Nyckelord

firmafest

Besöker

Om man ivrigt har följt min blogg den senaste, eh, dagen så vet man att jag var på mitt jobbs årliga sommarfest igår. Jag har gått varje år, men brukar inte stanna så länge. Jag tar två-tre Smirnoff Ice (som de enligt min chefs chef köper in enbart för mig – jag vet inte sanningshalten i det men väljer att känna mig smickrad) och socialiserar lite med kollegorna. Sen brukar det sluta med att jag går på toaletten för att sedan omärkligt pipa iväg hem utan att nån märker det. Anledningen är väl att jag tycker att det är så jobbigt att berätta att man ska hem. Inte för att jag har något slags Gud-komplex och tror att jag förstör allas kväll, men det brukar ändå bli ett gäng ”Neeeeeej inte ska du hem redan!”, ”Var inte så tråkig nu, Werner!” och ibland tillochmed lite fylle-fasthållningar och rivande och slitande. Då känner jag mig som en väldigt trist pensionär som ska vara i säng innan halv nio, och det är jobbigt.

Men! Igår var jag faktiskt där till de stängde. Riktigt trevligt. Här är några av kvällens highlights.

– Jag drack nog… Sex Smirnoff Ice á 4%. Jag vet inte om det är mycket eller lite. Känns inte som att jag har förmågan att bli sådär riktigt drängfull. Visserligen kanske det är svårt att bli det på nåt annat än starksprit; jag kommer fortfarande ihåg den där gången när jag drack lakritsshots på mitt förra jobb. Helvete vad det tog! Jag satt och pratade för mig själv på pendeln hem, och kvällen slutade med att jag kräktes i munnen och sluddrade nåt om att jag aldrig varit så full förut. Det finns på youtube!

-Daniel… Drick inte mer nu. Du vet hur du blir. -”Du vet hur du blir”… Nä! Hur blir jag? -Larvig! Och ser dubbelt!

– Jag och tre kollegor satt i ett hörn och diskuterade samlag. Det är spännande hur diskussionerna alltid ter sig åt den riktningen när jag är med. Jag berättade vissa saker jag inte ens skulle skriva på den här bloggen, och då är det illa.

– Hela TRE olika personer kom fram och berättade att de läser min blogg. Och att den är bra. Dock ingen av kvinnligt kön, och det är väl också lite det som är grejen. Jag har hört att bloggen har spridits lite på jobbet (och på min arbetsplats sitter det runt 400 pers), så nu vet jag ganska säkert att jag inte kommer att hitta kärleken på jobbet. Jag menar, come on. Min blogg är mycket, men inte en brudmagnet. Om man nu inte råkar tända på sjuk, självutlämnande humor förstås.

Men all in all en skoj kväll. Sen åkte jag hem och fylleåt den obligatoriska kebabtallriken. Och somnade som en stock. Och vaknade helt uttorkad. Och gick ner och handlade middag. Och åt middagen, vilken bestod av 14 skal tacos. Och fick helt sjukt mycket paltkoma. Och sov middag i någon timme. Och vaknade, kraftigt förvirrad. Och skrev detta.

Imorgon är det sommarfest på jobbet. Där kommer det att bjudas på Smirnoff Ice, den enda alkohol jag gillar (förutom nån obskyr cider möjligen). Så därför kommer jag att bli lite berusad. Det händer INTE ofta, men ett par gånger om året kan det vara skoj.

Så, på vilket sätt tror ni att jag kommer att göra bort mig?

A) Kissa ner mig på dansgolvet.

B) Ragla fram till chefen och säga: ”Aschå jag vill bara att du schka veta att du är tamejfan min BÄSCHTA vän!”

C) Börja gråta och klaga över min brist på sexliv inför alla kollegor.

D) Allt ovanstående.

Vi tar emot insatser fram till 12.00 i morgon.

danielfirmafest
Det här var jag ikväll.

En väldigt klyschig rubrik, måhända, men kvällen känns ändå som en väldigt stor personlig seger.

Fråga mig inte hur allting startade, men för ganska exakt tre år sedan så kunde jag inte ens åka pendeltåg till jobbet utan att hyperventilera av total social fobi. Det där är helt borta idag. Jag har sakta men säkert blivit bättre och bättre, och idag är det bara i vissa situationer som det känns jobbigt. Som t.ex när jag ska äta mat bland folk.

Ikväll hade då alltså företaget jag jobbar på sin årliga firmafest, och jag har bävat för i flera månader. Jag har ju en hemskt rolig förmåga att måla fan på väggen, vilket rätt ofta blir en självuppfyllande profetia rent ångestmässigt. Förväntar jag mig att det kommer att bli jobbigt så finner jag mig väldigt ofta med att faktiskt känna så också. Så därför funderade jag på att bara skita i allting. Bara ge upp och säga ”jag klarar inte detta just nu, det blir för mycket” – men icke. Jag gick på festen ändå!

