Nyckelord

ensam

Besöker

Jag tittar på Castaway och känner mig väldigt ensam. Och då handlar den filmen ändå om någon som är skeppsbruten. Hahaha… hehe… hrrm… Ja. 🙁

PS. Tom Hanks och en volleyboll – ändå en bättre kärlekshistoria än Twilight.

Jag känner ganska ofta att jag vill lägga ner den här bloggen.

Jag har sagt det flera gånger. Publicerat inlägg om att jag lägger ner alltihop. Sen har jag hejdat mig. Ångrat mig. Tagit bort inlägget och ersatt det med någon lättsmält humoranekdot.

Men faktum kvarstår att jag börjar bli ganska trött. Trött på mig själv, och vad jag använder bloggen till. Den är trots allt ingenting annat än ett verktyg för min egen bekräftelse. Jag vill att alla ska tycka om den här bloggen,och att alla ska tycka om mig. Så fort jag får negativ respons på ett inlägg så tar jag det personligt och blir deppig.

Som idag. Nu hände det visserligen på Twitter, men det är samma princip där. Twitter är ett rent helvete när man har låg självkänsla. De som följer en blir man lite glad för, men om någon avföljer en blir det en personlig katastrof varje gång. Idag avföljde en gammal kollega mig. En person som jag tycker väldigt bra om, och som har läst den här bloggen i många års tid. Nu avföljde han mig eftersom vi inte setts på väldigt länge, och för att ”det blev lite för mycket”. Jag blev lite för mycket. Och det är nog samma på bloggen.

Det kändes ungefär som att Robin hade bett Batman fara åt helvete. Dvs hemskt. Genast fick jag flashbacks till när min dåvarande bäste vän Patrick sade upp bekantskapen med mig för att jag blivit för självömkande och tråkig. Nu händer samma sak igen. Alla försvinner ur mitt liv. Flickvänner gör slut, vänner orkar inte med mig.

Nu vet jag väl kanske någonstans att han inte ogillar mig för det. Men i mitt stilla sinne känns det faktiskt väldigt ofta som att ingen tycker om mig.

PS. Ovanstående inlägg skall inte tolkas som ett rop efter bekräftelse, även om det må verka så. Jag vill bara, typ, berätta hur jag mår.

Ja, hörni. Det här med julen.

När jag var liten var julafton årets höjdpunkt. Jag minns tydligt hur jag kunde vakna redan vid sextiden (då menar jag alltså runt klockan sex; jag blev inte antastad som barn) och gå in och väcka mamma som vänligt men bestämt sa åt mig att sova lite till. Sen lade jag mig i sängen och stirrade i taket i någon halvtimme, för att repetera proceduren. Nån gång vid åtta-nio fick jag äntligen kasta mig över de julklappar som låg under granen. Visst älskade jag julmaten och gemenskapen också, men julklapparna var ändå drivkraften. Som för så många andra barn.

Såhär i vuxen ålder är det väl… inte lika roligt. Jag har en väldigt liten familj, vilket innebär få klappar och ganska lite gemenskap. Julmaten får jag mest ångest över, eftersom jag i allmänhet tycker att det är jobbigt att sitta till bords och äta.

Men det värsta är den genomborrande känsla av ensamhet som jag inte kan hjälpa att känna. Det spelar faktiskt ingen roll hur många familjemedlemmar som sitter vid bordet. Hur mycket de kramar om mig och säger att de tycker om mig. Hur många eller hur dyra julklappar jag får. Känslan består; en känsla av att jag inte riktigt hör hemma nånstans.

Jag anar att det är tvåsamhet jag längtar efter. Jag är visserligen ingen psykolog, men det känns inte som att det behövs heller. De få gånger jag varit i ett (fungerande) förhållande har inte den här känslan funnits. Go figure.

Jag gjorde det ödesdigra misstaget att gå in på Instagram, såhär en julaftonsmorgon. En enda stor kavalkad av bilder på par som klär granen, par som önskar oss alla en god jul, par som glatt visar upp sina välutrustade hem som bara osar av mysighet, par som håller varann i handen, par som pussilipussas, och par som goseligosar. Här par, där par, överallt par par.

Jag vill också bli en del av ett sånt par, nån gång. Då tror jag att jag skulle kunna bli lycklig på julen, på riktigt. Och kanske även annars. Jag har inte gett upp, än kan nog det här bli bra.

Nu tänkte jag att den här bloggen skulle ta en annorlunda vändning, åtminstone för ett tag. Jag ska försöka bli kvitt den hemska självbild som jag under många år plågats av. Någonting som gör en väldigt ledsen är känslan av att man inte tycker om sig själv. Att man inte är något bra. Att man, jämfört med alla andra killar, inte har nå-gon-ting att erbjuda. Det är en vidrig insikt; man har ju trots allt bara sig själv egentligen. Därför ska jag försöka skriva av mig om min väg tillbaka till ett drägligt liv utan röster som påminner mig om att jag är värdelös.

