Nyckelord

fail

Besöker

Jag brukar inte göra reklam för andra humormänniskor därute i landet, men idag hittade jag ändå nånting som fick mig att gapskratta. Det finns tydligen fler än jag som lagar mat.

Efter att ha sett några klipp började en klump så sakteliga att växa sig stor inom mitt skärrade ego. Ja, sanningen är inte annan – jag har mött min överman. Matlagning med Daniel är inte längre bäst, om det nu överhuvudtaget var det tidigare.

Så… ja. Jag fattar. Ni kan lämna mig och min blogg och börja titta på deras klipp istället. Strunta i mig, jag är bara en gammal kvarleva från en svunnen tid. Det är dags för färskt blod. Stick bara. Dra hem till er hora! Som om jag bryr mig!

*gråter och tröstäter mjukost direkt ur tuben*

NU först insåg jag att jag skrev inlägget ”Wednesday Wednesday” på en tisdag. Jag tror jag tänkte att det var tre dagar sen söndagen. Eller något.

Facit för er som inte hängde med:

Wednesday = Engelska för veckodagen onsdag
Engelska = Ett västgermanskt språk
Språk = Ett muntligt eller skriftligt kommunikationssätt
Kommunikation = Ett sätt för Homo Sapiens att få ligga med varandra

Herregud vilken dag jag har varit med om.

Jag bestämde mig för att åka till Heron City efter jobbet, för att pilla lite på en Macbook Pro på Mediamarkt. Jag är ju trots allt en sån som gärna vill känna lite på sakerna innan jag betalar 19 700 riksdaler. Så när jag slutade för dagen tog jag en snabb koll på SL.se, och sedan tog jag snabbaste vägen mot Kungens kurva (ja, jag vet att det finns ett Mediamarkt även i stan, men jag gillar Kungens kurva, och så är det relativt nära hem).

Det visade sig bli något av ett äventyr.

Först tog jag tunnelbana till Fridhemsplan. Så långt allt väl. Bytte sedan till buss 77 mot Liljeholmen, fortfarande helt utan intermezzon. Men det var i Liljeholmen det uppstod lite problem. Det var tamejfan helt omöjligt att hitta rätt bussterminal! Det fanns en hel hop med olika, med bokstäver från A till O. Jag skulle placera mig på bussterminal J, tydligen. Och den var som bortblåst.

Efter att vilset ha vandrat omkring ett tag tittade jag på klockan och insåg att jag hade ungefär fem minuter på mig. Fortfarande ingen terminal att prata om. Det närmaste jag hade kommit var terminal F. Och där! Där plötsligt kom ju faktiskt min buss! Den stannade ungefär där jag stod, och passagerarna klev av. ”Var kan man kliva på den här bussen?” frågade jag chauffören. ”Nej! Absolut inte!” ropade han med en ton precis som om jag frågat om han kunde slicka mig i stjärten för femtio spänn. ”Jo, men VAR kan jag kliva på?” upprepade jag. ”Där nere” sa han och pekade mot ett av väderstrecken.

Jag, i min enfald, trodde att han menade åt det håll som alla bussar verkade åka. Nämligen ner i någon slags tunnel. Då jag inte kan minnas att jag nånsin åkt buss från Liljeholmen förut så trodde jag att bussterminalen fanns där nere. Jag började att gå längsmed väggen, ned i de onormalt ödsliga katakomber som jag trodde var mitt mål. Plötsligt hörde jag ett envist tutande bakom mig, och fann en annan busschaufför som ilsket gestikulerade att jag skulle vända och gå upp igen. Jag slog ut med händerna och signalerade att jag inte hade den blekaste aning var jag skulle nånstans, men han bara fortsatte att se ut som en arg fransman i en rondell.

Då gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag pekade finger åt chauffören. Jag såg honom i ögonen, och sen drog jag fram långfingret medan jag bet mig i underläppen. Jag tror nog mest att det var vilsenheten och irritationen som talade (plus det faktum att jag inte hade ätit nånting på hela dagen), men jag blev ändå ganska förvånad över mig själv. Och… lite stolt. Jag hade låtit mina aggressioner ventileras lite. Det var nästan så jag blev lite full i skratt när jag gick därifrån.

