Nyckelord

feminism

Besöker

Jävlar vilken obehaglig dröm jag hade i natt. Jag brukar inte drömma mardrömmar, men detta var fan gränsfall.

Jag drömde att ett helt kollektiv av väldigt radikala feminister hade utsett mig som någon sorts huvudantifeminist som skulle bekämpas till varje pris. Så de skickade hotbrev, trakasserade mig på nätet, och hade nu t.o.m brutit sig in hos mig och stulit diverse sexleksaker (vad i helvete?). Jag besökte deras kollektiv, en stor övergiven villa. Där visade det sig att de stulit min post, bland annat en snowracer som jag tydligen beställt för flera år sedan. Jag skulle precis konfrontera huvudkvinnan i det hela när jag vaknade, med dunkande hjärta.

Jag tror att det hela baseras på en grej jag var med om för nåt år sen. Höll på som värst på Happy Pancake och skrev till en tjej. På hennes profil stod det att hon älskar Starcraft 2, varpå jag kommenterade att det var himla skoj då det inte är så många tjejer som spelar det. Hon svarade att det var extremt förminskande av mig. Jag ursäktade mig med att jag inte hade en enda tanke på att försöka förminska någon, utan att jag helt sonika tyckte att det var roligt att se kvinnliga Starcraft-spelare då det trots allt är en rätt manlig marknad. Sedan begick jag det ödesdigra misstaget att säga att det var tråkigt med en sån aggressiv ton, och blockerade henne. Inte som nåt straff, utan för att jag instinktivt kände att det aldrig skulle kunna fungera mellan oss, och då var det ju onödigt att fortsätta dyka upp i varandras sökningar.

Kaos! Efter några timmar fick jag ett facebookmail av en okänd kille, där han berättade att jag just nu blir uthängd på Twitter. Och mycket riktigt, personen använde mig som exempel på manligt förtryck. Hon hade censurerat mitt namn och bild, men läste man mellan raderna kunde man få ut hela mitt namn. Hon hade bland annat öppet frågat ”journalisten” Jack Werner om han hade en släkting som heter Daniel. Jag konfronterade henne och fick krypa till korset och förklara att jag inte menat något illa. Jag anser fortfarande inte att jag gjorde något fel, men tyvärr var jag tvungen att pudla för att inte få halva twittermaffian efter mig. Det var nåt jag bara inte orkade ta.

Jag övervägde ett tag att hänga ut hela twitterkonversationerna på bloggen, men då hade jag sjunkit lika lågt.

nannajohansson
Från Wikipedia.

Det här är Nanna Johansson. Hon är född 86, precis som jag, och kallar sig öppet för feminist. Vilket såklart är en bra sak. Hon har skrivit för allsköns dagstidningar, skrivit flera böcker, och är känd för att rita en massa normkritiska serier.

Men Nanna är också en hycklare. Hon verkar tyvärr att tillhöra den där sorten som inte tänker längre än näsan räcker. I egenskap av feminist torde hon vilja kämpa för jämställdhet mellan könen, att alla ska få bli behandlade på samma respektfulla sätt. Låter väl ganska fair? Men hon praktiserar inte den läran, enligt mig. Jag har skrivit om henne förut, där hon bloggade och publicerade skärmdumpar från konversationer med män på diverse dejtingsajter. Allt för att roa andra.

Nu har Nanna dessutom skapat en helt egen site, där hon utger sig för att vara en klassisk svensk blondin som är ute efter en amerikansk man. Det är själva settingen! Sen gör hon precis samma sak där; väntar på att män ska skriva till henne, och sedan svarar hon hånfullt, och lägger ut bilder på konversationerna. Då är det väl meningen att man ska tänka ”Haha, Nanna är så rolig, så ska män tas!” antar jag.

Alltså, jag har full förståelse för att man vill hänga ut män som kommer med skamliga förslag eller är allmänt otrevliga, men grejen är liksom att den stora majoriteten av alla killar hon pratar med är helt normala. Ja, de kanske kommer med ytliga komplimanger för tidigt. Ja, deras isbrytare kanske inte är de mest raffinerade. Ja, de kanske till och med framstår som rätt korkade.

