Nyckelord

Byxor

Besöker
En Waldo. Med jeans.

En spirituell uppföljare på ”Att köpa ett par skor”.

Jag har länge gått runt med trasiga byxor. Inte för att jag gillar uteliggarlooken, försöker vara ball, eller vill påtala människans utsatthet i en skrämmande värld. Utan helt enkelt för att jag verkligen AVSKYR att köpa nya byxor. Varför? För att det är fullständigt vidrigt! Dels kostar det en massa pengar; de verkar prissätta jeans som om de vore vävda av tibetanska munkar under konstant bön, och transporterade via flygande matta.

Sedan är inköpet ett helvete i sig. Man måste gå till lämplig butik och verkligen utelämna sig totalt. ”Hej, jag heter Daniel och jag kan ingenting om detta, välkommen att lura mig.” När man väl har fått tag i en relativt lämplig byxa, så ska man ha den på sig sedan. Och nya jeans är det absolut äckligaste som finns, vad gäller komfort.

Men jag var tvungen. Mina tidigare jeans hade nu börjat spricka både fram, bak, och på två ställen i skrevet. Det gick helt enkelt inte längre, sorligt men sant.

Nu sitter jag här, efter fyra dagars helvete, och funderar över när byxorna egentligen kommer börja vara bekväma. Det känns som knäckebröd kring benen just nu.

Kära dagbok. Idag har jag lärt mig följande:

Om man fyller en plastmugg med vatten, dricker upp halva, och sedan hämtar en ny likadan… då kan man inte placera den nya muggen i den gamla, och sedan dricka ur båda samtidigt. Det kommer garanterat att rinna ut vatten ur den undre muggen, rakt i ens skrev. Sedan kommer det att se ut som att man har kissat på sig.

Detta lärde jag mig den hårda vägen.

Byxorna var givetvis inte torra i morse, så nu går jag omkring på jobbet med för små svarta jeans, som skaver på ställen jag inte trodde fanns. De är så trånga i grenen så att jag tror att mina pungkulor kommer vandra in i kroppen.

Dessutom skär de sig med t-shirten på ett hiskeligt sätt. Byxorna alltså, inte pungkulorna.

Ouch. Jag gjorde bort mig nyss.

Jag var som sagt hos mormor idag, och åt middag och umgicks med min morbror. Innan vi åkte hemåt hjälpte jag till att bära lite gamla utemöbler i metall, som skulle slängas. Dock var dess håligheter fyllda av rostigt och kolsvart vatten, som jag givetvis fick över hela byxorna.

När jag kom hem slängde jag dem i tvättmaskinen, så jag har sprungit runt i bara kalsonger hela kvällen (jag vet vad ni tänker – Raaawr! – tack så mycket). Nyss var jag ute och hängde byxorna över en stol på balkongen, och givetvis gick det en dam i trettiofemårsåldern nedanför, som såg mig mellan spjälorna. Våra blickar möttes, allt var stilla i flera sekunder, sedan smålog hon lite och gick iväg. Jag började skratta, och gick in.

Dagens fail.

Jag skrev mitt senaste inlägg för att roa. Enbart för att roa. Jag krävde ingenting i ersättning. Men det är först nu jag inser vilket misstag jag gjort. Det hela verkar ha tolkats väldigt annorlunda. Sällan har ett inlägg väckt såna kraftiga känslor förut. Telefonen har gått varm hela morgonen. Vissa har ringt för att erbjuda mig en större summa pengar. Andra bara för att berätta hur stark de tycker jag är. Det har talats om att starta en Daniel-fond, för att skrapa ihop till nål och tråd till mig.

Men jag har avböjt. Jag är smickrad, men behöver inga allmosor. Jag är blott en vanlig man. En vanlig man, som utkämpar ett ovanligt krig. Men det är mitt krig. Jag ska vinna, men jag måste göra det ensam.

From: Daniel Werner
Sent: den 16 februari 2009 09:12
To: #2nd Line teknisk support
Subject: Fråga kolon

Hej.

Någon som har en säkerhetsnål att avvara?

Jag har nämligen hål i fickan, och nycklarna trillar hela tiden ner där. Och eftersom de är iskalla så känns det obehagligt mot benet. Jag hoppas att ni, kära medmänniskor, förstår mig i denna dystra tid.

Er tillgivne,
Daniel