Nyckelord

Dorthe

Besöker

Igår kom jag att tänka på en sak som gjorde mig lite ledsen. Det var en sån där sak som bara ploppar upp i huvudet ibland; som man inte vet varifrån den kommer. Men plötsligt stod jag och tänkte på min ex-flickvän Dorthe, och den senaste gången jag var glad.

Och det var ju en rätt hemsk sak att inse. Jag har inte varit riktigt glad – sådär sprudlande, hoppfullt, livet-är-härligt-glad – på mycket mycket länge.

Jag minns det i alla fall väldigt väl; det var julen 2010. Dorthe hade åkt hem till sina föräldrar över helgen, och sen kom hon tillbaka för att ha julklappsutdelning med mig. Jag hade köpt den absolut tramsigaste julklappen i mänsklighetens historia. Jag känner mig som Mr Bean när jag tänker tillbaka på det. Ett jävla pussel. Men nu hade flickvännen i fråga visserligen berättat flera gånger hur mycket hon älskade att lägga pussel, och då hade då Daniel Bean minsann varit och köpt ett mastodontpussel på en sådär 4000 bitar. Allt för hennes njutning, och för att hon skulle ha att göra ett tag.

Själv hade jag ingen aning om vad jag skulle få, men nog blev jag glad som en speleman när jag öppnade mitt paket och fick se det senaste Super Mario-spelet till Nintendo Wii. Jag må vara en tv-spelsnörd av stora mått, men det var inte det som var grejen. Grejen var gemenskapen. Jag visste att jag hade massor av spelande tillsammans att se fram emot, det var nånting fint som bara vi hade tillsammans. Vi liksom satte oss ned och spelade flera timmar i sträck, hjälptes åt att ta oss igenom banorna, och peppade varann. Vilket team vi var, när det gällde Super Mario.

Jag har nog aldrig varit så arg på ett spel förut. Stackars Dorthe blev rädd för mig flera gånger, där jag spottade och svor. Hon visste nog inte att det gick att använda könsord i såna kombinationer. Men faktum kvarstår att jag var väldigt lycklig under de där stunderna.

En gång, när jag var tillsammans med Dorthe, sa jag till henne att jag kunde göra ett blindtest på de olika vingummifärgerna. För jag vill nämligen – och lugna er med alla beundrarbrev nu – påstå att jag kan ta ett vingummi i munnen och sedan efter lite smakande avgöra vilken färg det har.

Så Dorthe matade mig med vingummin medan jag blundade. Det svarta gick bra. Det gula gick bra. Det vita (som annars brukar vara den stora luringen) gick bra. Sen fick jag en grön, och svarade att den var röd. ”… Fel!” svarade hon besviket.

Jag var ledsen över det där i säkert en vecka.

Idag ska mitt ex, kodnamn Dorthe, komma och hämta det sista av hennes grejer. Jag har vackert ställt fram det jag kunnat hitta i hallen. Själv ska jag befinna mig i nån park och äta glass tills hon SMSar att det är säkert att komma hem. Extremt moget av herr Werner, men så får det bli.

Vad ironiskt det hade varit om jag träffar mitt livs kärlek i den där parken.

När jag åkte buss hem från jobbet så var det ganska fullsatt. Och ganska är en underdrift. Det var smockfullt med folk. Alla säten var upptagna. Faktum är att det var så pass fullt att folk fick rucka lite på sina principer. Vänsterpack fick sitta bredvid fascistsvin. Judar fick sitta bredvid nazister. Katter bredvid hundar. Leif GW Persson bredvid Björn Ranelid.

Hur som helst, mitt bland detta kaos av ihopträngda lemmar satt det ett smartskal. Han hade varit i affären och köpt frukt. Tre kassar frukt hade det blivit. Han satt i fyrsits-delen av bussen, och hade nu placerat en kasse på respektive säte. Så han och hans tre kassar hade ockuperat allting själva. Det som känns värst är inte att saftskallen gjorde så. Nej, det är nog att jag inte sa till. Jag bara stod och tittade ut, full av självförakt.

För övrigt; igår blev jag singel igen.

Jag slutade blogga eftersom jag tyckte att jag inte hade något särskilt att skriva om; att det inte hände något i mitt liv. Men nu när jag har börjat så smått igen så inser jag ju att det faktiskt gör det. Om än väldigt triviala saker.

Jag har beställt Star Wars-leksaker. En hel hop. Nej, inte för att leka med och skrika ”TYST!!!” om någon försöker närma sig. Och nej, inte för att sitta hemma i ett hörn och smeka dem med ett sinnessjukt leende på läpparna. Utan för att sälja vidare. Mitt hopp är nämligen att tjäna en liten hacka på att sälja amerikanska Star Wars-saker i Sverige.

