Nyckelord

ensamhet

Besöker

Ikväll är det stor firmafest på jobbet. Globen är hyrd, och det är säkert tusen pers där.

Men inte jag. För jag har ingen lust. Jag skulle inte ha kul där, det har jag redan bestämt mig för. Jag intalar mig själv att fester inte är nånting för mig. Så nu ligger jag i soffan och känner mig allmänt oduglig till nånting som involverar socialt samspel.

Senaste gången jag var på fest, det var i femman. Hos Annika Schmidt. Man åt chips och lyssnade på Absolute Music. Efter det började jag bli impopulär, och sen har det bara hållit i sig. Det var mycket enklare när man var liten, antar jag. Nu måste man mingla, och visa sig intressant. Jag kan inte sådant. Jag vill bara bli omtyckt.

Usch vad jag känner mig ensam.

Ååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!

Jag vill också.

Urk, det är kaos i huvudet just nu. Nu snackar vi alltså inte sånt där vanligt ”tjena mannen, det är kaos på jobbet så jag ringer dig om en halvtimme”-kaos utan snarare Laserturks-KAOZ.

Ja, det där var väl ungefär det roligaste skämt jag kunde komma på för att lätta upp stämningen, inför det enorma klagobrev jag vårdslöst kommer att kasta ut i etern. För det är ju lite sådär. Så fort jag inte är glad och rolig för en stund, då genomgår jag en total förvandling i folks ögon. Jag har fått höra det så många gånger nu, inte minst av folk som står mig nära. De säger att jag bara tycker synd om mig själv; att jag inte gör något åt min situation utan bara ägnar mig åt självömkan.

De slänger ur sig nånting sånt, och sen tror de att det är klart där. Ord kan inte beskriva hur arg jag blir på dessa människor. De säger åt mig att jag måste göra ditt och datt; hur oattraktivt det är med någon som inte mår perfekt, som inte har någon självkänsla och som allmänt är som jag. Och sen sticker de bara. ”Du måste jobba på din självkänsla” är en av de klyschor som folk kör med. Om det vore så lätt så skulle jag väl bara trycka på den där självkänsla-knappen istället för att bara smeka den. Men så lätt är det ju inte.

Det känns som att livet är ganska meningslöst just nu. Jag bara står still och stampar på samma ställe, och det händer absolut ingenting. Det är en känsla av dels total apati och hopplöshet inför framtiden, och dels en tyst panikångest. Idag kom lite av det här fram på jobbet, när en kollega frågade varför jag verkar så bitter. Jag började orera om hur värdelös jag tycker ensamheten är. Jag bredde på mer och mer, tills det uppstod en sån där obekväm stämning. Han hade bett mig skicka saltet, och jag hade kräkts upp en hel saltgruva på tallriken. Typ. Sen försökte jag rädda situationen med att måla upp en humoristisk bild av mig gråtätandes Ben & Jerrys framför en chickflick, men slaget var redan förlorat.

Suck.

Jag vill ha en flickvän.

Det är inte så att jag naivt tror att en flickvän kommer att lösa alla mina problem, eller att jag inte kommer att behöva någon självkänsla om jag bara skaffar mig en tös. Jag vet att det inte är så. Och jag vet att låg självkänsla är osexigt. Och jag vet att det kommer när man slutar leta. Och jag vet att det inte är mig det är fel på, utan dig. Allt detta har jag fått höra så många gånger. Men allt blir så ofantligt mycket lättare med lite sällskap. Det kanske inte alla håller med om, men för mig är det så. Åtminstone förutsatt att det är en vettig tjej jag hittar och inte någon som super, slåss och vägrar släppa till. Men en sån tjej är ju å andra sidan ingenting man längtar efter, så ni förstår säkert vad jag menar.

Hur som helst. Jag önskar att jag hade någon i mitt liv.

Det vibrerade till i fickan. Med lysande ögon famlade jag efter telefonen, endast för att inse att det – åter igen – var ett reklamutskick från Telia. Det fanns bara en sak att göra. Maila dem.

Hej Telia!

Jag får i tid och otid reklam från er, via SMS till mobilen. Nu senast för några minuter sedan så var det reklam för ”Telia mobil plånbok”.

Eftersom jag lever på hoppet om att en dag bli kontaktad av en söt och rolig tjej i lämplig ålder, vars enda önskan är att bli tillsammans med undertecknad, så är det självklart att jag blir väldigt besviken när det gång på gång visar sig vara Teliareklam.

Således önskar jag att ta bort samtliga reklamutskick till mitt nummer. Och vänligen säg inte att det inte går, för det är självklart att det går. Det är knappast så att hela Telias mobilplattform är byggd runt dessa reklamutskick, och att allt kommer att explodera om det tas bort för just mitt nummer.

Tack på förhand!

Er tillgivne,
Daniel Werner

Jag loggade in på Mötesplatsen.se (ja, jag har inget liv, är desperat, är patetisk, har aids osv) och såg att jag hade fått ett mail! I ett enormt adrenalinrus klickade jag mig fram till meddelandet, bara för att se att det var en bekräftelse på att min prenumeration är förnyad.

Skitliv.

Ikväll har jag insett vilken ensamvarg jag egentligen är.

När jag träffar någon som verkar vara intresserad av mig så finns det ingen hejd på vilken underbar person jag är. Jag skrattar, skämtar, är rolig. Charmig. Oj så myspysig jag är. Kanske världens bäste potentiella pojkvän.

Men sen händer det som alltid händer. Livet kommer emellan på ett eller annat sätt. Jag inser att det intresse jag trodde fanns, det var bara någon slags hägring orsakad av hur gärna jag ville att det skulle vara sant. Och det är då jag förvandlas till en bitter ung man. Deprimerad. Tråkig. Allmänt hemsk.

Jag tänker inte utsätta folk för det något mer.