Nyckelord

feber

Besöker

Här kommer anledningen till dåligt bloggande (eller okej, det finns en anledning till, men den ska vi kanske inte nämna här än): Jag är döende! Eller ja, nästan i alla fall.

I tisdags åkte jag bussen hem från jobbet som vanligt. Kände mig väl lite småseg, men inget speciellt. Satt med solen i pannan ganska länge, men tänkte inte på att flytta på mig. När jag klev av bussen så mådde jag piss – enorm yrsel, illamående, huvudvärk, och lite förhöjd temperatur. Och så har det pretty much varit sen dess. Jag har ingen jättefeber, utan det ligger på max 37,5. Men jag kan inte minnas när jag låg över 36,8 sist. Och jag KÄNNER mig ju fruktansvärt febrig. Som att det snarare vore 38,5. Det känns okej om jag sitter med en fläkt rakt i ansiktet, men så fort den är av så känns det som att jag är i klimakteriet. Dessutom har alla symtom utom yrseln försvunnit.

Imorrn ska jag till vårdcentralen, så får vi se vad de säger. Kanske är det bara inbillning? Det kanske bara är värmen? Men det har ju varit varmt i flera veckor nu, och jag har inte känt såhär förrän nu? Märkligt.

Jag är hemma sjuk. Vet inte riktigt vad det är frågan om, det är nån slags blandning av en tidig förkylning och magproblem. Som vanligt pekar allting på dödlig aidscancersyfilislupus. Tidigare idag trodde jag seriöst att det var blindtarmen; jag hade ett sånt karaktäristiskt magont (jag skulle allvarligt talat kunna tenta av en läkarexamen, som jag har googlat genom åren).

I tisdags gick jag hem från jobbet, och resan hem var kanske hemskast på länge. Bussen som stannar utanför mig går bara på morgonen och eftermiddagen/kvällen, så jag behövde ta tunnelbanan. Vilket jag inte hade lust med eftersom jag måste byta en gång – från blå till gröna linjen (dagens I-landsproblem; resan tar fortfarande bara en halvtimme). Så jag fick tips av en kollega att åka till Solna och sedan ta bussen därifrån. Tre stationer med t-banan och sen buss raka spåret hem. ”Najs!” tyckte en stackars förvirrad feberomtöcknad ung man.

Så jag åkte till Solna, och eftersom jag sjukdomen till trots var svinhungrig kom jag på den smarta idén att köpa med mig lite mat hem. Eftersom jag ändå var i Solna så kunde jag handla från tacobar! Alltså, jag ÄLSKAR tacobar! Och tacos, rent allmänt. När jag letade lägenhet så var närhet till tacobar ett väldigt tungt argument för Solna. Men så blev det Bromma. Hur som helst! Efter att ha irrat runt i centrumets katakomber en stund hittade jag mitt kära tacobar, köpte en stor ”nacho deluxe” och var på väg därifrån. Det gällde bara att hitta lämplig busshållplats. Helst en som kunde ta mig hem. Till saken hör ju att jag inte har något som helst lokalsinne, så det visade sig bli fruktansvärt svårt.

Jag gick fram till varenda hållplats och tittade på bussnumren. Nej, det var fel. Till nästa. Fel. Tillbaka till den första igen. Fortfarande fel. Jag kände att nachotallriken blev mer och mer oätlig för varje sekund. Det kändes som att jag hade ett mänskligt hjärta i påsen, som snart inte längre kunde användas till transplantation.

Efter tio minuter gav jag upp och frågade spärrvakten. Jag hade gått upp på fel ställe, och fick gå ner i tunnelbanan och upp på andra sidan. Inte satan fanns det nån busshållplats där heller. Så jag gick runt i säkert tio minuter till, dyblöt av svett, väldigt arg och muttrandes för mig själv (en blandning av ”nej jag hittar inte”, ”det går inte att hitta här” och allmänna könsord). Måste sett ut som en heroinist på rejäl avtändning. Till slut hittade jag i alla fall hållplatsen. Nästan. Det var åt fel håll, korrekt hållplats låg på andra sidan vägen. Som jag inte kunde gå över eftersom Solna inte vet vad övergångsställen är för något. Och just då kom bussen, naturligtvis. Den kom, den såg, den åkte iväg. Och jag var i princip grinfärdig av trötthet, feber och hunger. Övervägde att sätta mig ner på trottoaren och börja äta nachotallriken med fingrarna, som en annan lodis. Men nej. Trots allt lite heder kvar. Jag lät bli, hittade en gångtunnel, och var till slut på rätt plats och såg nån slags strimma av hopp.

Sen kom den här härliga farbrorn (jag har censurerat ansiktet eftersom jag fick skäll på Instagram).

busskursidioten

Han började röka inne i busskuren, den jävla såskoppen. Då tog Ung Ilsken Man™ över. Jag övervägde först att säga nåt i stil med ”Ursäkta, skulle du kunna vara god och dra åt helvete och röka den där nån annanstans?” men jag hejdade mig eftersom det var lite väl overkill. Kan inte hjälpa det, jag ser rött när jag är på det humöret. Det kan man inte tro när man pratar med mig i vanliga fall, man är ju något av en svärmorsdröm annars.

