Nyckelord

dröm

Besöker

Inatt drömde jag äntligen en regelrätt mardröm.

”Äntligen?” frågar ni, och lägger pannan i djupa veck samtidigt som ni för handen mot era gapande munnar. Det är nämligen så att jag är så pass udda att jag tycker om att drömma mardrömmar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men det finns en mysfaktor i att vakna mitt i natten, kanske höra regnet eller tystnaden utanför, och inse att det bara var en dröm. Det är ett visst lugn som infinner sig, som jag tycker om. Och bara för det så är jag näst intill immun mot mardrömmar. Jag kanske drömmer ett par sådana om året, max.

I natt drömde jag i alla fall något hemskt. Något hiskeligt. Något så fruktansvärt att jag vaknade och hade både skitit och pissat på mig… Okej, det sista var inte sant. Men visst blev det målande? Hursomhelst, hemskt var det. Håll i er nu.

Jag drömde… att jag var på min farfars begravning (han gick bort på riktigt för säkert tio år sedan). Trevlig och social som jag är så hade jag min bärbara dator framme, och småsurfade lite under ceremonin. Mitt i kyrkan, på första parkett! Plötsligt blev min dator infekterad av ett datorvirus. Viruset hette nånting på A, detta stod när man startade datorn. Försökte man söka på namnet på Google så suddade viruset bort det man skrev, innan man hann trycka på enter. Jag tyckte det hela var väldigt obehagligt, och ringde 112. Sedan vaknade jag.

Min mardröm gick alltså i stort sett ut på att jag fick virus på datorn… Snacka om nörd.

Okej, i natt drömde jag nånting väldigt oroande.

Jag var på besök på en tv-inspelning i skogen, med ett gäng småbarn som tydligen skulle sitta i publiken och verka uppspelta. Programmet gick ut på att Martin Timell och (om minnet inte sviker) Per Morberg skulle lära folk, framför allt barn, att laga lite ovanliga rätter.

Så idag hade de fått för sig att laga kattgryta! Man lade tydligen ner en kattunge i en kokande gryta, och kalasade sedan på alltihopa. Martin Timell hade valt chili con carne, och Morberg en klassisk köttfärssås. Katterna stoppades ner, och kockarna öste grytans innehåll tills de inte syntes längre. En reporter gick runt och frågade barnen vad de tyckte, och en av barnen sa att han kom från Sri Lanka och åt katt senast för en månad sen. Alla skrattade.

Jag skrattade inte. Jag blev vansinnig. Jag ställde mig upp och började skrika. Välte kamerorna och började härja där i skogen. Jag verkade vara den ende som tyckte det var helt sjukt att laga kattgryta. Jag sprang fram till Morberg och skrek ”Du är ju för fan SJUK i HUVUDET, din jävla idiotjävel!”. Han sprang djupare in i skogen, och jag började gräva i grytan för att fiska upp kissekatten. Den jamade och var märkbart grinig för att den hade försökt tillagas. ”Titta! Det BUBBLAR ju för fan i grytan!” skrek jag. Sen gick jag till Timell och räddade katten även där. Men Timell tyckte jag tydligen var ok, för han verkade ångerfull och hade dessutom inte lika hög värme på plattan.

Sen vaknade jag av att Salahuddin var hungrig, och stod och jamade mig i örat.

… i natt. Jag drömde att jag var med i Idol (musikprogrammet på TV4 alltså, för läsare som bott i en skokartong de senaste tio åren eller för framtida läsare som hittar den här bloggen år 2549). Problemet var bara att jag precis hade åkt ut. Det säger väl en del om mitt självförtroende.

Jag stod alltså i något rum och hade förlorar-intervju efter programmet, och det var där min dröm började. Inget glitter och glamour, inga hårresande ballader inför ett fullsatt Globen. Nej, sånt drömde jag inget om. Bara delen där jag redan blivit utröstad.

Efter intervjun fick jag åka hem. Det märkliga var att hela Idol hölls hemma i mitt barndomshem, så jag gick bara in på mitt rum.

Vem vill tolka den här drömmen?

