte jag skulle gå snart. ”Jo” sa jag, och gick hem. Jag fick IG i Advanced Stalking.

Senare kom det fram på annat håll att hon redan var upptagen. Så jag får väl, för att försöka bibehålla självkänslan, anta att det endast var därför hon inte slängde sig framför mina fötter och sa att hon ville föda mina barn… Yeah.

Del 3: ”Om några år kanske”
Offer: Malin
Plats: MSN, någon skola på okänd ort längs Roslagsbanan, Club Clara
Tidpunkt: Mars 05 – Augusti 05

När jag var tillsammans med min första tjej, allmänt känd som ”C”, så började jag prata med en flicka som hette Malin. Malin var väldigt intresserad av mig, men jag var ju upptagen. Och om det är något jag är så är det trogen. Så det så. Så det blev inget, men vi fortsatte att prata en del på MSN. Hon var flirtig och jag var varken avvisande eller uppeggande.

Så tog det slut med C, en dag i mars. Jag blev ledsen. Men då fanns hon där, och tröstade mig. Naaw. Men jag var ändå inte intresserad, av naturliga skäl. Man köper inte en ny hund en kvart efter den gamla dör. Hur som helst. Sedan ebbade allt ut, och vi pratade lite sporadiskt.

Jag minns ärligt talat inte vad som hände, men jag fann mig själv med att ha känslor för henne när jag väl kommit över C. Jag blev bjuden till hennes skola och vi umgicks en hel dag. Allt kändes bra. Men nej, då var det inte kul längre. När jag väl var intresserad så fanns det ju ingen sport i det hela. Så väl hemma berättade jag hur jag kände, och fick en block som svar. Sedan hördes vi inte av mer.

Det var först flera månader senare, när jag och min vän Robert var på den obskyra krogen ”Club Clara”, som jag såg henne igen. Jag sneglade åt hennes håll, och hon sneglade åt alla håll utom mitt. Dissad slog jag mig ned en bit bort och tänkte inte mer på saken. Men med hjälp av lite alkohol tog jag fram mobilen och SMSade ”Skål! ;D”. Fick inget svar. Här brukar de flesta ge upp. Men fylle-Danne är inte de flesta. Jag gick förbi och hälsade på henne, och det visade sig att hon inte haft glasögonen på. Där hade vi anledningen.

Efter lite pratande skulle hon och hennes tjejkompis upp och dansa. Då mitt dansande påminner om en mongolid gorillas hängde jag inte med. Jag satt snällt kvar och smuttade på min cider. Tills de kom tillbaka och satte sig ner igen… Vid ett annat bord. Med en annan kille. Sånt där är fan inte ens roligt. Jag svalde hårt och tittade ut genom fönstret. Robert frågade om vi skulle gå. Jag nickade, men vägrade låta udda vara jämnt. Jag reste mig och gick fram till Malins bord.

Det var här som jag drog det som mycket väl skulle kunna vara mänsklighetens sämsta raggningsreplik. Man skulle kunna tro att jag hittade den på en papyrusrulle djupt inne i ett kinesiskt tempel, där dess slagkraft tvingats låsas in efter att ha utplånat tiotusentals hunner. Men så var det inte. Jag hittade den i mitt ack så berusade huvud. Är ni beredda?

”Ja, vi ska gå nu i alla fall… Har man nån chans på dig eller?”

… Ugh. Jag fick som svar ”om fem år kanske”. Min mun sluddrade fram ”Fem år? Det är ju aslång tid!”, varpå hon svarade ett enkelt ”hejdå”. Så fick det bli. Jag såg henne aldrig mer.

Nu för tiden bor hon i australien med sin pojkvän där. Så kan det bli här i livet. 🙂

Del 2: La receptioniste
Offer: Karin
Plats: Com Hem HQ
Tidpunkt: November 2005

Ofta när jag visar mitt intresse för söta flickor så går det dåligt. Men ibland finns det tillfällen där det går… Ännu sämre.

När jag fick praktik på Com Hem för ungefär ett och ett halvt år sedan så var bland det första jag upptäckte att det fanns en förbaskat söt tjej i receptionen. ”Så trevligt”, tänkte jag, ”då har jag nåt snyggt att titta på när jag ska dit och hem”. Jag borde känt mig själv bättre än så. Det kan inte existera söta tjejer i min närhet utan att jag stöter på dem förr eller senare. Åtminstone inte när jag är singel, är jag i ett bra förhållande så får jag magiska skygglappar som gör så att jag teoretiskt skulle kunna gå rakt igenom även de mest flirtiga av tjejer.

