Nyckelord

depression

Besöker

l-tyrosinHörni… Jag har något att berätta. Sitter ni ned? Okej. Här kommer det. Nu säger jag det bara. Here goes… Den här nya bloggvåren som jag (och ni?) upplever, kan vara följden av ett brukande av droger! *dramatisk musik*

Jag ska ta det från början. Jag har som bekant känt mig nedstämd och orkeslös under många år. Ingenting är roligt, livet är en uppförsbacke, osv. Jag har gått till läkaren ett antal gånger, och varje gång har de sagt att jag är fysiskt frisk men har lite lågt D-vitamin. Så då har jag tagit tillskott av det, utan att känna någon som helst skillnad. ”Jaha, då är det väl helt och hållet psykiskt då”, har jag tänkt, och gett mig in på ett ännu större antal terapisessioner. Ingen skillnad där heller, förutom mindre fritid och pengar i plånboken förstås. Då har läkarna föreslagit SSRI. För lekmannen kallad ”lyckopiller”.

Så då tänkte jag ”fuck it”, och testade två sorters SSRI. Det här var snart tio år sedan. Den första kände jag inte av överhuvudtaget. Den andra kände jag bara negativa penis-relaterade bieffekter av. Problem med för tidig sädesavgång, som det så vackert heter? Testa 20 mg Paroxetin! Då kan man hålla på i timmar. Nackdelen är att det varken är skönt eller roligt heller. Så efter något halvår lade jag av. Aldrig mer SSRI – dels på grund av biverkningarna, men också för att jag trots allt vill vara ”mig själv”. På gott och ont. Ingen skugga över de som tar sånt, dock, för vissa är det rena mirakelmedicinen. Men inte för mig.

Så efter jag skrev mitt inlägg om att jag har dystymi började jag forska lite kring det här, och plötsligt var allt så glasklart! Det är skillnad på depression och depression. Se bara på symptomen.

Serotoninbrist: Nedstämdhet, gråtighet, irritabilitet, impulsivitet, oro/ångest, minskad sömntid, aptitförlust, tvångstankar, tvångshandlingar.

Dopaminbrist: Trötthet/energibrist, likgiltighet, ”sänkt vakenhet”, brist på lust att göra saker som man vanligen tycker om, nedstämdhet, svårigheter att ta itu med vardagsbestyr, minnesstörningar, koncentrationsbesvär, ökad aptit.

Ser ni skillnaden? Det kan förstås variera lite från person till person, men generellt ser det ut såhär. På många sätt är de varandras motsatser. Tyvärr är Sverige så hopplöst efter på den här fronten. Går någon till vårdcentralen och är nedstämd så har hen ett SSRI-recept i handen inom en halvtimme. Detta trots att serotoninet (SSRI hämmar kroppens upptag av serotonin, en signalsubstans som har med välmående att göra) i många fall inte är någon bristvara. Tacka fan för att det i många fall inte hjälper då! Istället har dessa personer, mig själv inkluderat, brist på dopamin. Dopamin är en annan signalsubstans, men som mer har med belöningskänslor att göra.

Så efter lite googlande hittade jag L-Tyrosin. Det är ett förstadium till dopamin, och säljs som kosttillskott (på Apotea.se alltså, jag har inte gått till någon shady gubbe som haft burken innanför rocken). Och nu ska jag vara väldigt tydlig med det här: Jag har ingen aning om huruvida det är placebo eller inte, men det har helt uppenbart någon effekt på mig.

Första dagen tog jag tag i bloggen igen, efter att ha låtit den långsamt förfalla i två år. Jag gjorde om designen, kodade om backbone-strukturen, och skrev en mängd nya inlägg.

Andra dagen städade jag hela lägenheten. Helt spontant. Dammsög, fixade köket, och städade förrådet (vilket inte gjorts sen jag flyttade in för ett år sen).

Tredje dagen märkte jag att jag utvecklat kvinnobröst. Najs!

… Okej, det där sista är inte sant. Hittills är det bara positiva effekter. Så… Ja. Jag märker ingen större skillnad i min nedstämdhet och allmänna livsåskådning, men jag är betydligt mer sugen på att göra saker.

Någon annan med erfarenheter av det här preparatet?

Plötsligt inser jag varför jag mått dåligt i så många år. Eller, jag har en väldigt stark idé om orsaken. Den är så patetisk att jag inte ens tänker skriva om den, åtminstone inte förrän jag vet om det fungerar att göra annorlunda.

Men jag tror att jag vet. Herrejävlagud.

