Nyckelord

fail

Besöker

Om jag precis städade ur kylen? Ja.

Om jag hittade en gammal bunke guacamole från Dackefejden? Ja.

Om den var helt svart? Ja.

Om jag tänkte ”fy helvete, det där vill jag inte komma i närheten av”? Ja.

Om jag skulle skölja ur bunken? Ja.

Om vattnet hade ett sånt tryck att guacamolen stänkte upp rätt i mitt ansikte? Ja.

Om jag svor? Ja för fan.

Idag skulle jag köpa dagens lunch på det lokala mackstället. Inte mackställe som i bensinmack, utan som i ”ställe som massproducerar mackor utav matmässig karaktär” (direkt från SAOL).

Problemet är bara att jag STÄNDIGT lyckas missa avfarten, så att säga. Mackstället är som i ett litet skrymsle, och jag finner mig själv med att hela tiden gå förbi det utan att tänka mig för. Och det intressanta ur beteende-synpunkt är hur jag aldrig vågar erkänna mitt misstag och gå tillbaka så fort jag kommer på mig själv. Istället går jag lite längre, och sedan står jag och liksom SIGNALERAR ”hmm, jag vet inte riktigt vad jag är sugen på idag” med hela mitt kroppsspråk, bara för att ingen ska tro att jag begått en sådan dödssynd.

Häromdagen kom jag att tänka på en kort episod från när jag var liten. Jag får såna där flashbacks ibland, oftast saker som får mig att göra en rejäl facepalm eftersom jag var ganska pinsam redan då.

Detta var när jag gick i lågstadiet, ettan eller tvåan. Jag och min barndomskompis Mikael lekte, nånstans framåt eftermiddagen när det plötsligt hette ”fritids” eftersom man bara satt och väntade på att bli hämtad av exempelvis mamma, pappa eller mormor. Jag minns inte riktigt vad vi brukade göra under all denna dödtid, men förmodligen blev det innebandy, ritande eller Mahjong med Eva CP. Mahjongstunderna var de enda gångerna man gillade henne, tanten.

Så jag och Mikael lekte alltså, varpå jag plötsligt blev kissnödig. Jag gick in på toaletten, lät med lätthet urin passera ur den då ännu obesudlade penismynningen, spolade, och skulle sen tvätta händerna. Och givetvis blev det en jävla sprutt på kranen, så jag fick en liten vattenfläck på byxorna. Precis i skrevet. Varför blir det alltid i skrevet?!

”Attsingens (på den tiden kunde jag inga grövre könsord), Mikael kommer att tro att jag kissat på mig!” tänkte jag. Och det var då jag begick det fullkomligt ÖDESDIGRA misstaget att försöka ordna upp min situation. Fråga mig inte hur min pojkhjärna tänkte, men jag tänkte att om jag stänkte MER vatten på byxorna så skulle det verka mycket mer troligt att det var kranens fel. Så mycket kan man ju inte kissa på sig, eller hur?

… Jodå. Jag kom ut ur toaletten med en enorm fläck i grenen, och förklarade att jag spillt vatten. ”Ah… Jag förstår” sa Mikael med en ton som att han ville försäkra mig om att han inte skulle berätta för någon att jag var en byxkissare. En byxkissare…

Ikväll får den här byxkissaren upprättelse.

Idag köpte jag en hamburgertallrik på det lokala hamburgertallriksinköparstället. När jag fick min mat sa de ”smaklig måltid”, som sig bör.

Jag svarade ”detsamma”.

Jag gjorde förresten en ofrivillig gangnam style (ring SAOL!) på bussen i morse. Precis när man kliver på brukar det ganska ofta vara en relativt hög tröskel. Det var det inte idag, eftersom chauffören hade tippat bussen åt de påstigandes håll.

Själv förutsatte jag att det skulle vara en tröskel, vilket orsakade att jag klev på bussen med ett jättestamp.

Kollega 1: Uh?
Jag: … Va?
Kollega 1: HUH? HUH?
Jag: Va?!
Kollega 1: JAG HÖR INGENTING!
Jag: Okej?
Kollega 2: Han pratar i telefon.
Jag: Jaha! Jag trodde att han blivit sinnessjuk.

Varför känner man sig alltid så urbota korkad när man försöker prata med någon som pratar i telefon?