Nyckelord

ex

Besöker
msnyaliv

Varför? Bara… varför?

”Mitt ex, det lilla livet, kanske borde ha läst detta” åsyftade inte att hon på något sätt gjorde nånting fel i vårt förhållande. Vi hade bara två vitt skilda personlighetstyper. Varför måste jag, på grund av en misstolkning av ett inlägg, bli straffad med denna information? Jag hade redan råkat se nån sorts pussbild med henne och den nya karln i en gammal Facebook-status. Det räckte där. Jag ville helst inte veta hur bra han är och hur dålig jag var.

Jag kan inte påstå att jag saknar att vara tillsammans med M, men nånstans gör det väldigt ont att höra såna saker.

Jag är väl en självömkande person, bara. Varför kan jag inte få vara det? Varför ska folk känna sig tvingade att kommentera och kritisera mig som person? Och om jag nu framstår som icke-feministisk ibland, gör det mig verkligen till en person som förtjänar spott och spe? Varför vill folk ständigt lägga ord i munnen på mig? Varför vill folk sitta och bestämma att jag därför har ett kvinnoförakt? En blogg som till 80% är skriven i syfte att roa, definierar den mig som person?

Jag har aldrig tidigare haft så stor lust att bara lägga ner alltihop. Jag vet att jag är en bekräftelsebehövande person, men bloggen känns inte värd det längre. Jag får alldeles för lite positiv kritik jämfört med hårda ord. Det är helt enkelt inte kul längre.

Jag har lite skrivkramp just nu. Det finns visserligen väldigt bra saker att berätta om, men… sånt är ju inte lika roligt. En blogg är som bäst när författaren är deprimerad. Hur som helst så gick jag tillbaka lite i tiden, och läste gamla inlägg, i hopp om att få inspiration. Typ 34 sidor bakåt fick jag se det här:

8. Hur är du att bråka med?

Jag är sådär osexigt konflikträdd. Kan inte minnas att jag i vuxen ålder skrikit på någon under ett bråk, det närmaste är väl på jobbet när jag rutit ifrån ett par gånger. Snarare blir jag sur och ägnar mig åt silent treatment ett tag. Jag vet, jag är en riktig liten tonårstjej. Däremot är jag inte långsint, och jag hatar att bråka, så det tar inte lång tid innan jag tar initiativ till att sluta fred.

Inte för att jag sitter och tänker på mina ex nu, men jag skrattade till när jag läste det. Det var visserligen sant när jag skrev det, men bara några månader senare träffade jag Micaela. Och under vårt sex månader långa förhållande gjorde hon mig TOKIG flera gånger. Jag PRIMALSKREK minst en gång i månaden. Haha! Good times.

Inget ont mot henne, det lilla livet, alltså. Jag är absolut inte världens lättaste att leva med heller. Men det är en sån där viktig sak, när det gäller ex. Man får inte glömma de dåliga stunderna.

Ikväll blev jag dumpad, av en flicka jag träffat i ett par månader nu. Jag måste erkänna att jag tycker att anledningen var fruktansvärt larvig, och i stort sett baserad på en enda helg som blev lite misslyckad. Men jag tänker inte vara någon bitter liten farbror som sitter här och beklagar mig. Känner hon såhär så är det så det får bli. No hard feelings.

Nu är bara problemet – vad gör jag med hennes awesomely awesome julklapp som jag redan köpt? Hon älskade Doctor Who, så jag agerade underbar pojkvän/dejt/nånting, och köpte en gyllene Dalek-modell (trots att jag själv knappt vet vad en Dalek är för något; det låter som en dammsugare). Jag googlade t.o.m en massa bilder, bara för att hitta rätt.

Så, läsare… Vad bjuder ni? Ett sällsynt samlarföremål, med en historia bakom! Bli en stolt ägare av en äkta J.T.E.F.S.D.D.M.S.H.G.S.I.Ö*! Jag kan signera den!

