Nyckelord

deppig

Besöker

Jag känner ganska ofta att jag vill lägga ner den här bloggen.

Jag har sagt det flera gånger. Publicerat inlägg om att jag lägger ner alltihop. Sen har jag hejdat mig. Ångrat mig. Tagit bort inlägget och ersatt det med någon lättsmält humoranekdot.

Men faktum kvarstår att jag börjar bli ganska trött. Trött på mig själv, och vad jag använder bloggen till. Den är trots allt ingenting annat än ett verktyg för min egen bekräftelse. Jag vill att alla ska tycka om den här bloggen,och att alla ska tycka om mig. Så fort jag får negativ respons på ett inlägg så tar jag det personligt och blir deppig.

Som idag. Nu hände det visserligen på Twitter, men det är samma princip där. Twitter är ett rent helvete när man har låg självkänsla. De som följer en blir man lite glad för, men om någon avföljer en blir det en personlig katastrof varje gång. Idag avföljde en gammal kollega mig. En person som jag tycker väldigt bra om, och som har läst den här bloggen i många års tid. Nu avföljde han mig eftersom vi inte setts på väldigt länge, och för att ”det blev lite för mycket”. Jag blev lite för mycket. Och det är nog samma på bloggen.

Det kändes ungefär som att Robin hade bett Batman fara åt helvete. Dvs hemskt. Genast fick jag flashbacks till när min dåvarande bäste vän Patrick sade upp bekantskapen med mig för att jag blivit för självömkande och tråkig. Nu händer samma sak igen. Alla försvinner ur mitt liv. Flickvänner gör slut, vänner orkar inte med mig.

Nu vet jag väl kanske någonstans att han inte ogillar mig för det. Men i mitt stilla sinne känns det faktiskt väldigt ofta som att ingen tycker om mig.

PS. Ovanstående inlägg skall inte tolkas som ett rop efter bekräftelse, även om det må verka så. Jag vill bara, typ, berätta hur jag mår.

Ikväll är det stor firmafest på jobbet. Globen är hyrd, och det är säkert tusen pers där.

Men inte jag. För jag har ingen lust. Jag skulle inte ha kul där, det har jag redan bestämt mig för. Jag intalar mig själv att fester inte är nånting för mig. Så nu ligger jag i soffan och känner mig allmänt oduglig till nånting som involverar socialt samspel.

Senaste gången jag var på fest, det var i femman. Hos Annika Schmidt. Man åt chips och lyssnade på Absolute Music. Efter det började jag bli impopulär, och sen har det bara hållit i sig. Det var mycket enklare när man var liten, antar jag. Nu måste man mingla, och visa sig intressant. Jag kan inte sådant. Jag vill bara bli omtyckt.

Usch vad jag känner mig ensam.

Hittade en lite smårolig bild på olika sorters manliga oskulder. Nu är visserligen inte jag oskuld (mamma, om du läser detta så hoppas jag att det inte kommer som en alltför stor chock; dessutom skulle jag behöva låna några tusen att betala Svetlana), men ändå.

Hur som helst är det nästan obehagligt likt mig.

Förutom Perverted-stapeln, givetvis. I mitt fall är den röd. Och troligen blinkande.

Jag visste att jag gav mig ut på djupt vatten när jag gav mig in på feminism. När jag för första gången på länge ger mig på något slags debattinlägg istället för min vanliga lättsmälta underhållning, så får jag (med all rätt) en hel del spott och spe, och känner att jag inte kan hantera det. Jag blir ledsen. Och vad är det för mening med en blogg som inte kan hantera negativ kritik?

Jag tänker ganska ofta att jag borde lägga ner allt. Det må vara ganska många som gillar bloggen, men deras beröm är inte vad jag egentligen behöver. Jag behöver någon som gillar mig. Inte någon som bara gillar min blogg. Jag känner mig liksom som en apa i en bur, där folk skrattar åt att apan sitter och dricker sitt eget urin. Men sen går de hem och skedar med sina egna familjer, och då finns inga tankar på apan.

Ingen skedar med apan.

De senaste veckorna har jag känt att det mesta är ganska sunkigt faktiskt. Jag vet inte varför; kan inte sätta fingret på var skon klämmer. Men jag har mina aningar att det kan vara nåt i stil med det faktum att jag känner mig väldigt ensam. Och är väldigt kärlekslängtande. Och närhetsbehövande. Och sexuellt undernärd. Och att Salahuddin bara sover. Och att det är mörkt ute. Och att jag känner mig febrig 98,2% av dygnet. Och att min sweet chili-sås håller på att ta slut. Och att det inte kommer fler avsnitt av Varan-TV. Och att jag fick det tråkiga rymdskeppet med blinkande ljus, julen -93, medan min kusin fick det där coola med massor med småfigurer i.

