Nyckelord

Diss

Besöker

Jag pratar lite med en 25-årig tös på en icke namngiven nätcommunity.

Jag: Hej där!
Hon: Hej hej…
Jag: Hur står det till denna vackra sommarmorgon (nästan)?
Hon: Ja det var väl lite å ta i kanske? Men snart är vi där hoppas jag 😉 Det är bara fint tack! Sj?
Jag: Haha, litegrann kanske. Jodå, det är bara fint här, sitter på jobbet och hjälper stackars vilsna kunder. Vad gör du och hur går det?
Hon: Ska läsa nu…. hej.

Förstår ni varför man tappar lusten ibland?

Här kommer en liten teaser om vad som komma skall. Det är lite work in progress just nu, men nåt i denna stil ska det bli. Här är en bit ur kapitel tre:

Så småningom började jag mellanstadiet. En hel ny skola, smockfull med större barn. Vi som gick i trean och kunde vara malliga över detta hade förvandlats till små fyror, minst på skolan. Där fanns retande femmor, mobbande sexor, smygrökande sjuor, hånglande åttor (men inte hånglande med mig uppenbarligen), och allra värst de mopedåkande och skräckinjagande niorna. Niorna kändes som utomjordingar när jag gick i fyran. De var finniga och långa, flera meter minst, och ibland kom de med stora guppande bröst som man inte trodde folk i någon annan ålder än mammas kunde ha.

Det var dock efter att ha gått på detta ställe i ett år, och börjat femte klass, som jag träffade Erika för första gången. Hon började nämligen fyran i samma klass som jag, och… Ja, det var nog kärlek vid första ögonkastet. Sådär filmiskt magiskt, ni vet. Änglakörer, bländande ljus, hela konkarongen. Den dagen var episk. Åtminstone för mig. För henne var det måndag.

Tyvärr hade jag lite väl mycket konkurrens i klassen. Det vill säga… Alla. ALLA killar var intresserade av den tösen. Hon var verkligen docksöt, med sitt ljusa självlockiga hår, sin näpna lilla potatisnäsa, och sina charmiga fräknar… Okej, det låter kanske inte som världens bäst säljande docka, men för mig och resten av klassens killar var hon det sötaste vi sett.

Hursomhelst! Det var faktiskt ingen mindre än undertecknad som tog första steget till att visa intresse, av alla dreglande killar. Detta skedde när årets skolfoton släpptes. Ni vet, det kom en karl och ställde upp stora paraplyer i aulan, försökte få en att le in i en kamera, och två månader senare kom det en bunt foton på eländet. Sen tvingades man köpa alltsammans till överpris bara för att ens mormor inte skulle missa en årgång av samlingen i bokhyllan. Just denna högtid hade nu nått min skola, och efter att ha tänkt igenom situationen och mina valmöjligheter letade jag upp Erikas nummer, slog darrhänt in siffrorna, och lyfte luren.

To be continued, sådär dramatiskt och bra…

22 av 24 personer har röstat för att jag ska skriva mer om kärlek och känslor. Statistiken talar sitt tydliga språk, och här kommer det.

Jag vet inte vad jag ska säga för att du inte ska ta det på fel sätt.
Du verkar vara en underbar kille, men jag är en bortskämd satmara och ditt utseende tilltalar inte mig, heller inte din personlighet, du verkar vara för klängig.
Och jag hade inte hjärta att säga det till dig rakt ut(men nu tvingar du mig) och därför såg jag en enkel utväg när jag blockerade dig.

Nej, det är inte Hanna som sagt det. Detta är nånting som skrevs för länge sen, i en annan tid och av en annan person. Ingen jag nånsin berättat om. Men det är ändå det värsta jag har hört, även om det kanske inte är något jag tar åt mig så fasligt mycket av.

Men ja, jag behöver bekräftelse. Sån är jag. Det kommer jag förmodligen alltid att vara.