Och ja, det var helt sinnessjukt mycket folk. Och ja, det var långbord med tillhörande trerättersmiddag. Och ja, jag satt mitt i fucking smeten. Verkligen en mardröm, faktiskt. När jag gick nedför trapporna in till själva markplätten i mitten av arenan kände jag instinktivt att jag bara ville smita därifrån. Liksom, försvinna i massorna och ta tåget hem. Men jag lät bli! Jag satt med hela kvällen, var åtminstone så pass social som man kan förvänta sig av en person, och åt t.o.m lite av maten. Absolut inga mängder, men att ta tio tuggor bland flera tusen personer, det är tamejfan stort för att vara jag. Och helt ärligt överraskade jag mig själv genom att knappt tycka det var jobbigt. Mäkta stolt över mig själv ikväll.

Och för övrigt så innehöll kvällen sånt som en firmafest måste innehålla för att officiellt få kallas firmafest, nämligen:

  • Ett evigt egorunkande av företaget; tänk överentusiastiska säljchefer på speed.
  • Minst en kollega som spydde i en papperskorg innan klockan nio på kvällen.
  • Kollegor som fullständigt borta klev upp på scenen och stod och juckade i luften.
  • Kollegor som spillde ut vin, cider, öl och kaffe över bordet. En av dem lyckades spilla ut sin dricka sju gånger under samma kväll.
  • Smått pinsamma chefer som inte visste om de skulle prata svenska eller engelska, så det blev varannan mening.

En mycket trefvlig afton!

forever-alone-party
Det här lär vara jag imorgon. :’)

I morgon så kommer jag att vara med om något slags eldprov, efter flera år med TYP social fobi. Jag säger ”typ”, eftersom det bara kommit i vissa situationer. Vissa dagar har varit bra, andra inte.

Det är stor firmafest med jobbet. ”Äh, en jävla firmafest, det klarar du väl?” tänker ni. Men till saken hör att företaget jag jobbar på är en multinationell koncern, så det kommer att vara tusentals anställda där. En av Stockholms största arenor är hyrd. Så… ja. Det finns potential att bli jobbigt, men också väldigt kul. Hoppas på det senare.

Kan inte ens minnas när jag var på en rejäl fest senast. Har liksom glömt bort hur man gör! Jag var inne i en klädesbutik och köpte en skjorta. ”Kan man ens ha den här på en sån tillställning?” frågade jag expediten, och lät väl ungefär som att jag precis anlänt från månen. Hon tyckte att den nog skulle bli bra. Hon gav sitt ord! Så om jag inte får ligga i morgon så tänker jag komma tillbaka och kasta en tomahawk i huvudet på henne. Haha! Nu skojar jag. Jag äger ingen tomahawk.

I fredags var det firmafest. Vi har en sån om året. En stillsam och ansvarsfull tillställning, där alla medverkande satt på varsin stol och smuttade på varsin lättöl. En av deltagarna hade köpt sig en mellanöl och blev givetvis portad på en gång. Fruktansvärt. Jag blev bestört!

Hur som helst. Till följd av detta blev jag berusad, för första gången på ungefär ett år. Jag tror senaste gången var förra sommaren, när jag blev ilurad av mina kollegor att beställa Cidraie, eftersom det inte fanns någon Smirnoff Ice på syltan vi var på (Scandic Malmen). ”Det smakar precis som cider!” sa de. Inte FAN gjorde det det! Det smakade som vitt vin.

Men till bilden alltså. Visst är den hemsk? Jag menar, TITTA PÅ ANSIKTSUTTRYCKET! Det tillhör en man som är fullständigt borta. En man som inte vet var han är, knappt heller vem han är. En man som skulle kunna bli daterape:ad precis när som helst. Notera också svullnaden i ansiktet, och det maniska leendet.

Det är en fullständigt hemsk bild, detta.

För några år sedan var jag på firmafest på mitt förra jobb. Där bjöds det på en aldrig sinande ström av lakritsshots, vilka jag glupskt inmundigade en efter en. Efter ett tag spelade det inte så stor roll vad jag drack längre, så en kompis lurade i mig ren vodka och sa att det var en lakritsshot. Jag märkte ingen skillnad. Då var jag i det stadiet där jag säkert hade kunnat dricka bensin och tyckt det smakade lakrits.

Nåväl, jag tänkte ge er som ännu inte äcklas av mig en ärlig chans att börja göra det, så här kommer den alltså igen. Daniel Werner presenterar: Berusad i Stan.