Det här kommer inte bli världens roligaste inlägg, den saken kan ni räkna med. Det fanns en tid då de flesta inlägg på den här bloggen gick i humorns tecken, men nu känns det som att det finns mindre och mindre bränsle kvar till sånt. Ni som tycker att den här sortens inlägg är värdelösa och bara är gnäll behöver inte läsa. Jag förväntar mig varken läsare, kommentarer, eller nånting. Jag vill bara skriva av mig; det går bra om det är för döva öron (eller blinda ögon).

Idag insåg jag vad det är jag lider av.

Dystymi är ett kroniskt tillstånd, det vill säga ett tillstånd som varar i minst två år, av en mild depression. Tillståndet kan vara något bättre några dagar, men överlag är personen håglös, sorgsen och trött. Symtomen är samma som depression, men i lägre styrka. Personen kan ha sömnsvårigheter, känner sig missnöjd (med sin livsinsats), har svårt att uppskatta livets bättre sidor och vardagsdetaljer som kan få en på bättre humör, är viljelös, och känner en svag livsleda. Tillståndet kan ha inslag av lättare neuros.

Det är precis såhär mitt liv har varit de senaste femton åren. Det är helt sjukt att ens tänka på det. Femton år av mitt liv har ägnats åt att inte må bra. Det är ingen djup depression där jag inte klarar av att sköta mitt jobb, få på mig byxorna, eller gå och handla själv, men det är liksom en oändlig känsla av att… ingenting är roligt. Och att jag är sämst. Och att ingen tycker om mig. Och att livet är en enda stor uppförsbacke.

Det är svårt att säga vad som är orsaken till allting när alla negativa sinnestillstånd flyter ihop. De orsakar varandra. Överlappar.

Självkänsla

Jag upplever att min självkänsla har gått i vågor genom åren. När jag gick i låg- och mellanstadiet var jag något av en pajas som älskade att roa andra. Jag var skolans bästa innebandymålvakt, blev vald först eller näst först så fort det var match. Alla tjejer tackade ja när jag bjöd upp dem på klassfester. Jag var definitivt inte populärast, men jag var ganska populär.

Men sedan kom högstadiet, och som för många andra var det ett helvete. Jag mådde rätt dåligt under de åren, även om jag inte tänkte på det så mycket när det pågick. Jag hängde med min lilla grupp kompisar, och höll ut. Jag blev aldrig utsatt för någon fysisk mobbing – inget huvud i toalettstolen eller så – men det var ett extremt utanförskap. Jag fick inte vara med i gänget. Jag var inte intressant. Jag var inte häftig nog. Och allt jag sa var dumt och värt att skrattas åt. Systematiskt blev jag nedtryckt tills jag slutade prata helt.

Det är först såhär i efterhand som jag insett hur mycket det där förstörde mig. Och hur oattraktivt det än må vara med bittra människor så kan jag inte släppa det. De jävla 14- och 15-åringarna decimerade min känsla av egenvärde. Jag tänker ofta på hur mitt liv kunde ha sett ut om jag istället hade blivit respekterad.

I gymnasiet blev det mycket bättre, där var folk nästan alltid snälla. Jag var väldigt tystlåten och kände mig oftast impopulär, men jag fick i alla fall vara med. Men det var ändå som att jag bara hängde med på ett bananskal. Ett väldigt målande minne jag har är när vid stod vid skåpen en gång, och en tjejkompis skulle åka på semester. Hon kramade den mest populära och utåtriktade killen i vårt gäng. Jag fick också en kram. Men skillnaden var att hon ville krama honom, medan jag fick min kram för att jag inte skulle vara utanför. Jag har ingen aning om huruvida det faktiskt var på det viset, men den känslan var oerhört stark. Och den har byggts upp sen dess.

Blygheten blev mycket bättre efter gymnasiet, men jag känner mig enormt socialt obegåvad ibland. I vissa situationer tror jag att jag har Aspergers light. Jag förstår inte vissa skämt, och jag klarar inte av att artighetskonversera på tu man hand om det så gällde livet. Jag måste koncentrera mig så enormt för att inte säga fel saker. Och det här tror jag att folk känner av. Det blir en sorts spänning i luften, som slutligen orsakar att folk ogillar mig. Det kanske är 100% undermedvetet, men folk. tycker. inte. om. mig.