Första dagen minns jag att den här tjejen, Karin, skulle ta med mig och ta ett foto på mig för mitt passérkort. Så vi gick iväg till ett litet rum med en digital pryl som tydligen skulle föreviga mitt anlete. Vi pratade lite på vägen, och då fick jag veta att hon hade gått på samma grundskola som jag, och kände igen mig. Hon kände igen mig! Det borde ju båda lite gott. Hon körde dessutom med varma leenden hela tiden. Såhär skrev jag i min helgondagbok samma kväll:

”Det brukar bara bli på ett sätt. Det slår aldrig fel. Någon är trevlig mot mig, som man är om man inte är en ohyfsad tölp. Vanliga människor är trevliga tillbaka och fortsätter med sina liv. Inte Daniel, inte. Han tolkar givetvis detta alldeles fel och blir kär och tror i all sin naivitet att detta är någorlunda besvarat. Det är det inte, och han får de små hjärtskärvor han har kvar krossade i kärlekens mortel ännu en gång.”

Dag två på jobbet fick jag en bra idé när jag skulle gå hem. Jag gick först mot hissen och vinkade hej då till henne, men vände snart på klacken och sade att jag inte uppfattade vad hon hette. Karin alltså. Men jag fick inte riktigt den respons jag ville, så jag blev lite smågrinig.

Dag tre. Misstolknings-Danne och hans halvbror Naivitets-Danne slår till igen. Karin och jag pratade litegrann när jag hade lite tid över, och då frågade hon mig om jag fått min jobbtelefon än. ”Ja”, sa jag. Då frågade hon mig vilket nummer jag hade, ”i fall man vill ringa”. Jag berättade då att jag inte fått själva telefonen än, men att jag kunde återkomma med det. Hon tyckte vi skulle prata mer sen, och detta uppfattade jag på ett väldigt flirtigt vis… Idiot. Dag fyra insåg jag det som alla andra insett fem år tidigare. Hon jobbar i receptionen! Hallå? Earth to Danne? Kunder kanske vill ringa? Familj kanske vill ringa? Vad trodde jag? Att hon skulle sitta i telefon med mig i sju timmar varje dag samtidigt som hon rullar telefonsladden och tuggar tuggummi? Ibland är jag pinsam.

Dag fem var det klippt. Hahaha. Jag klarade mig i fem dagar. Inte ens en vecka. På fredagen den 18:e November skickade jag Karin ett mail, där jag skrev som följer:

”Hej. Hur står det till där i den välbesökta receptionen? Jag tänkte som såhär. Du har inte lust att äta lunch med mig någon gång nästa vecka?”

Det var då jag insåg hur uppenbar jag tydligen är när jag är intresserad av någon. Jag fick som svar att hon precis kommit ur ett längre förhållande, och inte var redo för något nytt… Herregud. Jag tyckte inte att jag skrev någon lång kärleksförklaring om hur jag vill gifta mig med henne på Hawaii och älska på stranden under månskenet, men tydligen var jag så uppenbar så att hon direkt visste vad det handlade om.

Sedan ignorerade Karin mig i flera dagar, och först en vecka efteråt sa hon trevlig helg med en gullig betoning och log igen. Några dagar senare träffade jag henne på stationen, varpå hon log åt mig, men då jag hade mamma på besök och med mig så kändes det konstigt. På jobbet mailade jag igen. Jag skyller på tillfällig sinnesförvirring.

”Ja hejsan.

Vad kan då jag vilja? Varför skriver jag ens ett mail till? Varför mailar jag en massa strunt istället för att bara gå fram och prata? Det är dagens frågor, tror jag bestämt. Men det är så fullt av folk där 24/7 så jag får ingen riktig connection. Tog just en omväg för att gå förbi dig (ärlighet varar längst, right?) men det gick inte så bra. 😛

Nåväl. Jag tänkte bara säga att jag gärna skulle ha pratat med dig när du log så sött i morse, men min mamma är på besök så jag hade henne med mig. Så du inte känner dig ignorerad. Eller något… Men men, jag är inte världens mest rationella människa, så kanske är jag den enda som ens tänkte på det, och bara gör mig till ännu större åtlöje när jag mailar igen. 🙂

Kram på dig.
/Danne”

När jag läser detta såhär i efterhand kan jag inte göra annat än att skämmas. Fick som svar att hon inte tänkte på det men att det var ett smart drag att låta henne vara i fred. Jag skrev inga fler mail till henne, och historien slutade med att vi sa ”hej”, ”hejdå” och ”trevlig helg” som alla andra. Inte mer. En gång undrade hon vad jag ätit till lunch. ”En korv” sa jag. Och det fick sätta punkt för denna udda romans.