Nyckelord

Datorspel

Besöker

Idag streamade jag lite Heroes of the Storm. ”Vad är Heroes of the Storm?” Det är en MOBA. ”Vad är en MOBA?” Det är ungefär som DOTA. ”Vad är DOTA?” … Ja, och så håller det på. Det är ett daaaaaaaataspel, åkej? Eftersom jag inte bloggat på år och dagar så är det ingen som vet om det, men det har i princip varit det enda datorspel jag lirat de senaste åren.

Streamandet gick över förväntan – vid nåt tillfälle hade jag fyra eller fem tittare! Mestadels en eller två. Men det var kul att nån gjorde det! Dock blev det först lite problem att få igång allting. Jag hade två bekanta som väntade medan jag försökte få allt att fungera; men istället för att fungera blev det bara ett evigt eko, vilket i sin tur bara ledde till ännu mer frustration i den unge Werners sinne.

Till slut fick jag i alla fall fason på grejerna, och spelade några matcher. Vann två, förlorade tre. Den här var nog den roligaste att spela, även om jag vid flera tillfällen var enormt grinig. Förlåt för det; jag är ingen dålig förlorare men det här spelet gör mig stundtals helt tokig.

… Det skulle vara kul om nån faktiskt ser på hela matchen. Jag tvivlar starkt. Säg till i så fall, så vinner ni en kaka.

Jag har gjort något fult. Något smutsigt. Jag har installerat World of Warcraft igen.

Plötsligt försvann allt hopp om något sorts socialt liv i en enda stor malström av dystert nörderi. Plötsligt satt jag i kalsonger och sköt demonbjörnar med pilbåge. Plötsligt åt jag kebab och lät resterna ligga på bordet medan jag maniskt fortsatte spela. Plötsligt satt jag klockan 02.09 och åt mikrad pasta carbonara, utan några som helst planer att vända tillbaka dygnet.

Jag spelade Starcraft 2 i helgen. Klarade sista uppdraget på svåraste svårighetsgraden, som så vackert är döpt till ”Brutal”. Och brutalt var det verkligen. Brutalt i den utsträckning att det var den vidrigaste spelupplevelse jag varit med om på många år. Men jag skulle klara det till varje pris.

Det gick åt många svordomar, vissa av sån karaktär och i så högt tonläge att pensionärerna i kvarteret troligen segnade ner och dog där de stod. När jag tröttnat på att skrika obsceniteter så höjde jag näven för att ge tangentbordet en omgång, men eftersom det var sprillans nytt (det gamla behövde bytas ut efter senaste omgången Starcraft 2, där jag klarade spelet på näst svåraste svårighetsgraden) så lät jag bli.

Till slut bet jag mig själv i armen. Hårt. Det gjorde grymt ont, och när smärtan började bli outhärdlig så bet jag lite till. Sen sprang jag darrandes på läppen in och spolade kallt vatten. När jag spolat klart så blev jag så arg över hur ont bettet gjorde, så att jag rev sönder en tidning också. När jag sprang tillbaka in i köket för att kasta tidningen i soporna så höll jag på att halka på en fläck vatten (eftersom jag i vredesmod inte torkat händerna efter spolandet). Då blev jag arg över det också.

Såhär i efterhand kan man bara skratta åt det hela. Det gör iaf jag; så jag slipper adressera det faktum att jag troligen är sjuk i huvudet.