Men de är normala killar, och förtjänar inte att hånas på ett sånt systematiskt sätt. Vad ger Nanna rätten att försöka göra dessa män, som i grunden bara letar efter kärlek/sex/närhet, till offentligt åtlöje? Det spelar ingen roll att hon censurerar deras bild och namn, det här är elakt och väldigt ofeministiskt. Om hon till exempel inte vill att män ska se kvinnor som saker, varför är det då plötsligt okej att hon själv behandlar dessa killar som något att bara roa sig med?

Nanna: Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Jag surfade runt lite på Ansiktsboken idag, och såg att min kusin var lite nere. Han ansåg sig ha blivit, ska vi säga, sexuellt vilseledd av en tjej. En av hans kompisar svarade.

vitkranktman

Jag avskyr visserligen ”Vita kränkta män” som argument, men det här kan inte kallas nånting annat. Hur är det ens möjligt att ha en sån kvinnosyn? Flera andra killar (och några tjejer!) stämde dessutom in, och tyckte att det är helt rationellt att kalla alla kvinnor för fittor och horor, samt vilja döda dem, för att en av dem inte ville ligga.

Och som grädden på moset. Killen i fråga är förlovad med en till synes söt och vettig tjej! Alltså… VA?! Hur kan han ha någon och inte jag? Vad är det för fel på världen då? Inte för att försköna mig själv allt för mycket, jag har såklart också haft stunder då jag varit dum i huvudet. Men jag tycker inte, har aldrig tyckt, och kommer garanterat aldrig ens att tänka, nånting i närheten av det där.

Gudarna ska veta att jag inte är den som brukar prata mig varm om feminism (jag ogillar feminism men tycker jämställdhet är viktigt, en paradox för vissa men det är inte en diskussion jag orkar ta upp här), men när jag fick se Zalandos nya (eller halvnya) reklam så märkte t.o.m jag vilka enorma könsstereotyper de använder. Detta är nu andra gången jag skriver om deras tramsiga reklamer.

Så vad syftar jag på? Tja, kanske det faktum att mannen är ute och gräver i trädgården medan kvinnan sitter inne och beställer kläder/skor på internet. Kanske det faktum att kvinnan skriker på hjälp första SEKUND som något tekniskt fel på datorn uppstår, eftersom tjejer såklart inte kan något om datorer. Och kanske det faktum att galna kvinnor kommer springandes så fort klädfontänen sprutar (jag lyckas inte se en enda man i skaran, trots att Zalando även säljer herrkläder).

Rätt äckligt faktiskt.

Fattade ni rubriken? En aff? Enough? Svenska? Engelska? Hihi! *ler* *busig* *fnissar* *osv*

Eh. Ja. Okej. Det senaste dygnet har varit ganska jobbigt. Jag har blivit kallad kvinnohatare och kvinnoföraktare av människor som inte har en aning om vad de pratar om. Det har kommit rena elakheter från typ trettiotvå olika håll. Så nu vill jag försvara mig.

När jag publicerade mitt förra inlägg så var det enda syftet att berätta om mina känslor och hur jag mår. Jag har alltid haft en kärlekslängtan som förmodligen inte är särskilt hälsosam. Jag vet inte om jag har haft särskilt svårt att skaffa tjejer egentligen, men det har alltid känts så eftersom jag uppfattat perioder av singelskap som längre och mer händelselösa än de nog varit.

När jag känt så har det varit väldigt lätt att känna sig enormt ensam, vilket i sin tur har lett till vissa stunder av bitterhet och irritation över ditt och datt. Och jag har något sorts kompulsivt beteende i att jag måste låta världen få veta hela tiden. Kalla det verbal diarré vid missnöje, eller nåt.

Sedan fann jag Twitter, och tyckte det var jäkligt spännande. Även där lyste missnöjet igenom de stunder jag kände så. Problemet med Twitter är dock att man inte kan förklara sig. Man har 140 tecken på sig, och ett klassiskt tweet består av en kort och rapp kommentar, ofta smått elak. Typ ”Ser på Skavlan. Kräks.” eller ”Gud, var är Lasse Kronérs hårlinje någonstans?”. Det finns inte utrymme till att vara politiskt korrekt.

