Nyckelord

depression

Besöker

Nu kan jag på full allvar säga att jag precis genomlidit en av mitt livs värsta dagar.

Jag vill inte ens gå in på allt som hände, på grund av skam. Men jag kan säga att känslorna förmodligen började redan i fredags, och sedan idag eskalerade till min första riktiga ångestattack på flera år.

Nu ska jag ringa vårdcentralen i morgon bitti, för att anmäla mig till en kurs i terapi. Jag har försummat min låga självkänsla för länge nu. Så det ska väl bli spännande att se vad de kan göra med mig. Har de någon bra intensivkurs på lager lär jag väl åka upp till Dalarna och plugga psykiskt välmående i två veckor, innan de tar med mig ut på stan för att se om jag klarar mig utan att börja gråta.

(Det där var ett försök till humor för att jämföra intensivkurser när man tar körkort. Eh… Jag är nog inte i mitt esse just nu.)

Idag är det måndag, det känner jag i hela kroppen.

Det började med att jag, sekunder innan deadline för att gå utanför dörren om jag skulle ha någon chans att hinna med tåget, insåg att jag inte hittade mina hörlurar. Jag sprang omkring i lägenheten, slarvigt rafsandes bland papper och colaburkar, i hopp om att hitta de försvunna lurarna. Till slut visade det sig att jag hade dem i bröstfickan. Min nya skjorta har nämligen två bröstfickor utanför varandra. Jag hade känt i den yttre, men inte de inre. Nu blev jag sen till jobbet på grund av detta. Utveckling är av ondo.

Sedan följde en tågresa av konstant magont. Kanske på grund av stress, kanske på grund av ångest, kanske på grund av sexuell undernäring. Det var hur som helst ingen höjdare. Men till jobbet kom jag.

Väl där kom vi in på det här med skjortor, apropå min egen nyinköpta sådana. Tydligen hade den en lite sned krage och behövde strykas. ”Ser det ut som att jag äger ett strykjärn?” fnissade jag, och förväntade mig att några skulle komma med gliringar varav andra skulle vara på min sida. Men så blev det verkligen inte. Istället tyckte samtliga att det är helt befängt att inte stryka sina egna skjortor, och jag blev notifierad att man ser sjaskig ut annars. Det blev bara ännu en sak i mängden saker som negativt påverkar folks syn på mig.

Jag ville svara att jag vissa dagar är så deprimerad att jag försummar de flesta vardagssysslor, men jag lät bli för att inte explodera i en kavalkad av självömkan. Men så är ju ändå fallet. Jag försöker sikta på att komma ur sängen på morgonen, så att ta fram både strykjärn och strykbräda och stryka mina egna skjortor känns som ganska rejält med överkurs.

Och åter igen ett inlägg där jag gör bra reklam för mig själv. Hej! 😀

De senaste veckorna har jag känt att det mesta är ganska sunkigt faktiskt. Jag vet inte varför; kan inte sätta fingret på var skon klämmer. Men jag har mina aningar att det kan vara nåt i stil med det faktum att jag känner mig väldigt ensam. Och är väldigt kärlekslängtande. Och närhetsbehövande. Och sexuellt undernärd. Och att Salahuddin bara sover. Och att det är mörkt ute. Och att jag känner mig febrig 98,2% av dygnet. Och att min sweet chili-sås håller på att ta slut. Och att det inte kommer fler avsnitt av Varan-TV. Och att jag fick det tråkiga rymdskeppet med blinkande ljus, julen -93, medan min kusin fick det där coola med massor med småfigurer i.

Så ja, det är mycket som gör mig ledsen just nu.

Tyvärr, på grund av min tillfälliga melankoli, så har en person jag pratat med väldigt länge valt att sluta göra det.

Förut verkade du gladare. Och inte bara skrev att du var deppig. Och om din ångest. Och att du är tråkig. Du har bara skrivit om hur dåligt du mår och hur depp du är det senaste. Och sånt pallar jag inte.

Jaa, kära barn. Tyvärr kan jag ju inte vara glad jämt. Men även om man nu inte åker och har Elvis-bröllop i Vegas det första man gör, så vill jag nog leva efter mottot ”i nöd och lust” i mina relationer. Jag är inte intresserad av någon där jag bara passar i galoscherna när jag är glad.

