Nyckelord

chips

Besöker

Nu är de här!

… Eller rättare sagt, för några veckor (månader?) sen var de här, men eftersom jag är så långsam så har jag inte smakat dem förrän nu.

Det handlar alltså om chips med cheese burger-smak. Typ… Smaken av ostburgare, grillade i en amerikansk diner där svettiga truckförare möts för att käka och diskutera sånt truckförare brukar diskutera. Ugandas utrikespolitik t.ex. Nåja. Beskrivningen av chipsen låter inte dum alls.

Och… ja. De smakade ungefär som väntat. Fruktansvärt äckligt.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på VAD de smakar, men inte tusan är det några hamburgare. Möjligtvis hamburgare som någon stampat på. Barfota. Och sedan malt ner i en rostig köttkvarn. För att slutligen fritera i solrosolja.

Slutbetyget blir… Ja, det blir nog 10 av 349 ledamöter, med en stark inrådan att inte köpa denna produkt.

Jag köpte lite olika snacks från USA, av ren nyfikenhet hur detta skulle kunna tänkas smaka. Och det skulle jag ju inte ha gjort. Ikväll har jag ätit:

  • Skittles, detta godis som alla talar så varmt om.
  • Några amerikanska ostbågar från Burger King. 103% ost!
  • Svartpepparchips som nån stackars hillbilly i staterna har friterat i en hink.

Nu har jag nog fått någon slags allergisk chock. Det svider på tungan och bränner i halsen. Antingen det eller så håller jag på att bli sjuk (att människan inte är gjord för att blanda ovanstående saker kan det förstås också vara). Det känns som att tungan svullnar upp. Snart går det väl inte att andas längre. Ögonen ploppar ut. Jag får spontan sädesavgång. Fradga rinner ur mungipan. De sista dödsrosslingarna letar sig ur mina kvarvarande håligheter.

Och det är ju lite spännande att jag väljer att blogga om det hela, istället för att typ ringa efter ambulans.

Jag såg någon reklam om att man kunde köpa amerikanska snacks. Drypande av fett eller ej; jag blev nyfiken. Så eftersom jag är min egen lyckas smed beställde jag helt sonika lite olika sorter. Här kommer den efterlängtade recensionen!

Burts hand fried potato chips sweet red paprika

Chipsen med ett så långt namn att det knappt får plats på påsen. Och namnet ”Burts potato chips” är ungefär lika lockande som ”Kladdes kebab” (ja, det finns här i Stockholm). Men här dömer vi inte chipsen efter påsen, inte! De var överraskande goda.

Först och främst krasar det sådär härligt när man stoppar in ett chips i sin längtande mun, och för de gnistrande tandraderna mot varandra. Då vet man att det är chips och inget annat man äter, och det tycker jag är en fördel. Vidare så är smaken inte dum den heller. En påtaglig smak av paprika (föga förvånande) med en söt eftersmak,vilket samspelar otroligt bra.

Till nackdelarna hör dock att man snabbt blir trött på det söta, för att vilja ha något om behandlar en som skit istället. Det blir tre Marit Paulsen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Burger King Hot Fries

Fries innebär ju som bekant pommes frites. Och det är det… till formen. Inte till så mycket annat. Här handlar det mest om snacks ”med en smak som påminner om… starkt”, som Maria Montazami säkerligen skulle ha uttryckt det.

Snacksen är heta. Så heta att det dammar i truten. Och hett är i de allra flesta lägen bra, men i det här fallet är det mer hetta än smak. Och det som infinner sig är mest en smak av vinäger. Vinäger är kanske det äckligaste jag vet. Speciellt eftersom jag – för första och sista gången i mitt liv – åt Salt & Vinäger-chips i Dublin. Sedan spydde jag som en kalv i två dagar.

Betyg: 1/5

Burger King Onion Rings

Här har vi något som passar farbror i galoscherna!

Åter igen handlar det om fejkprodukter. Det är alltså inga riktiga lökringar enligt konstens alla regler, utan snarare snacks med löksmak. Om ni nånsin smakat OLWs stjärnor eller hjärtan, så är det ungefär samma stuk på detta. Fast med lök. Rejält med lök. Men gott är det! Hela påsen försvann på ett kick, och kvar låg jag och bara kippade efter andan.

… Nice.

Det hade blivit en femma om jag inte dagen efter hade andats, svettats och allmänt utsöndrat lök.

Betyg: 4/5

Mycket rolig episod i den lokala pressbyråaffären idag. Jag var där för att inhandla den numera dagliga dosen av ”tranbärstankar” och Wasa sandwich, eftersom jag har påbörjat mitt nya hälsosamma liv. In kommer en liten grabb, sisådär sex år, och vad jag antar är hans mamma, 30+.

Grabben kommer med en godispåse i handen, och beger sig genast mot glassboxen. ”KOLAGLASS!” utbrister han. Mamma säger nej. ”Jo, kolaglass!” säger pojken och öppnar locket på frysboxen. Mamman stänger den. ”KOLAGLASS!!!” skriker han så det ekar i affären. Fortfarande inget medhåll från hans mor. Då börjar pojken skrika och hoppa jämfota. Sen kör han sparken-kortet; något som är nytt för mig. ”DU FÅR SPARKEN!” skriker han, vilket får mig att fundera på om det är hans mamma överhuvudtaget, eller någon sorts lyx-nanny.

Mamman/lyx-nannyn går därifrån, varpå pojken grabbar tag i en kolaglass. Sen går han mot chipsen och vill ha sådana också. Där går gränsen, så det får han inte. Han lägger ifrån sig godispåsen och tar chips istället. Då är det OK. Sen beger hans sig mot utgången. Mamman protesterar och pekar på kassan, där jag och ett gäng andra människor står i kö. Pojken går emellan folket och ställer sig näst först i kön. Protester från hans mor igen. Till slut ställer hans sig sist i kön med sin kolaglass och sina chips.

Medan allt detta utspelar sig står jag bara och skrattar.

Jag spelade precis lite Wii Fit igen. Heter det spelade när det handlar om ett träningsspel förresten? Knepigt. Vad säger SAOL?

Hur som helst. Efteråt var jag så trött att jag inte riktigt var vid mina sinnens fulla bruk, men jag ville ändå försöka stoppa i mig något. En banan direkt efter träning ska ju vara bra sägs det. Tyvärr har jag ingen sådan på lager, så jag tänkte ”next best thing” och tog några nävar chips. På grund av ovan nämnd trötthet råkade jag dock slå till hela påsen, så allt givetvis åkte ut på golvet.

Så de stackars själar som eventuellt råkade se in genom fönstret på Casa de Werner fick ikväll skåda en svettig man iförd endast kalsonger och strumpor, som åt chips från golvet. Det är det som kallas misär.