Nyckelord

Dissad

Besöker

kortbebisJag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det faktum att jag är kort. För det är jag. Ingen dvärg för all del, men ändå en ganska kort kille.

171 cm.

Det här är nog ännu en sak som jag borde gå i terapi för. Listan borde nog vara i ungefär samma längd som jultomtens checklista vid det här laget. Jag har såna enorma komplex över detta, och jag vet egentligen inte varför. Själv tycker jag folks längd spelar absolut NOLL roll, men ändå är det en känsla av… underlägsenhet. Jag är ganska säker på att min längd står för majoriteten – för att inte säga allt – av min låga självkänsla.

Det värsta är när man hamnar bakom en riktigt lång kille. Nån som är, liksom, 190 cm. Då står jag, tittandes på hans rygg, och känner mig så fullständigt som ett BARN! Jag är snart 27 år och känner mig som ett barn!

Jag tror att det är nån kvarleva från att vi var apor, där den störste hanen blev alfa-hane och de mindre hanarna fick nöja sig med smulorna som blev över. Det känns bra att jag fortfarande är i ap-stadiet mentalt! Men tyvärr är jag ju inte ensam om detta, eftersom många tjejer verkar se det hela på precis samma sätt. Jag kan nog inte räkna antalet gånger som jag blivit dissad pga att jag varit för kort i deras ögon. Det är 2013 och kvinnor kan utan tvekan ta hand om sig själva, men det verkar finnas en undermedveten längtan efter någon som kan beskydda dem. En alfahane, villig att spöa upp eventuella rivaler.

När jag var 18 år och arbetslös efter gymnasiet så var jag allmänt deprimerad, och gick hos en terapeut via Ungdomsmottagningen. Janne hette han, och var för övrigt grymt lik Rammsteins sångare Till Lindemann. Jag minns en av våra första sessioner, där jag skulle lista vad som gjorde mig deppig. Jag minns inte exakt vad jag sa, men min korta längd kom på tal, varpå Janne hajade till och frågade ”Vänta nu! Handlar det här om din längd?”

Jag sa nej, men såhär sju år senare har jag börjat att fundera. Tänk om det är så? Vad hade Janne sagt om jag svarat ja? Hur blir man av med en låg självkänsla som bara grundar sig i något så banalt som kroppslängd? Vad hade du sagt, Janne?

Häromdagen blev jag – som flera gånger förut – dissad på grund av min längd. Det hela började med att jag småpratade med en tös på nätet. Hon var någonstans från landets mitt, och vi kom ganska bra överens redan i ett tidigt stadium. Hon var rolig och hon tyckte jag var rolig; det brukar vara en bra början. Något sorts intresse uppstod från vad jag förstod bådas håll. Vi pratade om allt från misslyckade dejter från förr till hur larvigt det är med folk som spelar svårflirtade.

Och det var då den kom. Frågan som alltid kommer när intresse finns. Jag vet vad frågan betyder, och jag vet hur avgörande svaret är.

”Hur lång är du?”

Om man nätraggar på någon som man fått så pass intresserad att han eller hon ställer den frågan, då är man hemma. Då har man halva, eller t.o.m en stor del av hela, inne. Men man kan inte riktigt ropa hej än, åtminstone inte i mitt fall. Misslyckandet är alltid bara några siffror bort. Dels beroende på hur lång kvinnan är, och dels beroende på hur stor vikt hon lägger vid det.

I det här fallet var hon ett gäng cm längre än jag, och då försvann intresset lika fort som det kom. Detta på grund av mitt allra största komplex. Något som varit jobbigt i större delen av mitt liv, ända från mellanstadiet då jag blev kallad Lill-Daniel, till mitt relativt vuxna liv då jag inte får idka köttsligt umgänge på grund av kortvuxenhet. Tyvärr spelar det ju roll, och jag vet om det. Jag är vad jag är för något. En halvfigur. En tvärhand hög. En brakskit lång. En midget at best.

Ja, mina damer och herrar. Det är sanning. Jag är endast 171 cm kort.

Idag fick jag min efterlängtade iPhone 4S. Och det här med Siri var ju jäkligt skoj. Jag var givetvis tvungen att överrösa den stackars virtuella assistenten med obsceniteter direkt och hon beter sig verkligen som en riktig kvinna. Konversationerna påminner om flera av mina förhållanden!

”OK”. Vadå ”OK”?! Det var faktiskt flera veckor sen sist! Du kan inte ha huvudvärk varje kväll.