Vad jag inte räknat med var att Twitter är en högborg för feminister och anti-rasister. Och det är absolut inget dåligt, men det finns ibland en ganska obehaglig ”är du inte med oss så är du emot oss”-känsla. Tycker man inte likadant så blir man direkt placerad i ett fack och spottad på. Alla är naturligtvis inte så, men det är en speciell gemenskap för likatyckande på Twitter. Och jag har flera gånger försvarat de som, enligt mig, felaktigt blivit placerade i dessa fack. Exempelvis att ALLA som röstar på Sverigedemokraterna automatiskt är rasister eller att ALLA som inte öppet kallar sig feminister automatiskt är anti-feminister. Det är inte så, och folk är väldigt snabba på att kategorisera andra människor. Precis som att jag själv har blivit kategoriserad som anti-feminist med unkna värderingar bara för att jag skrivit kritiska inlägg om fenomen som ”Vita kränkta män” (som vid ett tillfälle hånade en kille som skrivit en insändare där han beklagade över att tjejer är så kräsna nu för tiden – och ja, det var väl lite generaliserande, men jag tycker att det var fel att låta honom utstå offentligt bashande för det).

Hur som helst. Jag är väl känslig, men jag blir genuint ledsen av att bli kallad dessa saker av anonyma människor som inte ens känner mig. De har placerat mig i negativa fack enbart beroende på några tweets och några blogginlägg (som för det mesta varit ett försök till humor, och i vissa fall varit skrivna för flera år sedan – även jag har utvecklats sen dess, jag gillar t.ex ordet ”hen” nu till skillnad från för ett halvår sen då jag tyckte det var rent trams).

Ingen behöver gilla den här bloggen, men var inte så snabba på att döma mig som person. Att jobba för feminism (och anti-rasism) är en självklarhet, men jag klarar inte av att vara politiskt korrekt i precis allt jag skriver. Jag är inte perfekt. Skriver jag ibland något som kan tolkas som att jag generaliserar, är sexistisk eller nånting annat dåligt så är det förmodligen bara på grund av att jag inte tänkt efter, inte för att jag hatar kvinnor och är en allmänt ond människa. Ska bloggen bli 100% PK så måste jag anställa ett team av korrekturläsare. Det funkar inte. Jag är jag, och jag har sunda värderingar om det mesta, tro det eller ej.

Så, vad gör vi för att det här inte ska hända igen?

Jag har skapat en ny blogg på hemlig ort, där jag kommer att fortsätta skriva småbittra saker om jag känner för det. Nej, det är ingen fristad för flashback:ig anti-feminism, för sådana värderingar har jag som sagt inte. Det kommer att vara en blogg som fokuserar på humor, precis som den här gör (förutom nu på sistone då det blivit en del psykisk ohälsa – jag ska bättra mig). Men jag behöver få ha möjlighet att ventilera sådant som ibland kan tolkas som bittert och cyniskt. Då bloggar jag det där, och inte här.

Kram.

Nu tänkte jag göra nånting så ovanligt som att blogga lite halvfeministiskt. För det är faktiskt så; trots att jag har väldigt svårt för den här extremfeministiska ”hej vi hånskrattar åt via kränkta män och beter oss som douches”-kulturen som blossat upp, så finns det en hel del saker även jag reagerar på. Just nu finns det tre reklamer som jag kräks i munnen av att se.

3. Vera och John

Det är alltid spännande med reklamer som är gjorda av amatörer. Sådär så man inte riktigt fattar om det är meningen att allt ska vara en parodi eller inte. Jag får i alla fall enorma fet-men-rik-medelålders-gubbe-och-ung-blåst-lyxhustru-vibbar.

2. Kellogs Special K

Kvinnor väger sig offentligt, nojar över sina kroppar, och inser att Kellogs Special K är vägen till lycka. Män existerar inte i reklamen, eftersom alla vet att vår självkänsla alltid är på topp.

(Det fanns tyvärr inget klipp i bra kvalitet. Kellogs har väl insett sitt misstag och försöker röja alla spår.)

1. Zalando

Jag vet knappt var jag ska börja. Hela reklamen spelar på stereotypa könsroller där kvinnan handlar upp mannens pengar. Kvinnan är nån sorts utomjording som totalt fångats av alla dessa skoinköp, och mannen är en toffel som bara låter det fortgå.