Självförtroende

Jag har som bekant nyss bytt jobb. Eller nyss och nyss, det är ett år sedan (jag fick vikariat på sex månader, jobbade i min gamla grupp i sex månader, och blev sedan fastanställd för snart sex månader sen). Skitkul, absolut! Men jag gick från att vara en av veteranerna i min grupp till att nu sitta på pottan igen. Det kändes likadant när jag var ny i min förra grupp, så jag antar att jag bara behöver ge det lite tid. Men det är inte alltid så kul under tiden. Jag känner mig dum i huvudet i princip varje dag.

Jag jobbar väl inte med kvantfysik, men det är ändå pretty jävla avancerade saker. Har man inte hållit på med nätverk så är det svårt att förklara, men jag pysslar med saker som är väldigt centrala i internetleverantörens enorma nätverk. En siffra fel i en konfigurationsrad kan resultera i att tusentals kunder blir utan internet. Och vi pratar inte typ Leffe Karlsson i Åmål, utan vi pratar typ TV4.

Men man kan ju som bekant inte alltid göra rätt. Jag vet detta. Ändå så blir jag alltid så sjukt ledsen när jag begår misstag. Jag har aldrig sänkt någon större kund (vilket andra har gjort), utan oftast är det småsaker. När jag inte fattar något som för andra är uppenbart. Då känner jag mig så sinnessjukt värdelös. Som att jag är en fullständig idiot, ett skämt som inte ens borde få köra gaffeltruck på ett lager.

Vänner

Jag vill inte dissa folk i min närhet nu. Det finns många på jobbet och utanför som jag skulle kalla mina vänner. Men jag har inga nära vänner, och ibland känner jag mig så jävla ensam. Jag har liksom ingen att umgås med privat.

Det här är mitt eget fel till 110%. Jag har avfärdat de som velat träffa mig, eftersom jag för det första är rädd att jag inte ska vara tillräckligt rolig att umgås med, och för det andra så är jag introvert. För mig så tar det energi att upprätthålla sociala relationer. Går jag på en fest så behöver jag isolera mig i flera dagar efteråt. Så jag vill nästan aldrig hitta på något, och efter ett tag slutar folk naturligtvis att fråga. Och nu sitter jag här.

Det hade ju varit praktiskt om jag hade varit en av de introverta människor som trivs bra ensamma, som inte behöver några vänner. Men jag vill ha, men orkar samtidigt inte. Moment 22.

Trettioårskris

Jag fyller 30 i Oktober, men har visserligen känt såhär i ett par år redan. Det är en sak att vara ordentligt nedstämd, men det här är nånting annat. Det är en molande existentiell ångest som känns som ett tryck över bröstet. Man kan väl säga att det handlar om hur mitt liv ska bli. Jag inbillar mig att det måste bli perfekt på alla punkter.

Jag har ett välbetalt jobb, en stor bostadsrätt, katt, M, och en herrans massa Star Wars-lego. Men ändå känns ingenting bra. Gräset är STÄNDIGT grönare på andra sidan. I min värld så är det hög tid att ha koll på vad jag vill göra med sitt liv, vem jag vill leva med, var jag ska bo, och allt detta måste vara i resten av mitt liv. Allt måste vara klart, ingenting får gå fel. Det är helt omöjligt att leva för stunden, utan hela livet måste vara utstakat in i minsta detalj. Det måste vara en fullständig idyll, annars är allt värdelöst.

Jag tänker hela tiden på vad som skulle hända om det skulle ta slut med min partner, om vi skaffar barn men förhållandet spricker och jag blir en sunkig helgpappa, om barnet får Downs syndrom, om vi aldrig kan flytta någon annanstans pga för höga bolåneräntor, om om om om om om om om om OM! Pressen blir enorm, och inte bara på mig själv. Det är inte schysst mot någon.

Dessutom tycker jag att jag rent fysiskt förfaller. Jag börjar mer och mer likna George Costanza. Lönnfet och hårig överallt utom på huvudet. Fy fan.

Sociala Medier

Det förtjänar en egen rubrik. Jag mår inte bra av sociala medier, och detta av två skäl:

1. Folk tycker åter igen inte om mig, och det avspeglar sig i sociala medier. Folk vill inte vara vän med mig på Facebook. Folk avföljer mig på Twitter. Folk följer andra på Instagram, men inte mig. Jag har t.ex en kollega som följer samtliga andra kollegor, men inte mig. Jag följde då vederbörande, så hen skulle se att jag fanns. Icke, ingenting tillbaka. Hen har däremot följt andra kollegor som skaffat instagram nyligen. Vad beror sånt på?

