Nyckelord

Dublin

Besöker

Att åka till Dublin slog ju jävligt bakut måste jag säga. Jag kan inte säga något annat, såhär med facit i hand. Så här kommer min offentliga ursäkt för det som hände i Irland.

Jag, Hanna (min dåvarande flickvän för nytillkomna läsare), min nära vän Patrick och hans flickvän hade sett fram emot resan i flera veckor. Och allt var fint när vi kom dit. Vi promenerade i stan, hörde på folkmusik och hade det allmänt trevligt. Vilken resa det skulle bli! Jag hade aldrig rest utomlands utan föräldrar förut, så det kändes extra bra att få göra det med folk som man tycker så mycket om.

Men så blev det inte. På morgonen, dag två, blev jag akut magsjuk och kalvade vid vägkanten. Vi fick åka hem, och jag spenderade den resterande resan med att ligga i soffan och må illa, och ha en grov ångest för att jag upplevde att jag förstört resan för de andra.

Första jobbardagen efter jag kommit hem så blev jag utskälld efter noter av Patricks flickvän. Tydligen hade jag varit helt hemsk i Dublin. Jag hade bara legat och tyckt synd om mig själv, och inte verkat intresserad av någon annan. Hade det varit hon hade hon minsann försökt engagera sig, och ta sig i kragen.

Sen dess har vi inte haft någon kontakt. Även Patricks och min kontakt har försämrats avsevärt (om det beror på resan eller ej vet jag inte). Och Hanna och jag satt tysta på hemresan till Stockholm, och gjorde kort därpå slut. Om det nu beror på resan eller ej vet jag inte heller, men det gick helt klart käpprätt utför efter vi var där.

Utskällningen gör mig både ledsen och arg. Jag var magsjuk! Jag visste inte att jag skulle bli det. Och till saken hör att jag aldrig någonsin blivit sjuk när jag inte varit hemma förut, så jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig. Jag antar att jag blir väldigt martyraktig när jag är sjuk; det är inte direkt något som är ovanligt bland killar. Och jag antar att jag totalt tappar lusten att vara social när jag mår så dåligt som jag gjorde då. Jag är inte direkt nöjd med att det blev som det blev, jag heller.

Så… Patrick. Maja. Hanna. Jag ber om ursäkt för att jag förstörde resan. Den skulle bli årets höjdpunkt, men istället verkar den ha förstört det mesta.

Yes! Så har jag då återvänt från Irlandsresan. Både armar och ben i behåll har jag, vilket förstås är tur. Det var en fin stad på många sätt, med mycket varmare klimat än vårt 24/7-slask. 15 grader varmt till skillnad från -7 när vi åkte från Stockholm. Sen var det mycket trevligt att träffa Patrick och hans flickvän Maja (hann inte ta någon bild på dem), och såklart att få strosa runt på gatorna hand i hand med Hanna.

Men ändå känns resan som något av en besvikelse, på grund av ren och skär otur. Jag ska förklara varför, och då tror jag nog att de flesta håller med mig.

Såhär var det:

dsc00553.jpg
Först åkte vi Flygbuss till Skavsta. Hanna pratade med sin mamma i telefonen en stund, och skrattade hjärtligt både en och två gånger. Sen lyssnade vi på "Pang Prego", ett humorprogram på P3 som Hanna hade på sin iPod.
dsc00542.jpg
På flygplatsen förtärdes matsäck vi duktigt nog hade packat ner. Festisen på bilden smakade sjukt äckligt för övrigt; jag hade konstig smak i munnen i säkert en halvtimme. Fy fan!
dsc00547.jpg
Här lyfter planet. Jag hade inte flugit på flera år, så jag tyckte det hela var ganska obehagligt. Det gjorde dock inte Hanna. Hon sov.
dsc00552.jpg
Men snart lugnade jag ner mig, och kunde slappna av lite. Jag satt precis vid ena vingen, så jag kunde praktiskt nog se om ena motorn exempelvis hade ramlat av. Annars var det fint från 12 000 m. Stillsamt liksom.
dsc00550.jpg
Såhär ser det ut inuti ett Ryanair-flygplan... Extremt spännande. Vackert med gula säten sådär... Designern blev troligen avrättad kort därefter.
dsc00555.jpg
Framme i Dublin! Här åker vi buss, sittandes längst fram på ovanvåningen av bussen.
dsc00557.jpg
Dublin by night!
dsc00558.jpg
Väldigt vackert!

Första kvällen i stan vandrade vi runt en del, tills vi slutligen hittade en genuin irländsk pub (inte för att det var ont om dem, men vi valde just den) där vi lyssnade på irländsk folkmusik. Whiskey in the jar, Molly Malone… Den stilen. Sjukt stämningsfullt. Alla drack Guiness utom jag som drack Smirnoff ice. Detta blev jag förstås retad för, men jag brydde mig inte så noga.

Sedan åt vi irländsk mat. Jag åt nån sorts plankstek med pommes (eller ”chips” kanske man ska säga för att inte bli lynchad). Gott!

dsc00556.jpg
Vilken himmel!
dsc00565.jpg
En enorm chipspåse! Jag blir illamående bara jag ser den.

Men här tar det roliga slut. På andra dagens morgon, när vi skulle åka in till stan så kände jag mig plötsligt väldigt konstig på bussen. Efter inte många minuter fick alla springa av, och jag spy som en gris vid vägkanten. Classy! Jaha, ja… Då fick vi gå hem och lägga mig.

Jag vet inte vad jag hade fått för nånting. Inte vinterkräksjukan, för det har jag inte anlag för, och ingen blev smittad. Inte matförgiftning, för alla åt samma sak och bara jag blev sjuk. Inte Lupus, för… Well, it’s never Lupus.

Men alla var så snälla, och ställde upp när jag mådde dåligt. Vi skulle på en fest på kvällen, men Hanna stannade t.o.m hemma för min skull, och köpte mat och vatten åt mig. Vi var bara där tre dagar, så jag hade absolut förstått om hon inte hade velat slösa en dag på att vakta en sovande Daniel. Men ändå stannade hon. Ingen av mina ex hade ens tänkt tanken på att stanna för mig. Det var jättefint, och jag blev så himla glad för det. 🙂

dsc00570.jpg
Såhär ser man ut när man är magsjuk. Här inne (på toaletten) spenderade jag en hel del tid de sista dagarna.

Men bortsett från min sjukdom så var det mysigt. Det är klart att det känns jobbigt att jag varken hann socialisera med mina vänner eller mysa med min flickvän så mycket som jag hade velat. Det skulle ju bli vår resa, det här. Men jag tröstar mig med att det går fler tåg.