Spännande. Jag skrev att det (dvs rubriken) är en låt av Eurythmics. Men för att inte ljuga för mina läsare letade jag upp låten på Spotify för att försäkra mig om att det VAR dem som gjort den. Där stod det att den framförs av någon som heter Stephen Lipson. Då skrev jag det istället. Men sen blev jag fundersam över vem tusan det är egentligen, så då kollade jag upp det på Wikipedia. Där fick jag lära mig att denne Stephen bara är producent, och låten sjungs av ingen mindre än Annie Lennox, sångerska i… just det, Eurythmics.

Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om, utan hur det är med mig. Och det är helt okej faktiskt, tro det eller ej. Snart fyra dagar efter nyår och ännu inte deprimerad. So far so good. Kanske intalar jag mig bara att jag inte är ledsen, men i slutändan är det just detta det handlar om. Depressionen sitter i huvudet.

Jag märker att det som gör mig mest nedstämd är när jag kollar på exempelvis Facebook, och då ser någon från förr, typ mellanstadiet. Så ser jag då att denne person skaffat flickvän, varit tillsammans med henne i många år nu, och kanske t.o.m förlovat sig. Jag börjar närma mig den där åldern där folk runt omkring en faktiskt börjar göra sånt. Snart kommer babyboom:en. Självklart är det inte så att jag inte unnar dem denna kärlek, det måste jag understryka. Jag unnar ALLA den lycka kärlek kan ge. Men det är klart jag är avundsjuk. Jag vill också.

Men! Skillnaden mellan 2009 och 2010 är att år 2010 tänker jag inte låta det slå ner mig.

I morgon är det nyårsafton.

Det här året har varit vad jag ärligt kan säga mitt livs värsta. Jag har förlorat två flickvänner och en bästa vän, mitt jobb, massor med internetvänner och bekanta, och en stor del av mig själv. Jag kan inte påstå att det är första året som jag mår såhär, dessa känslor har kommit smygande under säkert fem år nu. Men nu får det vara nog. Den senaste tiden har jag varit paranoid, blivit arg och brutit kontakten med många som mer eller mindre – oftast mindre – förtjänat det. Ingenting har varit roligt, det enda jag gjort utanför dörren är handlat mat och hämtat Lego på posten. Jag har inte känt igen mig själv, och har på allvar börjat känna mig som att jag håller på att förlora mitt förstånd. Jag har alltid sagt att den här ständiga ensamheten håller på att ta kol på mig, och det är ganska nära sanningen nu.

Nu ska jag spendera Nyårsafton ensam. Inte för att tycka synd om mig själv, utan för att det får markera slutet (hoppas jag) på den här depressionen. Det är dags för nya tag. Jag ÄR en bra kille som förtjänar att må bra, det gäller bara att försöka inse det själv. Det får jag göra 2010. 2010 ska bli ett jäkla bra år. Det bästa någonsin, helst.

Jag ritade en liten graf på hur året har varit. Igen, inte för att folk ska tycka synd om mig, utan kanske för att förklara lite mer målande hur det har känts. Visst har det hänt några bra saker också, men det är svårt att se dem i sitt rätta ljus just nu.

Usch. Ikväll har jag läst nåt så fruktansvärt tragiskt och vackert på samma gång. En 19-årig tjej, Fanny, som varit djupt deprimerad sedan flera år, och som inte vill leva längre. Hennes dagbok har jag läst.

Lördag: Pappa kommer. Han vet inte heller vad vi ska göra. Förstås. Jag känner mer och mer att döden är den enda utvägen, jag kan faktiskt inte se någon annan lösning, och jag säger till slut att han kan gå och så kommer jag om en liten stund, att jag nog orkar om jag får sitta här ett tag lugna ner mig lite. Han vill inte gå. Någonstans vill inte jag det heller, för det känns inte bra, det känns verkligen inte bra att han ska gå i tron att jag snart kommer medan jag i själva verket ska ta livet av mig.

Det är nånting med hennes tankar som biter mig. Jag känner igen den där tomheten hon säger att hon har. Jag kan berätta mer om den en annan gång. Missförstå mig rätt nu, jag mår väldigt bra. Men jag har mått sämre (om än aldrig så dåligt att jag försökt ta livet av mig).

Märkligt. Jag känner inte ens henne, och ändå har jag en sån otroligt stark känsla i kroppen. Fanny får inte dö. Hon får inte. Jag vill hjälpa, men jag vet inte hur. Jag vet inte om det är några hittills dolda faderskänslor som blommat upp, om det är en ovanligt stark empati med tanke på mina egna känslor, eller om jag bara är väldigt väldigt trött just nu.

Såhär har jag aldrig känt förut. Hm. Det förbryllar mig lite. Det kanske är tröttheten, som sagt.