Nyckelord

diskmaskin

Besöker

Hualigen. Jag har legat nere för räkning, på grund av en hiskelig man-cold. Det har varit högst oklart huruvida jag skulle klara mig eller inte, men nu verkar det som att jag tagit mig ur det helskinnad. Först idag känns det aningen bättre, och jag kan nästan se en framtid igen.

För att fira det hela har jag idag tagit itu med den disk som stått i två veckor. Jag vet inte vad det är för fel i huvudet på mig, men trots att jag har en diskmaskin så blir allt stående på bänken bredvid. Där står det och bara genererar ångest. Men idag fixade jag alltså biffen. Och jag kan säga såhär: Man har inte ett äkta disk-problem innan man själv klöks av att ta i tallrikarna. Jag skrek nästan rakt ut när jag såg vad som fanns på botten av diskhon.

Nu har jag både diskat och torkat av bordet, så allt är sådär skinande som det bara är i reklamer. Och vilken lättnad. Vilken glädje. Varför har jag det inte alltid så? Varför torterar jag mig själv med att i långa perioder låta bli att hålla efter? Är det en sån där ”man glömmer vad glädje är om man inte är rejält ledsen”-grej?

Människan har gått på månen. Man kan transplantera in organ från grisar. Man kan få trasiga nerver att växa tillbaka, kristna och muslimer att dela kyrka, och diktatorer avsatta.

… Men ändå finns det fortfarande inga diskmaskiner som är gjorda för djupa tallrikar.

Klicka för större bild.

Eller rättare sagt; det VAR min diskmaskin. Det är stopp nånstans. Nu har den förvandlats till ett stort vitt bokstöd som inte släpper ut vattnet utan låter det ligga i utsläpps-håls-grunkan ytterst hånfullt.

Jag försökte ösa ur allt vatten och börja meka med maskinen, men det gick väl sådär. Jag började ösa, och det luktade inte hallontårta ska jag säga. När det var klart rensade jag med en gammal köksattiralj i lämplig storlek. Men icke. Den vägrar fungera.

Jag har bara en sak att säga.

KUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU… L värre.