Mina nattliga tankegångar bara eskalerar i märklighet.

I natt drömde jag att jag av någon anledning var i Umeå, och råkade där stöta på dejten som dissade mig igen. Vi pratade lite, och jag fick inom några minuter veta att Hanna (tredje Hanna:n i mitt liv) – som dejten hette – var extremt sugen på att idka samlag med mig. Konversationen gick såhär:

Daniel: Fast när jag var uppe sist var du inte särskilt intresserad av mig.
Hanna: Nä, men nu är jag som det.
Daniel: Varför då? Vad har ändrats?
Hanna: Jag har ett nytt p-piller… Det är röken, du vet.
Daniel: Röken?
Hanna: Ja? Röken från p-pillret.
Daniel: Vad snackar du om?
Hanna: Haha, du vet väl hur p-piller fungerar?
Daniel: Just ja, man stoppar upp pillret där nere och sen avger den rök hela dagen va?
Hanna: Ja. Är du på?
Daniel: Njaaa… Jag ska nog åka hem.

Det blev hur som helst inget liggande, och jag vaknade med känslan av seger. Seger som snabbt ombyttes till kraftigt obehag över mitt sjuka sinne.

I natt drömde jag att jag var på jobbet. Jag hade fått ett nytt inlogg till ett system, men det fungerade inte. Jag sa det till kollegorna. Sen testade jag mitt gamla inlogg, och det visade sig att det fortfarande fungerade. Jag meddelade kollegorna denna information.

Det är bra att jag verkligen lever ut mina fantasier när jag drömmer.

Vad är mest tragiskt? Här är några alternativ.

  1. Att jag på reguljär basis söker efter vilka sidor som har länkat till min blogg, och som jag fått besökare från.
  2. Att jag precis hittade en hel hop med inkommande besök från Jay Smith’s gästbok.
  3. Att jag, trots att Jay Smith’s gästbok kan jämföras med en enda stor chat för tusentals fjortisar, spenderade en halvtimme med gå igenom 61 sidor av ”Ååååh, Jay är så söt, han är så braaa, jag älskar honom” för att äntligen hitta länken.
  4. Att länken bara bestod av en fjortis som påpekade att det finns fler som drömmer om Jay. Hon jämförde mig alltså med en fjortis-groupie! Men å andra sidan, vad förväntade jag mig?
  5. Att jag nu har skrivit två jävla inlägg om Jay Smith. Tänk efter. Två jävla inlägg om Jay Smith.

Kanske den märkligaste rubriken någonsin på den här bloggen. Och snälla, döm inte ut mig som totalt psyksjuk på grund av mina drömmar nu.

I förrgår natt drömde jag att jag skulle flytta. Eftersom flyttfirmor är så dyra så hade jag bestämt mig för att ta alla mina möbler på en färja. Efter en stund var jag i rörelse när jag letade efter toaletten. På vägen mötte jag ingen mindre än Jay Smith, idolvinnaren 2010 (vilket jag tyvärr känner till lite för väl för att kunna försvara min manlighet). Jag hjälpte Jay med nånting som jag inte riktigt minns vad det var. Kanske visade jag vägen till nånting åt honom. Som tack fick jag ett gäng signerade bilder på honom, samt hans gamla iPhone. I den hittade jag TUSENTALS med nummer till kvinnor. Sen vaknade jag.

I natt drömde jag dock nånting ännu mer disturbing. Hela min familj hade råkat ut för en härlig dos radioaktiv strålning, och automatiskt blivit med barn. För kvinnorna var det inte någon större skillnad från en vanlig graviditet, men för mig… Lite knepigare. Jag frågade mamma vad jag skulle göra. Hon pekade på navelsträngen som hängde ur min ädla bakdel. ”Det är bara att dra lite i den” sa hon. ”Okej…” tänkte jag och låste in mig på toaletten. Sen drog jag i snöret, och ut ploppade ett dött decimeterlångt foster. ”Fyfan, man ser händerna och allt” visade jag mamma. Sen slängde jag alltsammans i papperskorgen, vaknade, och gick till jobbet som vilken dag som helst. Mycket obehagligt.