*Julklapp Till En Flicka Som Daniel Dejtade Men Som Hann Göra Slut Innan Överlämningen

Idag råkade jag se en f.d flickvän på ett community för folk som gillar BDSM. Och ja, jag är medlem på en dylik sida. Dock väldigt lite för att jag uppskattar BDSMandets ädla konst – jag är själv väldigt vanilj av mig – utan snarare på grund av det faktum att jag känner att jag måste finnas på varenda mötesplats på hela internet. Det är som en sjukdom. Men skit nu i det.

Jag såg mitt ex där. Det var en halvskuggad bild med refens till hennes namn. Jag blev fundersam. Läste en text om henne, och efter det fanns det inga tvivel längre. Det var garanterat hon! Dessutom hade hon markerat undergivenhet som en livsstil. EN LIVSSTIL! Det var då fan ingen livsstil som jag kände till!

Den här tjejen hatade vårt sexliv så mycket att hon till slut knappt ville överhuvudtaget. Jag trodde inte hon var så sexuell av sig bara. Och så får jag läsa om hur hon gillar att bli nedtryckt och påsatt med ett äpple i käften! Det var en mindfuck av sällan skådat slag.

Sådär ja, då var det som om ingenting hade hänt. Så att säga.

En liten episod utspelade sig. Dorthe skulle komma kl 14.00, och då var tanken att jag skulle vara långt därifrån. En sisådär tjugo i började jag bege mig, och eftersom jag nu ändå skulle ut så passade jag på att slänga lite sopor. En kartong med Webhallen-emballage, papper och annat bråte i, som skulle till grovsoporna, och så en plastpåse med matrester och en krossad mugg i, som skulle till det vanliga soprummet. Och nej, jag krossade inte muggen för egen maskin, i ett raseri över att jag har för få läsare av bloggen, utan det var faktiskt diskmaskinen som råkade vara lite för våldsam.

Jag placerade plastpåsen ovanpå kartonglasset, och drog alltsammans som värsta bagladyn. När det hela skulle över tröskeln vid ytterdörren började påsen längst upp att kapsejsa. Jag kastade mig mot den, men för sent. KRAAAASCH lät det, och påsen var i backen, och på något sätt hade jag lyckats skära upp hela långfingret på kuppen. Jag antar att den trasiga koppen var inblandad. Blodet forsade. Nej, inte ”hypokondrisk-man-forsade”, utan det FORSADE verkligen.

”Aaaaaaaaj faan” skrek jag så det ekade i trapphuset, eftersom jag stod med halva kartongen utanför lägenheten och andra inuti. Mycket irriterad och stressad, och med blodet rinnande längs underarmen, sprang jag in igen, stängde ytterdörren så att inte Salahuddin mitt i allt skulle se sin chans att rymma, och letade efter någon form av plåster. Allt skedde under mängder av både svordomar och könsord.

Inom kort var plåstet på och jag var iväg. Efter att ha plockat upp muggskärvorna från hallen, släpat ut kartonger och påse via hissen och ut genom porten, låtit bli att mitt i ilskan strypa två barn som undrade vad jag skulle göra, slängt kartongen i grovsoporna, gått med påsen till soprummet, insett att jag glömt nyckeln i låset till grovsoprummet, svurit, gått tillbaka och hämtat nyckeln, och slutligen slängt soppåsen så var allting äntligen klart. 13.55 stod klockan på. Jag hade undkommit med blotta förskräckelsen och ett långfinger som troligen aldrig kommer att kunna spela dragspel något mer.

Sen gick jag och tröståt en glasstrut, kraftigt självömkande. Se själva.

Idag ska mitt ex, kodnamn Dorthe, komma och hämta det sista av hennes grejer. Jag har vackert ställt fram det jag kunnat hitta i hallen. Själv ska jag befinna mig i nån park och äta glass tills hon SMSar att det är säkert att komma hem. Extremt moget av herr Werner, men så får det bli.

Vad ironiskt det hade varit om jag träffar mitt livs kärlek i den där parken.