Så som den gentleman jag är skickade jag Dorthe för att hämta mina paket. De hade hamnat på Det Gudsförgätna Företagscenter of Doom (skall läsas som av Vincent Price med åska i bakgrunden). Jag hatar när saker skickas dit. Till det vanliga stället är det några hundra meter. Till företagscenter är det TRETTIO MIL I SNÖSTORM OCH HAGEL. Åtminstone typ två kilometer, utan storm och hagel, men väl med en hel del snö. ”Är de stora tror du?” frågade hon, och syftade på paketen i fråga, varpå jag svarade ”Inte jättesmå men troligen inte så stora”.

… Rrrrright. Efter en stund ringde hon, meddelade att paketen inte är jättesmå utan istället extremt jäkla stora, och att hon är helt slut. Jag kom och mötte henne, och konstaterade även jag att det var två enorma kartonger. Hon måste ha kommit så pass långt som hon gjorde genom ett gudomligt ingripande eller väldigt mycket viljestyrka. Som om inte detta var nog så fick jag veta att det fanns ett till paket på posten, varpå jag bestämde mig för att gå och hämta det och gå tillbaka medan hon väntade. Jag kände mig som en enda stor istapp där jag vadade fram, och fyllde mina stackars tygdojor med snö.

Väl framme på posten. ”Jaha, det är du som skickade din flickvän? Det var tungt det där. Du får köpa blommor till ’na, hähä!” sa tanten, och jag försökte le med hackande tänder. Hon plockade fram det sista paketet, om möjligt ÄNNU större, och sa att det kostade 319 kr. Tullen. Tull-fucking-en. Den endaste gång jag låter bli att ta med plånboken är den endaste gång jag får tullavgift. Jag funderade en stund. Mörda tanten och resten av postkontoret, kapa en sån där liten högerstyrd postbil, och emigrera till Finland? Nej, inte på en fredag. Jag drog Dorthe-kortet, så hon fick traska tillbaka och betala. Under tiden började jag så sakteliga att transportera de nu TRE enorma paketen mot hemmet. Det var så sinnessjukt tungt att jag omöjligen kunde lyfta allt på en gång, utan jag travade paketen på varandra och tryckte dem framåt med fötterna. De gled rätt fint på det ganska hala snöslasket, och jag kom nog en sisådär 200 meter innan Dorthe var ikapp.

Vid det här laget var bådas armar fullständigt avdomnade av kylan och paketens vikt, mina ben värkte, våra magar skrek efter vad som helst med näring i, min penis var slak och Dorthes vänstra ögonbryn var en halv centimeter förhöjt. Vi bar hem paketen i etapper om några meter, och lovade varann att aldrig någonsin hämta något i Det Gudsförgätna Företagscenter of Doom igen. Efter någon timmes tortyr var vi innanför dörren. Vi hade klarat det.

Dessvärre kom inte bragden helt utan förluster. Mina armar skadades allvarligt av ovanstående prövningar, och gick tyvärr inte att rädda. De avled på köksbordet senare på kvällen. Jag har känt mina armar så länge jag kan minnas, och jag kommer att sakna dem. Särskilt höger.

De är listiga de där katterna. I morse, när jag gick upp, så hoppade Salahuddin direkt upp i sängen och ville gosa. Det gör han alltid när han är hungrig. Om det inte fungerar så börjar han bitas eller skrämmas (dvs tok-springer upp i sängen och tittar på mig, sen springer han ner och ut i hallen, sedan repeat). Idag fick jag och Dorthe erfara steg tre i krigsföringen.

Salahuddin började hosta en massa, precis vid matskålen. ”Är det dags nu?” sa Dorthe, och menade på att Salahuddin inte kräkts på flera veckor nu. ”Nejdå, han bara hostar lite för att få uppmärksamhet” fnissade jag och klappade lite på honom. Sen gick jag och satte på mig min rock och skulle springa till jobbet. När jag tog i dörrhantaget passade Salahuddin på att lägga två välplacerade spyor på vardagsrumsgolvet. Således tvingades Dorthe förlora sin spyupptorkaroskuld alldeles för tidigt, och jag kan bara be för att hennes psyke är hyfsat intakt.

Okej, på grund av STOR efterfrågan… Här kommer då äntligen en bild på Dorthe – Kvinnan i mitt Liv™.

Den här bilden knäppte jag igår, efter en session datorspelande. När jag klev ut i vardagsrummet fick jag se henne liggandes där, i denna ställning. Dorthe hade inte sovit på 20 timmar och sedan försökt att läsa en bok. Inte konstigt att resultatet blev som det blev.

Jag fick ta typ fem såna här bilder, varav fyra blev suddiga för att jag skrattade så mycket.

*bilden borttagen pga gnäll från vederbörande. Den föreställde iaf
Dorthe som somnat i soffan, med boken fortfarande uppslagen i handen.*