Nyckelord

ensamhet

Besöker

Plötsligt känns allting så oerhört tungt. Det gör det visserligen ofta på kvällarna, men nu känns det som en stor klump av ångest.

Som läget ser ut just nu så ser jag ingen ände på mitt singelskap. Inget ljus i tunneln. Jag gör måhända inte mycket åt det själv, eftersom jag trots allt avskyr att socialisera på krogen, inte har någon lust att skaffa mig en hobby, och dessutom är ganska blyg och awkward vid nya kontakter. Men jag bara känner att jag vill ha någon att få tycka om nu. Och som kanske, kanske tycker om mig tillbaka. Det vore nåt, det.

Det kan gå långa perioder då jag tycker att livet går sin gilla gång i sin egen takt, utan en tanke på något vad kärlek heter. Men vissa saker påminner mig om tvåsamheten, som jag trivs så mycket bättre i. Att ha någon att få längta efter. Att spendera fredagkvällen med film och handhållning, istället för att somna till Idol vid tioblecket.

Men ibland tror jag inte att jag nånsin kommer att hitta någon. Jag vet inte varför.

Jag har gjort något fult. Något smutsigt. Jag har installerat World of Warcraft igen.

Plötsligt försvann allt hopp om något sorts socialt liv i en enda stor malström av dystert nörderi. Plötsligt satt jag i kalsonger och sköt demonbjörnar med pilbåge. Plötsligt åt jag kebab och lät resterna ligga på bordet medan jag maniskt fortsatte spela. Plötsligt satt jag klockan 02.09 och åt mikrad pasta carbonara, utan några som helst planer att vända tillbaka dygnet.

Wow, nu har den kommit. 25-årskrisen. I all sin prakt och med brännande ångest… Eller jag vet inte. Men ikväll känns det verkligen påtagligt.

Som vanligt är det detta gissel till Facebook som orsakat det hela. Jag såg precis att min barndomskompis, som är lika gammal som jag, har gift sig! Han har fucking gift sig! Självklart unnar jag honom detta, och jag är glad för deras skull, men ibland slår det en verkligen att barndomens dagar är borta. Vi blev vänner bland de första dagarna på dagis, och hängde sen ihop i över tio år innan vi gled ifrån varann efter gymnasiet. My god. Jag bajsade på mig hemma hos honom när jag var sex år, och fick låna hans mjukisbyxor. Nu har samma kille varit tillsammans med sin tjej i ett gäng år, och häromveckan gifte de sig alltså.

Och vad har det blivit av mig? En neurotisk, ohälsosamt bitter ung man, som lider av social fobi och inte längre kan äta mat bland folk. Som är trött dygnet runt, bara blir fetare, och inte kan behålla en flickvän längre än ett halvår. Dessutom har mitt World of Warcraft-konto blivit hackat.

Sen finns det såklart olika sätt att se på det hela. Jag har ett riktigt bra jobb, stor bostadsrätt, pengar på banken och en ansenlig samling Star Wars-lego. Men ibland tröstar det föga.

Playstation Network (PSN) har legat nere pga en hackerattack, för er som inte vet om det. Nu är allt igång igen, och som plåster på såren ger de bort två valfria spel. Jag valde ett som heter Dead Nation, ett arkadliknande skjuta-zombies-tills-man-inte-längre-tänker-spel. Och det var ju jävligt kul.

… Tills det kom en så svår bana, med så mycket zombies och annat otyg, att det ta-mej-faan inte GICK att klara. Blev så arg att jag kastade handkontrollen i väggen. Kollade att den var hel. Det var den. Slog knytnäven i bordet. Kollade att den var hel. Det var den inte. Sen, i stridens hetta, trodde jag att jag hade en annan skjorta på mig än vad jag faktiskt hade; en sån man bara kan dra av sig. Slet av mig skjortan så knapparna flög över rummet.

Plötsligt hade jag inte bara förlorat i spelet. Hela jag var sämst, jag var sjuk i huvudet, och ingen tyckte om mig. Då satte jag mig ner och snyftade litegrann, tills jag lugnat mig.

Jag är mycket patetisk, men sådant är livet för mannen med låg självkänsla.

Jag tycker det är tråkigt att vara singel. Det har jag alltid gjort. Speciellt tråkigt är det när det händer saker utöver det vanliga i stan, typ jul och nyår och födelsedagar. Eller som imorgon, valborgsmässoafton.

Det är en sån där bortglömd högtid som jag ändå tycker är ganska mysig. Man går ner till centrum på kvällskvisten, tittar på majbrasan och lyssnar på den årliga tant-kören som sjunger visor. Detta medan barn äter sockervadd, andra barn kastar stenkulor i elden, och ett tredje gäng barn bara skriker. Mitt i detta inferno stod jag och Dorthe och kramades förra året, och något i ens närheten av det kommer det inte bli tal om i år.

Således har jag bestämt mig för att deppa imorgon. Man kan ju inte gå sönder totalt av självömkan, så det blir en kväll av riktigt deppande och sen får det vara bra ett tag.

Jag ska nog spendera kvällen med att först tröstäta en hel burk Ben & Jerrys (direkt ur paketet, givetvis – eventuellt med bara händerna) medan jag tittar på ”Sömnlös i Seattle”. Sedan ska jag bli så mätt av allt hetsätande att jag springer till toaletten och kräks. Sen sjunker jag ihop i duschen och gråter medan jag låter de kalla strålarna skölja över mig som elaka glåpord. Efter det ska jag nog skära mig i armarna, gråtrunka och skrika i kudden tills jag somnar.

Vad ska ni göra på valborg?

Det är detta som är skillnaden mellan att ha ett förhållande och att vara singel. Helgerna. När man är i ett förhållande längtar man efter att få säga ”trevlig helg” till kollegorna, och bege sig hemåt. Som singel känns det helt annorlunda, åtminstone för mig. Man kommer hem till en tom lägenhet.

Nu har Dorthe flyttat härifrån. Vi gjorde slut för över en månad sen, men hon har varit här ganska mycket då det inte är lätt att hitta ett eget ställe i Stockholms stad. Nu har hon fått tag i ett rum hos en tant nånstans, och ett tio månader långt samboskap är slut. Jag antar att det är som att bli av med ett beroende; de första dagarna… veckorna… månaderna… är värst. Jag har ju vant mig vid att ha någon här, och nu känns allt öde. Inte för att klaga, det känns ändå som att det var rätt beslut att gå skilda vägar, men jag hade nog inte riktigt fattat det tills jag nu faktiskt känner av ensamheten på riktigt.

Jag längtar nästan efter att få säga hej till kollegorna på måndag igen.