Nyckelord

dejta

Besöker

Jag registrerade mig på en av nätets många dejtingsajter häromdagen. Jag vet, förlåt, jag tycker ju egentligen att alla såna ställen är fullständigt vidriga, men samtidigt så händer det så otroligt lite i mitt liv ibland. Åtminstone om kvällarna. Nåja, det tog bara några dagar, sedan svor jag återigen på att aldrig sätta min fot på ett sånt ställe igen.

Anledningen är människorna. Alltså, jag FATTAR inte. De är som skyltdockor. Finns de överhuvudtaget på riktigt? Alla har en rejäl uppsättning modellbilder i olika poser. Alla skriver att de har ”skinn på näsan” och ”båda fötterna på jorden”. Jag menar, herregud. Alla som inte spenderat för lång tid i en lägenhetsbrand har skinn på näsan. Och alla som inte tvingats amputera något efter samma brand har båda fötterna på jorden.

Dessa eviga klyschor liksom. Det är ungefär som Gillette Venus-reklamen som gick för några år sen. Ni vet, Gillette Venus? Rakhyvlar för kvinnor. I en reklamen var det ett tjugotal modelltjejer som galant svängde på deras nyrakade och gyllenbruna ben på nån jävla brygga. Assexigt tycker säkert vissa. För mig framstod de som… saker. Som ett hav av barbiedockor utan vare sig skavanker eller egna åsikter. Helt perfekta, på ett dåligt sätt. Bleh! Och så är det på dejtingsajterna.

Men! Jag är inte den som är den, så jag skrev lite fina anekdoter till en sisådär tio tjejer som var potentiellt intressanta. Det var två som svarade, resten läste brevet, tittade min profil, och vände på klacken. Den ena tjejen svarade ”hehe”, och redan där insåg jag att det inte var någon mening. Den andra tjejen pratade jag lite med på MSN. ”Woohoo! High score! Ligga!” osv. Nä, faktiskt inte. Min utförliga studie med ett stickprov på hela en person visar att de är precis likadana där.

Daniel:
*tokvinkar*
Random tös:
hehe hejhej
Daniel:
Hur står det till i afton?
Random tös:
hehe de e bra. sj?
Daniel:
Härligt att höra! Jo tack, det är fint med mig, slötittar lite på program X och äter godis. Vad gör du? 🙂
Random tös:
hehe typ inget

Gah. Förstår ni vad jag menar? Jag är kanske inte världens roligaste stå-i-centrum-och-underhålla-människa, och jag har säkert mina riktigt tråkiga stunder också. Men jag är hyfsat social, och jag tror nog att jag generellt är ganska rolig att prata med. Men vad är det där för något? Det är ju ingenting. Det är ju inte en tillstymmelse till social kompetens, eller ens intresse att prata med mig. Antingen det, eller så cybersexar hon redan med tio andra uppumpade greker som hann före i nätraggandet.

Nej. Jag vill faktiskt slå ett slag för intressanta diskussioner, det är iaf något som är viktigt för mig om det ska finnas nån chans till dejtande.

För några veckor sedan fick jag hem ett efterlängtat spel i brevlådan. Final Fantasy Dissidia, till PlayStation Portable. Jag hade längtat i flera månader. Ivrigt packade jag upp spelet, stoppade in det i PSPns lucka, och startade det… trodde jag. Nej! Icke! Spelet ville inte starta. För gammal mjukvara. Jag försökte uppdatera denna, men det gick inte då jag för några år sedan laddat hem en hackad mjukvara. Efter lite googlande insåg jag att denna var omöjlig att få bort, och jag skulle inte få spela.

Detta accepterade jag inte, så efter några sekunders inre kris gick jag ner till Huddinge centrum, och till spelbutiken GAME. Med bestämda steg gick jag mot kassan, varpå en söt tjej hälsade mig välkommen. ”En PSP tack” sa jag. ”Ska se om vi har någon på lager”, svarade hon, och försvann en stund. Sen kom hon ut med en gammal, begagnad och inte minst rosa PSP. Det var vad som fanns kvar i lager. ”Daniel Werner och ROSA?” tänkte jag för mig själv och rynkade säkert indiskret på näsan. Nja, det gick inte för sig. Jag fick GAMEs kort och lovade att ringa tillbaka efter några dagar, då tjejen trodde att de skulle fått in nya då. Vi småpratade lite och jag tyckte det var lite flirtande som hängde i luften.

Sen gick jag ut, och styrde kosan mot Teknikmagasinet. Inga PSPs där. Inte heller i leksaksaffären bredvid. Jahapp… Rosa PSP eller ingen PSP alls? … Rosa PSP.

”Hej igen” sa jag till tjejen, som log tillbaka. ”Jag tar nog den där PSPn ändå, trots att den är rosa”. Sen pratade vi lite om vad jag skulle spela med den, vad hon gillar att spela, hur länge hon jobbat, vad hon gör på fritiden, och annan matnyttig information. När jag betalt min kära PSP så hände det som brukar hända när jag IRL-raggar. Jag IRL-raggar inte ofta, men det är alltid samma sak. Jag stod kvar och kom inte på vad jag skulle säga. Istället för att bara avsluta det hela och behålla min coolhet stod jag kvar som ett fån. ”Jaa… Joråsåatteh…” kom ur min mun. Efter en stund sa hon ”Ja, jag ska nog ta och sortera lite spel nu”, och pekade mot spelhyllan. ”Ja, jag ska också hem… och spela” svarade jag, och kände mig som någon med ungefär samma konversationsfärdigheter som Evan i Superbad. Sen gick hon, och på vägen ut stannade jag upp vid henne.

-Så, vad heter du på Facebook?
-Eh, mitt namn.
-Och vad är ditt namn?
*hennes namn*
-Najs! Då kanske jag hör av mig där.
-Okej.

När jag kommit hem sökte jag upp henne, och möttes av en bild där hon går hand i hand med sin pojkvän. ”Har ett förhållande med…” stod det. Fail, tänkte jag, och insåg att just det där är en raggningsmässig återvändsgränd för mänskligheten. Jag kan inte fråga om hon är singel det första jag gör, för då verkar jag konstig. Och hon kan inte säga att hon är upptagen det första hon gör, för då verkar hon konstig.

I morse när jag kollade på sidan så visade det sig att jag hade runt 1500 unika besökare. ”Vad i hela helv…” tänkte jag. Sen var en i gästboken på sidan vänlig nog att förklara varför. Det visar sig att jag har gått och blivit kändis över en natt. Jag är nu ett stående skämt i humorsektionen på det mytomspunna forumet Flashback.

Det hela känns lite obehagligt, eftersom Flashback är känt för att husera Sveriges största idioter. Men all publicitet är bra publicitet, right?