Jag reste mig i alla fall upp, tittade på gubben, och sa ”Nu får JAG gå härifrån eftersom du väljer att röka INNE I busskuren”. Jag tänkte ju att han liksom skulle fatta att han borde vara den som får anpassa sig till att andra människor inte vill andas in gift på ett sånt pass slutet område. För så är det. Rökare få anpassa sig till oss andra, inte tvärt om. Jag har fört den debatten flera gånger förut. De som själva röker tycker alltid tvärt om. Det är fascinerande; som att tjäran ersätter allt förnuft. Men ja, detta är väl ett annat blogginlägg en annan gång. Gubben verkade inte ens förstå vad jag sa, och jag kände att jag inte orkade kriga så jag gick därifrån.

Sen kom bussen. Väl hemma så pågick det NATURLIGTVIS nåt byggarbete vid övergångsstället, så jag fick ta en rejäl omväg för att ens kunna komma över gatan (jag bor vid Brommas näst mest trafikerade väg, och rusningstrafiken hade precis börjat). En timme efter jag gått från jobbet, och en halvtimme efter att jag hade fått min mat, var jag hemma. Men ja, halvkalla och väldigt degiga nachos funkar ju det också. Sen sov jag i fem timmar.

Horliv.

Nu är jag sjuk igen tror jag. Huvudvärken från helvetet, och varit snurrig och febrig hela dagen. Faktum är att det är så illa att jag spelade in en videoblogg gällande min sjukdom, men jag mår så dåligt att jag inte ens orkar publicera dem.

Det är SÅ dåligt att jag tog TVÅ (!) Alvedon nyss. Min lever lär förvandlas till aska.

Hur som helst. Tyck synd om mig.

Apropå det här med smygreklam på bloggar som gårdagens Plus i SVT handlade om, så kan jag meddela att jag ganska ofta får liknande saker. Senast häromdagen faktiskt.

God morgon Daniel,

Mitt namn är Nadia *efternamn* och jobbar som Marknadsföringsansvarig på
*företag*. Jag skriver till dig för jag gillar din blogg och
skulle därför vilja inleda ett samarbete. Låter samarbete som någon
intressant för dig?

Tack på förhand och ha en bra dag!

Med vänliga hälsningar,
Nadia *efternamn*
Marknadsföringsansvarig
*företag*

”Åh herregud!” skrek jag givetvis där hemma i soffan, alldeles uppspelt och med tankarna på de miljoner jag skulle kunna få tjäna… eller kanske inte. Jag svarade som jag brukar.

Goddag kära Nadia,

Tack för de vänliga orden! Kul att du gillar bloggen! Vilket är ditt
favoritinlägg? Och sedan, vilket slags samarbete talar vi om? Om det
är något sexuellt uppskattar jag om du bifogar bild på dig.

Med hopp,
Din Daniel

Av oklar anledning så fick jag aldrig något svar. Men Nadia, när du (som är en sån trogen läsare) läser detta – varför svarade du inte? Var det något jag sa? Vi behöver ju inte idka samlag på en gång, jag tänkte faktiskt att vi kunde lära känna varandra först. Ingen press.

Sen, när vi träffats ett par gånger, tänkte jag att du skulle kunna skriva ett inlägg på din blogg, där du nämner hur välutrustad och uthållig i sängen jag är. Låter det som något intressant för dig?

Jag vet inte vad det är med mig. Jag känner mig febrig i stort sett dygnet runt. Sen tar jag tempen. 37,2. Det är ingen feber. Nu för tiden har jag med mig en termometer i rockfickan. Jag vet att jag borde sluta, men jag har blivit besatt av den. Till och med på jobbet stoppar jag in den.

Termometern alltså.

I munnen alltså.

Nyss funderade jag på att köpa en blodtrycksmätare också, men jag inser själv att det vore som att öppna Pandoras ask. Den där jäveln skulle vara sönderanvänd inom en vecka.

Idag på eftermiddagen blev jag akut sjuk. Började känna mig dåsig och febrig. Då jag inte längre har någon termometer i rockfickan så kunde jag inte konstatera det hela. Jag var så borta i huvudet att jag försökte blippa kontokortet på bussen.

Det blev värre och värre. När jag gick mot tåget hade det gått så långt att jag haltade, pga stickande smärtor långt ner på magens högra sida. Ni google-doktorer vet säkert vad det handlar om. Precis. Appendicit. Inflammerad blindtarm. En blindtarm bara sekunder från att brista i kaskader av kroppsvätskor, och med ofrånkomlig död som följd.

Och så blev det. Jag fördes i ilfart till Sankt Görans sjukhus där ett expertteam av mycket erfarna kirurger från rikets alla hörn försökte rädda mitt liv. Men förgäves. Jag dog på operationsbor… Okej, nu överdriver jag lite. Nu är jag hur som helst hemma och har tagit tempen. 37,3. Märkligt. Eftersom jag i sjukdomsångesten inte orkade vara nyttig så blev det en hamburgare till middag. Nu känns det bättre.

Kanske var det bara min kropp som hade abstinens efter onyttigheter och försökte stöta bort alla främmande tankar på att äta nyttigt.