Nyckelord

ensamhet

Besöker

Ibland borde man leva i en bubbla utan kontakt med omvärlden. Man skulle slippa vissa  psykiska smärtor då tror jag.

Idag var jag med om klassikern. Jag såg på Facebook att ett ex har skaffat ny pojkvän. Och då utan att själv stalka sönder henne, jag är faktiskt en sån som inte vill veta. Jag tänker inte plåga mig själv. Däremot såg jag det hela genom en gammal kommentar på en ännu äldre bild. Exet är en av ”the big three”, och som jag mådde väldigt bra med… ett tag.

Varför gör detta mig så nedstämd? En snabb analys av mina egna känslor säger mig att det inte är har med henne att göra, utan bara mig själv. Jag vill inte ha tillbaka något av mina ex; ett ex är ett ex är ett ex är alltid ett ex. Men det sårar mig att hon inte ville göra nånting offentligt, inte skylta med vårt förhållande på nåt sätt, när vi var ihop. Och nu är det första jag ser en stor pussbild. Då får jag mindervärdeskomplex.

Nåja. Den här känslan skulle jag behöva ligga bort nu. Fyll i blankett 5-B och lämna in i receptionen vid intresse.

I morgon är det nyårsafton.

Det här året har varit vad jag ärligt kan säga mitt livs värsta. Jag har förlorat två flickvänner och en bästa vän, mitt jobb, massor med internetvänner och bekanta, och en stor del av mig själv. Jag kan inte påstå att det är första året som jag mår såhär, dessa känslor har kommit smygande under säkert fem år nu. Men nu får det vara nog. Den senaste tiden har jag varit paranoid, blivit arg och brutit kontakten med många som mer eller mindre – oftast mindre – förtjänat det. Ingenting har varit roligt, det enda jag gjort utanför dörren är handlat mat och hämtat Lego på posten. Jag har inte känt igen mig själv, och har på allvar börjat känna mig som att jag håller på att förlora mitt förstånd. Jag har alltid sagt att den här ständiga ensamheten håller på att ta kol på mig, och det är ganska nära sanningen nu.

Nu ska jag spendera Nyårsafton ensam. Inte för att tycka synd om mig själv, utan för att det får markera slutet (hoppas jag) på den här depressionen. Det är dags för nya tag. Jag ÄR en bra kille som förtjänar att må bra, det gäller bara att försöka inse det själv. Det får jag göra 2010. 2010 ska bli ett jäkla bra år. Det bästa någonsin, helst.

Jag ritade en liten graf på hur året har varit. Igen, inte för att folk ska tycka synd om mig, utan kanske för att förklara lite mer målande hur det har känts. Visst har det hänt några bra saker också, men det är svårt att se dem i sitt rätta ljus just nu.

Daniels emoblogg nästa? Vad säger ni? Ska vi köra fullt ut, eller återgå till den vanliga glada Danieln som skriver om roliga saker istället?

… Hmm, nej, vi hoppar nog det. Man måste berätta hur man verkligen känner ibland. Det har jag gjort nu. Nu räcker det på ett tag.

Sådär ja, nu börjar det likna nåt med designen på bloggen.

För övrigt så… Ja, jag tycker det mesta med mitt liv suger just nu. Eller nja, det är väl snarare avsaknaden av kärlek som förpestar allting som vanligt. Det känns lite som att jag bara går på sparlåga just nu; som att jag bara lever en dag i taget i hopp om att det ska bli bättre en vacker dag. Dejtadaniel.se är uppe, men den orkar jag inte promota. Inte heller orkar jag ragga på något av nätets många communities.

Visst, jag har sporadisk kontakt med några människor av kvinnligt kön, men det är inget som känns särskilt rätt. Det är liksom bara en ytlig diskussion, ett ”nu ska jag se på film, herrå”, och sedan en känsla av likgiltighet i min kropp. Sånt orkar jag inte engagera mig i. Jag vill ha passionerade diskussioner om allt och ingenting från morgon till kväll utan att man tröttnar. Så som det var med Linnea. Och Hanna. Och Mimmi.

Ingen av dem vill jag nånsin se igen, men jag vill väldigt gärna vara med om den där pirr-i-magen-känslan igen. Tack.

Det är nog det som känns värst med att vara singel, om man tänker sig en specifik sak. Skedandet när man ska sova. Gah, det skulle jag kunna betala för att få. Åtminstone nästan.

Tänk om man skulle göra det; anställa en prostituerad för att skeda med en. Det vore ändå ett ganska soft jobb för henne. Ingen flåsande kostymnisse ovanpå henne. Ingen svettig medelålders gubbe inuti henne. Ingen pervers japansk affärsman som vill leka tentakelrape. Bara bli lite omhållen sådär. Naaaw.

But then again… No.

Gjorde slut med en vän idag, troligen min närmaste. Och såna växer inte på träd; inte för mig iaf. Tydligen var jag så pass hemsk i Dublin, på grund av min plötsliga magsjukdom, att det är helt oförlåtligt. Efter två månaders ovanlig tystnad och korta svar på msn så orkade jag inte undra längre. Vi har tydligen växt ifrån varann, vilket vi inte hade gjort innan Irlandsresan. Den verkar ha förstört allt.

Alltihop känns väldigt tungt, men det är så det får bli om det inte finns utrymme för förlåtelse. Jag har bett om ursäkt, trots att jag inte tycker att jag gjort något fel. Men det räckte tydligen inte, och då kan jag inte göra mer.

Nåja. Du och jag, Salahuddin.