2. Jag tycker rent generellt att sociala medier – i synnerhet Instagram – är ganska äckligt, och jag ska förklara varför. Man ser bara positiva saker. Folk visar upp sina perfekta liv, med sina filterförsedda foton där allt alltid är underbart. De äter sina perfekta flingor på sina perfekta balkonger i den perfekta solen på den perfekta morgonen. Alla verkar bli så lyckliga för så lite.

Jag anar ju att det här bara är en fasad, men samtidigt förvånas jag över att människors ångest inte kommer upp till ytan oftare. Är jag så unik, som faktiskt skriver ut hur jag mår som jag gör nu? Klarar alla andra av att hålla det inom sig, eller är det så att de flesta andra faktiskt ÄR lyckliga?

Puh. Det var en statusrapport om den spillra till psyke som finns kvar i denna tidigare så späda kropp. Igen, jag förväntar mig inga svar. Men om någon nu har lust, och har läst det här – känner ni igen er? Finns det fler som mår såhär? Vad ska vi hitta på, hörni?

De senaste fyra dagarna har jag i princip bara ätit, sovit, och spelat tv-spel. Ni no Kuni var ett förbaskat trevligt spel, det kan jag inte förneka. Men allt måste få ett slut, och idag var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Ganska skönt, faktiskt. Skönt att göra något igen.

Men när jag skulle gå och lägga mig igår så… gick det inte. Jag kan inte förklara känslan; det gick bara inte. Jag satt kvar i soffan, med tom blick. I både en och två och tre timmar. Tills huvudet dunkade och bröstet riktigt värkte av den där tysta panikångesten. Den vidriga känslan av att livet är hopplöst och man inte kan göra någonting för att hjälpa sig själv, men att man varken orkar skrika eller gråta.

Det var samma sak efter Sydafrika-resan, när jag på morgonen skulle ta pendeln till jobbet, men blev stående i hallen med ytterkläderna på. Jag bara stod där, medan ångesten kokade över.

Jag har fått en tid till vårdcentralen på fredag. Jag trodde att jag kunde jobba de tre dagarna tills dess, men tydligen inte. Nu hoppas jag bara att läkaren jag ska till är någotsånär förstående vad gäller psykiska problem. Jag var hos honom för något år sen, gällande trötthet och ångest, vi tog ett gäng prover och det slutade med att jag gick därifrån med recept på betablockerare (hjärtmedicin som sänker blodtrycket och adrenalinnivåer, typ) och två sorters medicin mot illamående. Han känns som en typisk medicinförsäljare, så det skulle förvåna mig om det inte mynnar ut i ultimatum som ”SSRI eller fortsätt jobba under konstant ångest”. Men vi får se.

Trots att jag borde fokusera helt och hållet på mig själv under den här perioden så finns det bara en enda tanke som fyller huvudet: Jag. Vill. Inte. Vara. Ensam.

Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill ha en partner. Så har det varit så länge jag kan minnas. Kärleksförhållanden har varit det absolut viktigaste; allt annat har haft sekundär prioritet. Vänner har aldrig gett mig samma lyckokänslor. Jag säger inte att kärlek är det enda som är viktigt, men som singel slutar jag att fungera. Livet är tråkigt, ingenting händer, jag är ledsen, och allt suger sådär allmänt. När jag väl är i ett förhållande är det som att alla livets aspekter blir sju resor bättre.

Om allt detta beror på min låga självkänsla vet jag inte, kanske är det så. Förmodligen är kärleksberoendet nånting man borde jobba stenhårt på att bli av med. Ingen vet det så väl som jag. Men vad ska jag göra? Jag har liksom lite annat jag måste fokusera på just nu. Så då blir det att man finner sig själv med att planlöst klicka runt på dessa eviga dejtingsajter.

Känslan låter inte vänta på sig, och slår mig som en käftsmäll. Det är smärtsamt uppenbart: Ingen vill ha en kille som inte mår perfekt.

Nätdejting har blivit som en enda stor arbetsintervju. Man måste kunna prestera ett perfekt CV där alla tårtbitar ingår. Ingenting får lämnas åt slumpen; saknar man en vital del av Mallen För Den Perfekte Pojkvännen™ så är alla ens andra egenskaper plötsligt värdelösa. För jag har ju ganska många bra sådana. Jag är snäll, jag har mycket humor, behärskar skedandets ädla konst, och jag är en jävel på Canasta. Okej, kanske inte det sistnämnda.