Sedan gick jag upp från bussgaraget (det stod nämligen på en skylt, det såg jag först när jag gick därifrån) och fortsatte jakten på rätt terminal. Nu hade jag missat min buss, men målet var mest att hitta rätt överhuvudtaget. Och efter att ha frågat två spärrvakter hittade jag äntligen min kära terminal J. Den var bredvid alla andra, på andra sidan bussgaraget. Det var inte alls långt bort, men med tanke på mitt usla lokalsinne hade de förmodligen behövt visa vägen med ljusslingor i marken för att jag skulle haft något hopp.

Så jag klev på bussen mot Kungens kurva, Heron City, Mediamarkt, och min kära Macbook. Den här busschauffören (jag verkar ha otur med sådana) körde som en galning, så jag gjorde en annan sak jag aldrig gjort förut. Jag satte på mig säkerhetsbälte på bussen. Genast blev jag 90 år gammal.

Efter vad som känts som flera timmar var jag äntligen framme, gick in i affären, och smekte datorn en stund. Den var fin. Vilken skärm! Ge mig!

Det tog nog bara en sisådär tio minuter innan jag var färdig och skulle åka hem. Det gick naturligtvis inte heller smärtfritt. Jag klev på buss 710 som enligt SL.se skulle föra mig mot hemmet. Det var bara det att jag inte läste ordentligt, utan tog bussen åt fel håll. Så jag åkte från Kungens kurva till Skärholmen. Vilket var slutstation. Alla klev av, men jag var så säker på att bussen skulle åka vidare att jag bara satt kvar och såg ut som ett fån. De andra passagerarna tittade konstigt på mig. Och jag tittade lika konstigt tillbaka på dem, tills jag insåg att bussen var tom. Då klev jag av och såg den rätta bussen på andra sidan vägen. Jag klev på den, åkte tillbaka till Kungens kurva, och sedan vidare hem. Herre-jävla-gud.

Kan man inte få en remiss på ett stycke ledsagare? Jag kan uppenbarligen inte resa på egen hand.

Läste i Expressen om hur IKEA retuscherar bort samtliga kvinnor ur den Saudiarabiska katalogen. Två tankar om detta:

1. Vilka sjukt skillade Photoshoppare som jobbar på IKEA!

2. Då vet vi att IKEA är precis lika pengahungriga som alla andra företag. Alla sunda värderingar är som bortblåsta så fort man kan tjäna lite pengar på att vara andra kulturer till lags. För helvete. Visa lite stake istället, och bojkotta sådana jämställdhetsmässiga U-länder!

Idag, kära vänner, är jag INTE på gott humör.

Dagen har väl varit helt okej, men jag förvandlades till mitt hulk-alter ego när jag skulle gå på posten efter jobbet. Det är då jag blir en ung ilsken man, och inte riktigt känner igen mig själv. Det är då jag går lös på min omgivning, och släpper all den där hemska ilskan fri.

För det första hade jag grundat lite med att sova på pendeltåget, så jag var nyvaken och irriterad när jag klev av och påbörjade färden mot posten. Varenda människa tycktes vilja gå framför fötterna när jag gick, som en hemlig agenda dikterad från den hemliga underjordiska verksamhet som existerar enbart för att göra mitt liv så irriterande som möjligt.

När jag väl kom fram till posten tog jag upp telefonen, meddelande mitt fyrsiffriga paket-ID, och berättade sedan att paketet ska skickas tillbaka eftersom jag annullerat köpet. Jag beställde nämligen en ny webbkamera på lördagen, avbeställde den på söndagen (på grund av att den inte fungerar med mac – det lär bli macköp relativt snart), men likförbannat hade de skickat paketet på måndagen. Blir nästan arg bara av att tänka på det hela.