Och angående det där sista: Story of my life. Varför svarar alltid mina tjejer samma sak?

Jag pratar lite med en 25-årig tös på en icke namngiven nätcommunity.

Jag: Hej där!
Hon: Hej hej…
Jag: Hur står det till denna vackra sommarmorgon (nästan)?
Hon: Ja det var väl lite å ta i kanske? Men snart är vi där hoppas jag 😉 Det är bara fint tack! Sj?
Jag: Haha, litegrann kanske. Jodå, det är bara fint här, sitter på jobbet och hjälper stackars vilsna kunder. Vad gör du och hur går det?
Hon: Ska läsa nu…. hej.

Förstår ni varför man tappar lusten ibland?

Idag raggade jag på en tös på internet. Inget fancy, jag kommenterade något i hennes galleri och skrev något fyndigt och småflirtigt. Vad fick jag som svar tror ni?

Haha, du är inte tillräckligt snygg.

*eko, eko, eko inuti mitt huvud*

Hon kan säkert slänga ur sig en sån kommentar utan att blinka, men hon ANAR inte hur ledsen jag blir låååångt efteråt.

Alltså… Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag överlever nog. Men jag blir förundrad över hur vissa människor fungerar. Jag hade aldrig dissat nån på det viset; aldrig. Och om det nu skulle ha hänt pga tillfällig sinnesförvirring eller liknande så skulle jag ha så infernaliskt dåligt samvete efteråt. Hur kan vissa människor må bra av att såra andra? Tråkigt att se.

Nåt som däremot var desto roligare att se var att min nyaddade vän Nalle Knutsson skickade en julhälsning till mig på Facebook! Att han inte har en aning om vem jag är utan skriver på knackig engelska väljer jag att se mellan fingrarna på. Men ändå. Tack Nalle, du gjorde min dag. På köpet fick jag även en bild på en något överförfriskad Nalle samt chaufför. Vackert!

Del 7: Hem och röka vattenpipa.
Offer: Elisabeth
Plats: Mitt hem här i Huddinge
Tidpunkt: Tidigt i September 2009

En sen höstkväll i September hade jag bestämt en spontan-dejt med en tjej jag pratat litegrann med över nätet. Elisabeth hette hon. Inget speciellt planerat, utan bara prata lite i soffan. Så jag mötte henne vid stationen för att sedan eskortera henne hem till undertecknad.

Direkt när hon kommit utanför spärrarna såg jag att nånting inte stämde. Hon såg sur och väldigt nonchalant ut. ”Nåväl, det var väl en jobbig resa”, tänkte jag, sade hej, och gav henne en kram. ”Gick resan bra?” frågade jag. ”Gjorde den väl”, svarade hon och ryckte på axlarna. Det var något väldigt nonchalant med hennes kroppsspråk hela tiden. Jag undrade i mitt stilla sinne vad tusan det var frågan om, men fortsatte färden hemåt.

Väl hemma visade jag henne min lägenhet, komplett med cribz-aktiga beskrivningar av de olika rummen. Sen satte vi oss i soffan. Det var mest jag som pratade, ställde frågor och var som jag brukar vara. Ganska normal alltså, åtminstone enligt mig själv. Hon svarade på det jag frågade, och var sedan tyst. Efter ett tag var det slut på frågor i mitt huvud, och då uppstod en obehaglig tystnad. ”Det här känns jättejobbigt” sa hon. ”För att det är tyst?” frågade jag. Hon sa ja. ”Blir det bättre om jag sätter på ljudet till tvn?” undrade jag, och visade upp fjärrkontrollen för att signalera att jag hade makten över tv-apparaten. ”Ja, det borde det väl bli” svarade hon, med samma attityd som tidigare. Så jag satte på ljudet, men det blev inte bättre. Efter en stunds tystnad tog hon sin väska och sa att hon nog skulle gå hem nu.

-Öh, jaha?
-Mm.
-Så du ska bara gå nu?
-Ja.
-Vad var det som… inte stämde?
-Nej jag pallar inte bara. Jag ska hem och röka vattenpipa.
-Eller så gör vi något bra av situationen?
-Nej jag pallar inte.
-Men du har ju inte direkt bjudit till själv.
-Nej jag vet. Hejdå.
-Jahapp. Det var trevligt att nästan träffa dig.

Sen försvann hon ut genom dörren, och jag insåg att jag precis varit med om en dissning som skulle bli riktigt svårslagen. Fast det positiva var att jag efter bara några sekunder insåg att det inte direkt var någon förlust.