Så ja, det är mycket som gör mig ledsen just nu.

Tyvärr, på grund av min tillfälliga melankoli, så har en person jag pratat med väldigt länge valt att sluta göra det.

Förut verkade du gladare. Och inte bara skrev att du var deppig. Och om din ångest. Och att du är tråkig. Du har bara skrivit om hur dåligt du mår och hur depp du är det senaste. Och sånt pallar jag inte.

Jaa, kära barn. Tyvärr kan jag ju inte vara glad jämt. Men även om man nu inte åker och har Elvis-bröllop i Vegas det första man gör, så vill jag nog leva efter mottot ”i nöd och lust” i mina relationer. Jag är inte intresserad av någon där jag bara passar i galoscherna när jag är glad.

Ikväll har jag insett vilken ensamvarg jag egentligen är.

När jag träffar någon som verkar vara intresserad av mig så finns det ingen hejd på vilken underbar person jag är. Jag skrattar, skämtar, är rolig. Charmig. Oj så myspysig jag är. Kanske världens bäste potentiella pojkvän.

Men sen händer det som alltid händer. Livet kommer emellan på ett eller annat sätt. Jag inser att det intresse jag trodde fanns, det var bara någon slags hägring orsakad av hur gärna jag ville att det skulle vara sant. Och det är då jag förvandlas till en bitter ung man. Deprimerad. Tråkig. Allmänt hemsk.

Jag tänker inte utsätta folk för det något mer.

Nä. Jag behöver skriva av mig. Struntsamma om detta blir ett tråkigt inlägg eller ej. Men just nu känns allt ganska dåligt. Ni vet hur man kan ha en ”golden age” ibland? När allting bara flyter på, och man är allmänt lycklig. Jag har en skit-age just nu, där jag stöter på motgång efter motgång.

Jag fick veta att mitt ex (Hanna #1) har en ny pojkvän igår. Det känns jobbigt. Varför vet jag inte, om jag ska vara ärlig. Jag anser mig ha kommit över henne, det är Hanna #2-förhållandet bevis på, men den senaste tiden har ändå fått mig att börja sakna henne. Hon är och förblir den snällaste tjej jag träffat, och snällhet är nog i slutändan det som är viktigast för mig. Men som sagt, den senaste tidens enorma ensamhet har fått mig att göra saker jag annars inte skulle ha gjort. Liksom, jag vet inte vad jag håller på med. Jag känner inte igen mig själv längre. De senaste dagarna har jag spenderat stor del av min vakna tid med att försöka hitta något slags KK-förhållande, i brist på något äkta. Allt för att få lite närhet. Men jag kan inte hålla på så. KK-förhållanden är inte jag. Varför överväger jag ens nåt sånt?

Sedan kom den andra smällen idag. Jag träffade en gammal barndomskompis nere i centrum. Där stod han med sin tjej; de har varit tillsammans i tre år nu ungefär. Och missförstå mig rätt nu, jag unnar honom all den kärlek han får. Avund och missunsamhet är inte samma sak. Jag vill bara ha samma sak. Det har varit mitt livsmål i flera års tid nu.

Detta fick mig att fundera. Är det just därför ingen klarar av att vara med mig mer än i max ett halvår? Jag tycker om kärleken för mycket? Vad är det annars för fel? Jag är medveten om mitt bekräftelsebehov. Det är något jag har lärt mig att acceptera att jag inte får bort från min personlighet, hur mycket jag än vill. Det kommer jag troligen att bära med mig i hela livet. Men är det så farligt då? Jag är ingen kvinnomisshandlare. Jag knarkar inte. Jag bränner varken barn i stora ugnar, flår golden retrievers, eller våldtar pensionärer. Jag behöver bara höra att jag är en bra person och att min partner älskar mig något oftare än genomsnittspojkvännen. Precis som att jag troligtvis kommer att säga till min partner att hon är en bra person och att jag älskar henne något oftare än genomsnittspojkvännen. Är detta något som ingen någonsin kommer att kunna leva med? Inte kan det väl vara så illa?

Varför kan jag inte få träffa någon som accepterar mig för den jag är?

Så. Nu har jag gnällt klart. En sak till bara. Jag vet att man inte ska försöka censurera sina läsares kommentarer, men jag vet hur det brukar bli. Någon okänslig person, som är i ett förhållande och aldrig känt såhär, skriver något iskallt (ofta med en inkluderad klyscha i stil med ”det kommer när man slutar leta”), och det slutar med att jag blir ännu mer nedstämd. Funderar ni på att skriva nånting annat än sockersött peptalk så kommentera inte alls är ni snälla. Ok? Tack.