När tjejen i kassan hämtat mitt paket var det den mest diskreta avsändare jag någonsin sett. Jag köpte kameran från Pixmania.se men kartongen var helt omärkt och med en mumbo-jumbo-avsändare. Inte direkt som Webhallen, som klistrar polistejp med sin logo över hela paketet. Då vet man åtminstone varifrån det kommer. Men nu visste jag alltså inte vad det var i, och eftersom jag köper en del småsaker på ebay och liknande så kunde det vara i princip vad som helst.

”Alltså, jag vet inte vad det är för nånting”, sa jag och visade upp lika delar frustration och förvirring. Under några sekunder övervägde jag att helt enkelt öppna paketet, men då hade det inte gått att skicka tillbaka. Dessutom kanske det hade varit något helkonstigt sexhjälpmedel jag beställt under någon kåt-dimma och sedan glömt bort när nyktrat till. Så jag lät bli.

”Jag vet inte vad det är…” sa jag igen, medan gubben bakom började harkla sig och skruva på kroppen för att tydligt signalera att jag slösade hans alltför värdefulla tid. ”Nej… Det vet ju inte jag heller” sa kassörskan, vilket jag i min irritation upplevde som hånfullt. Vid det här laget kändes hela kroppen som den kokade av pinsamhet. Varför vet jag inte ens. Till slut bad jag ändå kassörskan att skicka tillbaka skiten, medan jag ilsket gick därifrån. Ett par glåpord åt den stressade farbrorn bakom mig hann jag även yttra. Förhoppningsvis inget han hörde.

Jag ville ju inte skicka tillbaka något jag inte visste var det var, så jag ställde mig bredvid en trave ölburkar, och försökte desperat hitta mitt bekräftelsemail från Pixmania. Hjärnan fungerade dock inte, eftersom jag är världssämst på att hantera stress, så jag fann mig med att öppna och stänga mail-appen några gånger.

Då blev jag så arg att jag bet mig själv i handen. Så nu har jag två fina tandrader formade som en ring vid ena tummen.

Efter en stunds letande hittade jag slutligen mailet, och kunde bekräfta att paket IDt hade samma sista siffror som kollinumret. Det var rätt paket. Ilskan hade dock ännu inte lagt sig, så jag fullständigt klampade därifrån. Jag var ett ”DUMMA MAMMA!” från att kunna kallas Lotta på Bråkmakargatan.

Nu sitter jag här och tröstäter potatissallad. Ibland hatar jag mitt liv lite.

Tänk er följande scenario:

En ung man på en sisådär 26 höstar sitter på pendeltåget hemåt. Han sitter med hörlurar i öronen, och ser med tom blick ut genom fönstret. Kanske tänker han på vad han ska äta till middag. Kanske tänker han på någon form av avföring. Det får vi aldrig veta.

Hur som helst har han begått ett stort misstag. Ett ödesdigert sådant. Han har glömt att sätta i hörlurarna i telefonen, så just nu strömmar musiken obehindrat från högtalarna och in i medpassagerarnas irriterade sinnen. Den unge mannen själv märker ingenting. Istället höjer han volymen, eftersom han tycker att ljudet är lite lågt. Allt till medpassagerarnas ännu större förtret.

Varför tycker jag att detta är det absolut värsta som skulle kunna hända? Nog för att jag lyssnar på rätt skev musik ibland, men… är det verkligen hela världen?

Idag var jag och pantade burkar. Hoodiladi hoodiladi hoppsan en sån dag! När jag skulle scanna in mitt pantkvitto uppstod lite raggmässig magi från min sida.

Ung kassörska: Hej!
Jag: Hej… Hjälp! *pekar på maskinen som kräver en anställds ID-kort*
Ung kassörska: Öh… *ser förvirrat på skärmen*
Jag: Ja…
Ung kassörska: Pant?
Jag: Japp. Pant.
Ung kassörska: … Jaha! Nu är jag med. *blippar kortet mot läsaren*
Jag: Tackar!
Ung kassörska: *tar kvittot innan jag hinner* Kvitto?
Jag: Nja… Det kan du behålla. Som ett minne.
Ung: *märklig tystnad* … Tack?

”Det kan du behålla som ett minne”? Vem är jag egentligen?