Just nu väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag ringde så fort telefonväxeln öppnade, och ändå så ska de ringa upp kvart över tolv. Säkert Alliansens fel.

Sedan lär jag väl få en remiss till någon fin psykologisk inrättning, vänta i veckor på att få svar därifrån, och sedan boka in tider som bara finns mellan 8-17. Ett effektivt sätt att säga ”nej Daniel, du kan inte tro att du ska kunna jobba heltid och gå i terapi samtidigt”. Det lär nog bli en del tjat om mediciner också, precis som vanligt. Jag har varit där, jag tänker inte ta sådant något mer.

Jag önskar bara att jag hade någon att dela det här helvetet med. En flicka att åtminstone dejta, som en liten ljusglimt i misären. Men det är väl just det jag inte ska ha. Det är min låga självkänsla som får mig att känna att livet inte är roligt när jag är ensam, och det är just därför jag måste lära mig att klara av det. Visserligen kan man väl tycka att jag redan utsatts för ensamhet så det räcker, efter två år. Men det kanske krävs mer. Jag måste lära mig att sluta längta, vare sig jag vill eller inte. Precis som en heroinist behöver heroin för att orka med avgiftningen, behöver jag någon för att orka med att sluta längta efter någon. Skillnaden är väl att heroinisten åtminstone får metadon. Jag får köra det här cold turkey.

Man borde kanske börja med såna där mediciner, trots allt. De har ju den roliga biverkningen att man tappar sexlusten totalt, och det skulle jag nog gagnas av just nu. Jag skulle vilja bli som en kastrerad hankatt, och bara äta och sova. Så mycket enklare allt hade varit.

Ikväll är det stor firmafest på jobbet. Globen är hyrd, och det är säkert tusen pers där.

Men inte jag. För jag har ingen lust. Jag skulle inte ha kul där, det har jag redan bestämt mig för. Jag intalar mig själv att fester inte är nånting för mig. Så nu ligger jag i soffan och känner mig allmänt oduglig till nånting som involverar socialt samspel.

Senaste gången jag var på fest, det var i femman. Hos Annika Schmidt. Man åt chips och lyssnade på Absolute Music. Efter det började jag bli impopulär, och sen har det bara hållit i sig. Det var mycket enklare när man var liten, antar jag. Nu måste man mingla, och visa sig intressant. Jag kan inte sådant. Jag vill bara bli omtyckt.

Usch vad jag känner mig ensam.

Jag sitter i soffan, vaken såhär mitt i natten. Känner mig i princip som världens ensammaste människa. Jag loggar då in på Chatroulette, i hopp om att träffa en annan själ att diskutera livets tillkortakommanden med.

Men det går inte. Allt jag ser är penisar. Erigerade penisar, tillhörande män som klickar bort mig så fort de ser att jag är man.

Horliv.

Idag är det måndag, det känner jag i hela kroppen.

Det började med att jag, sekunder innan deadline för att gå utanför dörren om jag skulle ha någon chans att hinna med tåget, insåg att jag inte hittade mina hörlurar. Jag sprang omkring i lägenheten, slarvigt rafsandes bland papper och colaburkar, i hopp om att hitta de försvunna lurarna. Till slut visade det sig att jag hade dem i bröstfickan. Min nya skjorta har nämligen två bröstfickor utanför varandra. Jag hade känt i den yttre, men inte de inre. Nu blev jag sen till jobbet på grund av detta. Utveckling är av ondo.

Sedan följde en tågresa av konstant magont. Kanske på grund av stress, kanske på grund av ångest, kanske på grund av sexuell undernäring. Det var hur som helst ingen höjdare. Men till jobbet kom jag.

Väl där kom vi in på det här med skjortor, apropå min egen nyinköpta sådana. Tydligen hade den en lite sned krage och behövde strykas. ”Ser det ut som att jag äger ett strykjärn?” fnissade jag, och förväntade mig att några skulle komma med gliringar varav andra skulle vara på min sida. Men så blev det verkligen inte. Istället tyckte samtliga att det är helt befängt att inte stryka sina egna skjortor, och jag blev notifierad att man ser sjaskig ut annars. Det blev bara ännu en sak i mängden saker som negativt påverkar folks syn på mig.

Jag ville svara att jag vissa dagar är så deprimerad att jag försummar de flesta vardagssysslor, men jag lät bli för att inte explodera i en kavalkad av självömkan. Men så är ju ändå fallet. Jag försöker sikta på att komma ur sängen på morgonen, så att ta fram både strykjärn och strykbräda och stryka mina egna skjortor känns som ganska rejält med överkurs.

Och åter igen ett inlägg där jag gör bra reklam för mig själv. Hej! 😀