Men så fort man nämner psykiska problem så betraktas man som samhällets paria. ”Detta kommer aldrig att fungera, det kommer att bli problem förr eller senare, lika bra att inte ens försöka.” Det var samma sak med det senaste exet i ordningen, som försvann så fort det mörknade till något. Jag är medveten om att det var dåligt av mig att låta självkänslan ta över en helg så pass tidigt i förhållandet. Men kunde hon inte ha tagit det då? Varför behövde det förstöra allt?

Jag förstår inte varför det ska vara en sådan dealbreaker. Ja, ett liv med mig kommer sannolikt att innebära vissa dåliga dagar. Jag kommer behöva bekräftelse. Jag kommer att vara nedstämd. Men det handlar kanske om några dagar i månaden. Har inte alla förhållanden några dåliga dagar i månaden? Jag längtar efter någon som inte försvinner. Någon som finns där.

Finns det tjejer som kan tänka sig en dejt med någon som inte mår så bra? I så fall: Maila mig.

(Och nu handlar det inte om de vanliga klyschorna som att ”jag verkar vara så bra”, och att ”det är konstigt att jag är singel”. Om det nu är så: backa upp påståendet då!)

Kaptenens loggbok, N45° W13° – Dag tre av denna fruktansvärda kamp mot sjöodjur och psykiska sjukdomar. Jag befarar att några matroser har gått förlorade till djupen. Vidare har jag utvecklat ett obehagligt utslag på Scrotum. Jag hoppas vid Gud att vi snart är hemma.

… Eller något i den stilen. Jag har pratat lite med jobbet, och alla är väldigt förstående och har t.o.m bokat in en tid till mig hos en arbetsterapeut. Ska dit imorgon, så får vi se hur det blir. Detta är ju trots allt nånting som går ut en hel del över jobbet (och resten av livet). Att ständigt känna att man presterar dåligt, att folk inte är nöjda med en, och att man är en stor bluff. Nu vet jag att det inte är så egentligen, men tankarna finns där väldigt ofta.

Efter besöket ska jag jobba igen. Finns ingen anledning att vara hemma. Jag var med om en enorm urladdning i söndags, men nu är det okej igen. Någon ny ångestattack lär det inte bli på åratal, precis som jag inte hade haft en på ett par år innan söndagen. Nu är det dags att ta itu med den mer kroniska nedstämdheten.

PS. Nej, jag tänker inte ha fler rubriker som de två senaste. Ingen fara. Ni kan svälja spyorna igen.

Nu tänkte jag att den här bloggen skulle ta en annorlunda vändning, åtminstone för ett tag. Jag ska försöka bli kvitt den hemska självbild som jag under många år plågats av. Någonting som gör en väldigt ledsen är känslan av att man inte tycker om sig själv. Att man inte är något bra. Att man, jämfört med alla andra killar, inte har nå-gon-ting att erbjuda. Det är en vidrig insikt; man har ju trots allt bara sig själv egentligen. Därför ska jag försöka skriva av mig om min väg tillbaka till ett drägligt liv utan röster som påminner mig om att jag är värdelös.

Just nu väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag ringde så fort telefonväxeln öppnade, och ändå så ska de ringa upp kvart över tolv. Säkert Alliansens fel.

Sedan lär jag väl få en remiss till någon fin psykologisk inrättning, vänta i veckor på att få svar därifrån, och sedan boka in tider som bara finns mellan 8-17. Ett effektivt sätt att säga ”nej Daniel, du kan inte tro att du ska kunna jobba heltid och gå i terapi samtidigt”. Det lär nog bli en del tjat om mediciner också, precis som vanligt. Jag har varit där, jag tänker inte ta sådant något mer.

Jag önskar bara att jag hade någon att dela det här helvetet med. En flicka att åtminstone dejta, som en liten ljusglimt i misären. Men det är väl just det jag inte ska ha. Det är min låga självkänsla som får mig att känna att livet inte är roligt när jag är ensam, och det är just därför jag måste lära mig att klara av det. Visserligen kan man väl tycka att jag redan utsatts för ensamhet så det räcker, efter två år. Men det kanske krävs mer. Jag måste lära mig att sluta längta, vare sig jag vill eller inte. Precis som en heroinist behöver heroin för att orka med avgiftningen, behöver jag någon för att orka med att sluta längta efter någon. Skillnaden är väl att heroinisten åtminstone får metadon. Jag får köra det här cold turkey.

Man borde kanske börja med såna där mediciner, trots allt. De har ju den roliga biverkningen att man tappar sexlusten totalt, och det skulle jag nog gagnas av just nu. Jag skulle vilja bli som en kastrerad hankatt, och bara äta och sova. Så mycket enklare allt hade varit.